grauers

                                                                                       Stora Forsa den 16 oktober 2008

Bästa Jan Lindholm,

Jag har läst din fråga om hur vi kan minska befolkningsökningen och komma ner på en för planeten acceptabel nivå.

Jag återkommer till det men låt mig först berätta vad som hände på Påsköarna. När människan kom dit var öarna täckta av skog. Där fanns allt, djurliv, bränsle till eldar, virke till hus och båtar och ett rikt fiskliv i havet. Förutsättningarna var så bra att befolkningen växte, men till slut så var inte återväxten i skogen tillräcklig. Man kan fråga sig vad de tänkte när de högg ner det sista trädet. Utan skogen så hade man ingen eld, inga båtar att ta sig ut och fiska med, inget virke till hus. Kaos utbröt och till och med kannibalism och ingen överlevde. Frågan är idag om stenstoderna på Påsköarna var förtvivlade rop på hjälp, ett hopp att blicka ut över haven, kanske blidka någon Gud som kunde komma till deras undsättning.

Vår planet börjar idag likna de problem som man hade på Påsköarna och istället för stenstatyer har vi teleskop i rymden som blickar ut efter andra planeter i ett hopp om att hitta något som kan hjälpa oss.

För att vi människor skall ha en chans här på jorden så måste vi radikalt ändra vår ekonomi. Vi kan inte längre ha en tillväxtekonomi.

Låt mig enkelt beskriva vad en tillväxtekonomi är. Det låter förmätet av mig att säga så, men detta exempel tydliggör hur omöjlig den är.

I början rodde en fiskare ut sina nät och fick iland fisk som han kunde sälja lokalt eller torka. Med industrirevolutionen kunde han låna pengar och köpa sig en båt med motor och ta sig allt längre ut på haven. Ju mer fisk han fångade ju mer kunde han låna och köpa större och större båtar med frysar ombord och han fick anställa folk. Iland fick andra låna pengar för att kunna öppna fabriker för att förädla fisken. Andra fick låna för att köpa transporter och transportera fisken. Anställda krävde löner och ville också de låna för att köpa hus och bilar. Väldigt många var nu beroende av fisken i haven och väldigt många hade lånat pengar som skall betalas tillbaka av fisk i havet.

Anställda vill ha högre löner vilket kanske fiskaren till en del kan ta ut med högre pris på fisken, men ju högre priset på fisken blir ju mindre blir löneökningen reellt. Vi har alltså skapat inflation och säg att inflationen blir 1 % så måste alltså priset på fisk gå upp med 1 % per år för att allt skall gå plus minus noll, men om vi fångar mer fisk så att vi kan sälja fler så har vi skapat tillväxt så betalar det inflationen. Vi har alltså försatt oss i en omöjlig situation vi fiskar mer och mer men fisken tar ohjälpligt slut. Sedan 1950 har vi fiskat ut 95% av all världens rovfisk.

Jag tror inte att det idag finns många forskare som inte förstår att tillväxtekonomin inte fungerar i haven. Haven som vi för inte allt för länge sedan trodde var oändliga visar sig vara ändliga och vi håller på att dammsuga dem rena på fisk. Samma sak gäller allt på denna planet, inget på planeten är oändligt om vi överutnyttjar det. Vi tror att skogen är det, men se historiskt hur vi har huggit ner skogar, se hur vi byggt om hela planetens yta.

Så för att minska befolkningsexplosionen måste vi bort från tillväxtekonomin och vi måste hitta en ekonomi som fungerar i symbios med allt levande på planeten.

Den ekonomi vi idag har, tillväxtekonomin är dessutom också fientlig för människan och människan är ekonomins största fiende samtidigt som den är ekonomins största tillgång.

När du hör att ett företag måste effektivisera, rationalisera, omstrukturera eller vad vi nu kallar det så innebär det alltid att göra sig av med människor och hitta billigare ersättningar för de man måste göra sig av med. Kanske flytta tillverkningen till där människan är en slit och slängvara. Tyvärr har kommunismen visat sig omöjlig och inte för att idén i sig är så dum utan för att människan är konstruerad för överlevnad och att man alltid kommer att sko sig så gott man kan. Först när man har tillräckligt för sig själv börjar man tänka på sin granne.

Rent filosofiskt så är det lätt att ändra allt kring oss, det är så enkelt som att alla ändrar tanken. Men det är inte så lätt att göra det eftersom vi styrs av rädsla. Tanken är kollektiv och den kollektiva tanken är oändligt stor. Det är den kollektiva tanken som byggt allt i världen idag, vägar, telefoner, telenät, flygplan, rymdraketer och atombomber, för att nämna några.

Det var den kollektiva tanken som gjorde andra världskriget möjligt. En liten man med mustasch lyckades kollektivisera sina tankar och skapa rädsla och skräck och världen stacks i brand. Om tanken nu är kollektiv och uppenbart en så gigantisk kraft som är så stor att den kan förgöra en planet i universum, så borde det gå att hitta en kollektiv tanke som också kan rädda planeten. Vi förstör planeten kollektivt och vi kan rädda den kollektivt, men för att göra det måste vi ge alla lika rättigheter till liv och till liv hör mat och vatten. Idag börjar vi privatisera vattnet och det är fel väg att gå.

Vårt största problem för den omedelbara framtiden är inte en global uppvärmning utan vatten, inte att våra kuster kommer att översvämmas utan att vi människor, djur och växter inte längre får rent vatten.

Den ekonomiska krisen började med risktaganden och vidlyftiga lån för konsumtion. Vart har 20 000 miljarder som EU länderna nu skall betala ut till våra banker tagit vägen? Pengarna fattas ju så de måste ha funnits och ingen har blivit så exceptionellt rik, så någonstans har dessa pengar tagit vägen och de har försvunnit i konsumtion, allt för att hålla tillväxten vid liv. Att vi nu lånar ut pengar till bankerna är bara så att vi kan fortsätta producera så att vi kan fortsätta konsumera och försöka lägga lite band på konjunkturnedgång, men jag tror inte vi kommer att lyckas. Vi blåser bara upp bubblan mer och när de slutligen spricker på allvar, då har världen mycket stora problem, eller människan i alla fall.

Rent filosofiskt så är problemet alltså väldigt enkelt, vi måste bara hitta en ny kollektiv tanke som innefattar en ny ekonomi, men hur planterar vi ut denna kollektiva tanke och vem har den rätta tanken, däri ligger svårigheterna och den som löser den ekvationen har också löst alla våra problem.

Här har du alltså ett alternativ, men det är inget enkelt alternativ, men en definitiv lösning om vi bara kunde lista ut hur vi planterar tanken och vems tanke.

Med vänlig hälsning

Göran Grauers      

Hur kan det vara möjligt att det betalar sig mer att köra bort våra sopor än att ta hand om våra gamla?

Är det så att soporna skulle vi märka direkt och de är lite äckliga och skönt att få bort?

Men vad säger detta om oss som individer och människor?

Vi pratar ofta i termer om våra gamla, som om de vore en speciell grupp, en grupp som vi aldrig hamnar i. Men ett kan vi säkert säga, vi kommer alla att dö och de flesta av oss kommer att dö genom krämpor och sjukdom, vi kommer att bli gruppen våra gamla. Vi kommer att bli de som behöver nattpatrullen, de överarbetande och underbetalda sjuksköterskor som natt efter natt åker ut till och tar hand om våra gamla. Enlig programmet Uppdrag Granskning har undersköterskornas arbetsförhållanden och löner inte förändrats under de senaste 14 åren och få av dem kan överleva på sina löner.

Vi börjar idag pensionsspara åt våra barn. Min dotterdotter har redan fått papper från ett försäkringsbolag om pensionssparande och hon har just fyllt 1 år.

Vi skall genom vårt pensionssparande trygga vår ålderdom. Vad är det då vi hoppas på? Att vi friska och sunda skall kunna resa till världens alla hörn och inte ha ekonomiska bekymmer? Tror vi alla att vi en dag dör av en plötslig stroke eller hjärtattack och att vi aldrig kommer att tillhöra gruppen våra gamla eller är det så att vi tror att vi aldrig dör, det är bara alla andra.

Är vettiga löner och drägliga förhållanden för de undersköterskor som tar han om våra gamla inte mer viktigt än pensionssparande?

Om vi alla idag förstod att det kommer att vara vi som en dag behöver hjälp att vända oss, gå på toaletten, få blöjorna bytta och vi som kommer att ligga där i sängen och känna ångest och behöva någon att prata med, så tror jag att undersköterskor skulle vara rätt välbetalda och arbeta under drägliga förhållanden, men jag tror inte vi förstår det, att det faktiskt blir vi som en dag blir våra gamla.

Det är alltså inte våra gamla som skall förändra detta utan det är vi som måste göra det innan vi blir våra gamla.

Tänk om vi i alla fall kunde komma överens om att det är viktigare att ta hand om våra gamla än våra sopor.

Hur tror vi, handen på hjärtat, att vi skall kunna lösa den globala uppvärmningen om vi inte ens klarar av att ta hand om dem som värnar om våra gamla?

Vi kommer en dag att se våra undersköterskor som änglar, kanske gör vi det redan, men vi kan väl i alla fall enas om att ge dem en dräglig tillvaro här på denna sida livet.

Gör dig hörd idag. Du blir också gammal en dag. Jag lovar.

Göran Grauers

Stora Forsa

Myndigheter har gräddfil i domstolarna.

En kvinna drabbas av grov kränkande särbehandling på sin arbetsplats och går i väggen. Det råder ingen tvekan om att företaget grovt kränkt henne.

Kvinnan får nu endast 80 % av sin lön och ansöker om bostadsbidrag och får också det beviljat.

Vid ett rehabiliteringsmöte med försäkringskassan och läkare erkänner företaget att man kränkt kvinnan och det beslutas att företaget skall betala ut 10 % av lönen för att kompensera kvinnan ekonomiskt. Hon får nu alltså 90 % av sin lön.

Allt detta antecknas i kvinnan journaler och det råder ingen som helst tvekan om hur allt ligger till.

Kvinnan, som är så pass sjuk att hon knappt tar sig ur sängen ringer dock upp försäkringskassans bostadsbidragsavdelning och berättar att det överenskommits att hon skall få 10 % av sin lön från företaget för att kompensera ekonomiska problem och hon ber försäkringskassan räkna ut om hon fortfarande är berättigad till bostadsbidrag.

Efter ungefär ett år kommer ett krav från försäkringskassan att kvinnan skall återbetala 2 500 kronor av sitt bostadsbidrag. Enligt försäkringskassan har kvinnan undanhållit ändrade inkomstförhållanden. Det framgår dock att kvinnan ringt till försäkringskassan och anmält att hon fått 10 % av lönen, vilket handläggaren uppfattat som en engångsutbetalning av en månadslön som en typ av skadestånd. Det är alltså helt uppenbart att försäkringskassan missuppfattat vad som sagt och detta går alltså att styrka med kvinnans sjukjournaler.

Självklart överklagas ärendet till länsrätten, inte för pengarnas skull eftersom det är klart att kvinnan fått pengar som hon inte borde ha haft, utan av den anledningen att försäkringskassan anklagar kvinnan att ha undanhållit ändrad inkomst från myndigheten. Hon har alltså inte begått något fel utan det är försäkringskassan handläggare som begått misstag.

Länsrätten tycks inte vela läsa vad som skrivits men säger i dom; Av utredningen i målet framgår att XX brustit i uppgiftsskyldighet beträffande 4919 kronor. Eftersom beloppet är rent marginellt skall återbetalningsskyldigheten beträffande preliminärt bostadsbidrag efterges.

 Länsrätten har varit så nonchalant att man inte ens läst vad kvinnan skrivit utan bara gått på vad försäkringskassan säger i sin utredning, alltså att kvinnan brustit i sin uppgiftsskyldighet, men man säger att hon inte behöver betala tillbaka pengarna för att det är så marginellt belopp.

Denna dom överklagar nu försäkringskassan till kammarrätten och begär prövningstillstånd och får det.

Låt oss då se vad kammarrätten själva säger för att prövningstillstånd skall beviljas: Ett överklagande av en länsrätts avgörande i sådant mål som nu är i fråga får prövas av kammarrätten endast om kammarrätten har meddelat prövningstillstånd. Enligt 34 § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) meddelas prövningstillstånd om det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, anledning förekommer till ändring i det slut vartill länsrätten kommit eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

Det var alltså exakt så här kammarrätten skulle ha resonerat i detta ärende och hur jag vet det kommer att framgå lite längre fram.

Här finns inget som blir till ledning för rättstillämpningen. Det enda synnerliga skäl till att kammarrätten skulle pröva detta blir alltså att domstolen och försäkringskassan anklagat kvinnan för rena oegentligheterna, vilket hon alltså bevisligen är oskyldig till. Det kan vi läsa i hennes sjukjournaler och i journalanteckningar från rehabiliteringsmötet både, i läkarens och försäkringskassans journaler.

 Kammarrätten gör den bedömningen att kvinnan visst informerat försäkringskassan, men anser likt försäkringskassan att det bara rör sig om en tillfällig ersättning för en månad och anser precis som försäkringskassan och länsrätten att kvinnan brustit i sin upplysningsplikt och kammarrätten ger därför försäkringskassan rätt och någon eftergift att betala tillbaka beloppet medges ej.

 Det som blir upprörande är att domstolarna överhuvudtaget inte tycks läsa vad kvinnan anför utan bara går på försäkringskassans utredning, trots att denna kan bevisas vara felaktig med hjälp av försäkringskassans egna sjukjournaler rörande kvinnan.

Innan domen i kammarrätten kom fick kvinnan ytterligare ett krav från försäkringskassan på ytterligare 2 500 kronor som skulle återbetalas. Detta överklagade kvinnan också direkt till länsrätten men just som försäkringskassan skulle svara på kvinnans brev kom domen i kammarrätten, vilken försäkringskassan direkt skickade till länsrätten, som beslöt att kvinnan förlorade med hänvisning till kammarrättens dom.

Det rör alltså exakt samma bostadsbidrag, exakt samma ansökan. Kvinnan har bara ansökt om bostadsbidrag en enda gång och fått det i under en viss tid. Se länsrättens dom i första ärenden. Det rör sig om en återbetalning av 4919 kronor.

Vilken rätt har nu länsrätten att själva inte pröva ärendet utan bara hänvisa till kammarrättens dom i det tidigare ärendet?

Försäkringskassan har ju begärt tillbaka pengarna i två skilda ärenden som båda kan överklagas till domstol, har då kvinnan inte rätt att få sin sak hörd i ärende nummer två av en oberoende och opartisk domstol?

Försäkringskassan har alltså fått en del av ärendet prövat o domstol och därmed tycks domstolen tycka att allt är prövat som ett och samma ärende, men hur fungerar det? Kan försäkringskassan därmed få en del godkänd av domstol och sedan kräva tillbaka allt annat utan att det skall prövas av en objektiv och oavhängig domstol? Blev den första domen någon sorts prejudicerande dom för kvinnan?

Nåväl kvinnan förlorad alltså nu i länsrätten, samma länsrätt som i exakt samma ärende tidigare beslutade att det rörde sig om ett marginellt belopp där rätten inte ens behövde sätta sig in i förhållanden kring ärendet utan efterskänkte beloppet. Nu skall kvinna betala tillbaka pengarna.

Nu överklagar kvinnan länsrättens dom till kammarrätten och det är då hon får det beskedet som finns citerat ovan. Hon fick alltså inte prövningstillstånd i kammarrätten.

Vi kan alltså här konstatera att vi ä inte är lika inför lagen. Det rör sig alltså om två skilda ärenden, enligt försäkringskassan, men ärenden som är identiskt lika och faktisk rör exakt samma händelse. Försäkringskassan har valt att behandla det som två enskilda ärenden, men domstolen har tydligen beslutat hantera det som ett och samma ärende, men har domstolen verkligen det och med vilken rätt?

Föresäkringskassan, när den förlorade fick alltså prövningstillstånd i kammarrätten trots den motivering som kammarrätten gav kvinnan när hon ansökte om prövningstillstånd. Borde inte exakt samma motivering ha gällt försäkringskassan och borde de inte ha nekats prövningstillstånd i kammarrätten första gången?

Borde det inte vara så att kvinna skulle fått prövningstillstånd i kammarrätten andra gången eftersom där verkligen fanns synnerliga skäl, hon ansåg ju att hon oriktigt anklagats av både  myndighet och domstol för att ha brustit i sin upplysningsplikt? Kvinnan kan bevisa att hon inte brustit, att försäkringskassan veta i minst detalj vad som hänt och att försäkringskassan var närvarande när det beslutades att hon skulle få 10 % av sin lön.

Kvinnan överklagade första kammarrättsdomen till Regeringsrätten och har i dag fått besked att hon inte får prövningstillstånd i det ärendet och hon har även överklagat att hon inte fick prövningstillstånd i kammarrätten till regeringsrätten. Regeringsrätten är medveten om att där finns två olika begäranden om prövningstillstånd i detta ärende, men regeringsrätten väljer alltså att se vart ärende som ett enskilt ärende, vilket alltså inte länsrätten gjorde när det kom inför länsrätten en andra gång.

Regeringsrätten har informerats om vad som hänt i ärendet, att kammarrätten beviljade försäkringskassan prövningstillstånd i ärende nummer 1 när försäkringskassan förlorade, men beviljade inte prövningstillstånd när försäkringskassan van och kvinnan begärde det. När domaren i kammarrätten fick reda på detta blev han upprörd och skickade själv in en anmälan till regeringsrätten.

Nu blir frågan den kan regeringsrätten ge kvinnan prövningstillstånd i ärende nummer två? Troligtvis inte eftersom man då binder ris åt egen rygg. Man kan ju inte låta kvinnan vinna i ärende nummer två, för hur skall man då ställa sig till ärende nummer 1 där kvinnan förlorade? Måste hon då begära resning för de ärendet?

När kvinnan nekades prövningstillstånd i kammarrätten fanns ingen annan argumentering än den som jag citerat ovan och regeringsrätten har heller ingen annan argumentering i sitt avslag som kom idag. Så här motiverar Regeringsrätten sitt avslag.

 Ett överklagande av en kammarrätts beslut i sådant mål som nu är i fråga prövas av Regeringsrätten endast om Regeringsrätten har meddelat prövningstillstånd. Enligt 36 § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) meddelas prövningstillstånd, om det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att talan prövas av Regeringsrätten (punkt1), eller om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning. Såsom att grund för resning föreligger eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag ( punkt 2).

Det är alltså högst osannolikt att kvinnan kommer att få någon upprättelse och det är högst osannolikt att Regeringsrätten kommer att motivera sitt avslag på prövningstillstånd på något annat sätt än exakt som ovan. För en sak kan nog kvinnan vara helt säker på. Hon kommer inte att få någon rättvisa från en svensk domstol och det är också överväldigande tydligt att domstolarna går myndighetens ärende och att medborgare kränks av myndigheter anses inte som synnerliga skäl för någon svensk domstol som är lika goda i att kränka medborgarna som myndigheten. Svenska domstolar är inte oavhängiga och opartiska som artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna kräver.

Stora Forsa den 9 oktober 2007

Jag har, sedan media åter började skriva om barnen på Folåsa, blivit uppringd av upprörda läsare och nyfikna läsare. En fråga som jag fått i nästa alla fall har varit vad min inblandning i ärendet är och vad jag har för vinning av det.

Först och främst har jag ingen vinning alls. Jag arbetar helt ideellt. Jag blev inblandad i ärendet när jag blev ombedd att företräda pappan i länsrätten förra året.

Mitt intresse för omhändertagna barn och deras rättigheter började för 11 år sedan då jag också blev ombedd att företräda en familj. Det stod snart klart för mig att ingen förde barnens tala. Visst hade de ett juridiskt ombud i både läns- och kammarrätten, men när väl de förhandlingarna var över försvann ombuden och barnen kom in i socialtjänstens garn. Det som upprörde mig var att domstolarna inte fick ha någon som helst åsikt om själva omhändertagandet. Domstolen får bara besluta om omhändertagande (LVU) eller inte. Själva vården skall sedan beslutas av socialnämnden, men det stod också klart för mig att socialnämnder ofta inte hade någon egentlig aning om vad som i själva verket pågick, de förlitade sig på sina tjänstemän. Socialnämnden skall kritiskt granska socialtjänstens utredning innan beslut tas om att i länsrätten ansöka om LVU. Detta sker praktiskt taget aldrig eftersom socialnämnden ofta består av fritidspolitiker som varken anser sig ha kunskap eller tid att på djupet sätta sig in i ärenden. Här försvinner en mycket viktig del av rättsprocessen och rättstryggheten. Socialnämnden skall alltså granska att utredningen är saklig och objektiv, som 1 kap 9 § RF (regeringsformen) avser. Att utredningar ofta inte är sakliga och objektiva har docent Bo Edvardsson på Örebro Universitet i decennier påpekat. Han är docent i bland annat kritisk utredningsmetodik.

Utredningarna färgas ofta av socialsekreterarens personliga uppfattningar och målet, LVU, blir ofta utredningens syfte. Den blir med andra ord sällan saklig och objektiv, som alltså grundlagen påbjuder.

När domen väl vunnit laga kraft blir alltså barnen helt utlämnade åt socialtjänstemännens godtycke. Ingen utomstående får möjlighet att granska socialtjänstens agerande eftersom socialtjänsten alltid hävdar sekretess.

I detta ärende, som Corren beskrivit, har myndigheten på alla punkter misslyckats. Barnen har inte fått det bättre under myndighetens vårdnadsansvar, tvärtom har barnen inte fått vare sig vård eller skolgång, vilka var två av huvudkriterierna för att få tillstånd ett LVU. Ett av huvudkriterierna var också att barnen skulle få ett normalt socialt liv, vilket skolgång skulle innebära, men ett normalt socialt liv uppnås inte på ett vårdhem som Folåsa. Barnen ansågs också att de var isolerade hos sin pappa, men på Folåsa sitter de inlåsta och utan möjlighet att få träffa vem de vill eller kommunicera med vem de vill.

Rådman Leif Nyström, på kammarrätten i Göteborg, var när jag samtalade med honom efter rättegången i kammarrätten i Göteborg i december förra året, djupt olyckig över barnens situation på Folåsa. Han ansåg dem sitta där under närmast häkningsliknande förhållanden.

Mitt intresse i detta fall och alla andra fall, är att för ansvariga myndigheter påvisa hur rättslösa dessa barn och alla andra LVU omhändertagna barn är i Sverige idag. Det omhändertas ca 5000 barn varje år under LVU.

De som drabbar Sara och Johan på Folåsa skulle aldrig kunnat hända en vuxen. Det finns inte någon som helst möjlighet att vi skulle kunna spärra in en helt oskyldig vuxen person och dessutom sätta stora och allvarliga restriktioner på vilken den personen fick kommunicera med eller träffa. Att sedan detta skulle kontrolleras av tjänstemän som dessutom är skyddade av sekretess, faller på sin egen orimlighet. Vi skulle då närmat oss en totalitär stats rättsystem, men detta accepterar vi med barn, vilka som du och jag är likvärdiga medborgare och lika inför lagen. Det må vara att barn behöver skyddas från sina föräldrar, att de behöver omhändertas för sitt eget beteendes skull och att därför barns situation av den anledningen inte är lik den vuxnes, men för den sakens skull får inte barnens mänskliga rättssäkerhet eftersättas.

Det som måste komma till är tillsättandet av en oberoende nämnd, som inte har någon annan uppgift än att kritiskt granska utredningar mot LVU. Det får aldrig råda något som helst tvivel om att utredningen är saklig och objektiv och i enlighet med vår grundlag. Barnen måste också få ett helt oberoende ombud som kritiskt kan granska den vård barnen får, ett ombud som också skall kunna ifrågasätta myndigheten som vårdnadsansvarig.

I det aktuella fallet är inkompetensen slående och socialnämndens ordförande, som skall kunna ärendet på sina 5 fingrar, verkar inte veta någonting om vad som pågår.

Detta ärende måste i grunden utredas och där finns graverande handlingar som pekar åt att kommunen kan ha agerat gentemot pappan genom att använda sig av hans barn.

Jag inlämnade också en anmälan till JO förra året och jag fick i förra veckan de remissvar som både kommunen och Folåsa inlämnat för min kommentar och i dessa handlingar framstår oklarheter som kan tyda på att antingen Folåsa och/eller Filipstads kommun ljuger. (Dessa handlingar är ännu inte officiella handlingar) Otydligheter som JO inte kommer att hantera i just detta ärende utan kommer att bifogas en ny anmälning som jag skickat in till JO.

Dessa otydligheter blir klara först när man känner till fortsättningen av ärendet och rör inte det ursprungliga omhändertagandet, men det framstår som om barnen varit olagligt placerade på Folåsa sedan den 13 december förra året. (JO utreder just nu bara själva förfarandet vid själva omhändertagandet och inte tiden på Folåsa.)

Detta måste självklart utredas och det är inte acceptabelt att myndigheten eller Folåsa gömmer sig bakom sekretessen.

Min uppfattning är den att utan media, så kommer de missförhållanden som idag råder i Svensk LVU vård inte att tas på allvar och få den belysning som det fodrar. Det är våra barn och deras mänskliga rättigheter vi talar om och vi kan inte tillåta att så många som 5000 barn om året inte får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda eller ens försvarade.

Göran Grauers

Stora Forsa

Att man inte får langa sprit till barn har jag inga problem med, det är när de fyllt 18 som jag inte längre förstår, så om någon kan förklara hur lagen verkligen ser ut så vore jag tacksam. De är alltså myndiga och kan gå på en bar, men inte till systemet. Jag langar om jag ger min 18 årige son sprit (hypotetiskt, mina barn är vuxna), men baren langar inte. Om jag går till samma bar som min son och köper honom en öl, langar jag då? Blir det när jag betalar ölen som jag langar? Är det bara när han beställer den och betalar med egna pengar som det inte är langning och varför är bartendern mer betrodd än jag, hans förälder? Om han får pengar av mig innan han går till baren, langar jag då? Om jag bjuder honom på en whiskey hemma, är jag då langare? Eller om han tar en whiskey i mitt barskåp är jag langare då eller är det lagligt att han dricker min sprit i mitt hem. Det är ju han som beslutat ta en whisky ur mitt barskåp på samma sätt som han beslutat ta en öl på puben. Min son är alltså betrodd att gå på puben och köpa en öl, men inte få en öl ur mitt kylskåp, för då blir jag langare. Men om jag inte blir langare om han tar en öl ur mitt kylskåp, när blir jag då langare med den ölen, om han går utanför dörren och öppnar den där? Om han har mitt tillstånd att ta ölen är det då jag blir langare? Om han inte har mitt tillstånd, klarar jag mig då? Är jag då inte langare? Här har jag min myndige son hemma hos mig och kanske kan jag bjuda honom på en öl utan att bli langare, men tar han med sig ölen hem, så blir jag langare. Min myndige son kan gå på puben och köpa vad han vill, men jag kan inte bjuda honom eller köpa några öl till honom om han vill sitta hemma och grilla med några kompisar, för då blir jag langare. Min son måste alltså ut på stan och pubar för att kunna dricka sin öl. Är det här någons sorts sponsring av pubar, ungdomar får bara köpa den dyra ölen där och skaffa pubägaren inkomster på att sälja sprit till min son, jag får inte ge honom det eller köpa åt honom. Varför är jag mindre betrodd än bartender? Varför måste jag acceptera att min son måste gå på puben för att dricka en öl.

Det är alltså det här jag vill att någon förklarar för mig för jag kan inte se att det går att skriva en lag som blir tydlig när man langar och inte langar till en som är myndig och varför blir inte bartendern langare? Om mitt yrke är bartender får jag då köpa ut till min son eller är det bara när jag står bakom bardisken som jag blir langare? Om jag vore bartender och min son kom in till min pub, skulle jag då kunna servera honom? Eller skulle jag då bli langare till honom, men inte till alla hans kompisar?

Är det inte så att det egentligen inte finns någon lag som säger att man inte får köpa ut till en som är myndig, för hur ser den ut och var och hur drar man tydliga linjer?

Göran Grauers

Stora Forsa

Expressen har i flera artiklar på ledarsidan förespråkat en liberalare syn på narkotikan och av någon märklig anledning verkar vi i Sverige ha en syn på narkotikan där man antingen är för eller emot. Det är inte frågan om vare sig för eller emot, narkotikan är ett lika stort hot mot mänskligheten som klimathotet och skall vi debattera ämnet bör vi förstå vad det är vi debatterar. Narkotikaindustrin omsätter årligen hissnande 2 800 miljarder kronor och är med det en av världens största industrier. 1992 uppskattade Bundesnachrinstdienst tyska motsvarigheten till SÄPO att narkotikaindustrin investerade 700 miljarder kronor i banker, finansinstitut, media och flygbolag i Västeuropa allena. Narkotikapengarna ligger alltså inte under någon narkotikabarons madrass och samlar damm, utan pengarna är alltså aktiva och skapar inflytande och makt i otrolig hastighet. Narkotikaindustrin finns alltså representerad i våra finaste finrum och sitter i styrelser i banker och finansinstitut världen över och finns representerad i regeringar och försvarsmakter. Narkotikaindustrin är förövrigt nära filerad med den lite ljusskyggare delen av vapenindustrin och finansierar krig och oroligheter världen över.

Det enklaste ter sig naturligtvis i detta läge att säga att vi förbjuder narkotikan, men det har ju visat sig att det inte fungerar. Narkotikan är olaglig i de flesta länder i världen och ingenstans i världen vinner man kriget mot narkotikan och det är därför dags att se problemet ur en annan synvinkel och attackera det på ett annat sätt. Det är därför välkomnande att Expressen vågar ta upp problemet och sticka ut hakan och vara mer liberal, men varför inte ta steget fullt ut och visa vilket problem narkotikan verkligen är?

När man förstår att narkotikan är en av världens största och mäktigaste industrier förstår man också hur oförmögna länder är att bekämpa narkotikan när man väljer att kriminalisera missbruket och slänga missbrukare i fängelser eller utesluta dem ur samhället. Det blir än mer syniskt när man förstår hur mycket staten faktiskt tjänar på tunga narkomaner som är bland de lukrativaste medborgarna vi har. Nu är det många som hoppar till och skriker i högan sky, men innan du börjar bli allt för upprörd följ med i en litet matematiskt kullerbytta.

Följande resonemang bygger på uppgifter från CAN (Centralorganisationen för Alkohol och Narkotika, försäkringsbolag och polisen). Jag avrundar och förenklar siffrorna något, men i slutändan kommer du att se att det inte har så stor betydelse.

Vi räknar med att det finns ca 30 000 tunga narkomaner i Sverige idag. De behöver 2 500 kr per dag för sitt missbruk. Många stjäl för att få pengar till sin narkotika, men vi säger att alla gör det. Enligt polisen får de bara ut ca 10 % av värdet på det stulna godset. Det innebär att de måste stjäla till ett värde av 25 000 kr per dag. Enligt försäkringsbolagen förstör de för lika stora belopp som de stjäl för, sönderslagna skyltfönster, upprutna dörrar och bilar etc. Vi kan alltså enkelt räkna ut att dessa narkomaner kostar samhället 1,5 miljarder kr om dagen, men kostnaden för narkotikan uppgår ju ?bara? till 75 miljoner om dagen. 1.42 miljarder är alltså ren marknadsomsättning. Reparationer av bilar, skyltfönster, ersättning av stulet gods och detta betalas av våra försäkringar och självrisker eller ur våra egna fickor. Det är alltså ingen tung kostnad för statskassan och försäkringsbolagen gör stora vinster. Det är alltså du och jag som betalar för detta. Den stora vinnaren är statskassan som tar in, av de 1.42 miljarderna, 25 % moms, arbetsgivaravgifter, löneskatter och andra skatter och avgifter. Vi kan därför enkelt räkna att statskassan plockar in minst hälften av alla pengar, alltså 700 miljoner kr per dag. Det här gör den tunge narkomanen till en lönsam individ som genererar nästan 25 000 kr per dag till stadskassan och dessutom skapar många arbetstillfällen.

En av världens största industrier är illegal och dess ekonomiska infiltration och makt hotar all demokrati. Skulle narkotikan legaliseras världen över skulle vi få en ekonomisk katastrof. 1.42 miljarder i marknadsekonomi per dag skulle bara försvinna i Sverige och Sverige är en flugskit i hela ekvationen.

Det är alltså välkomnande att Expressen vågar sticka ut hakan, men det är dags att vi börjar diskutera problemet för vad det verkligen är och att vi slutar se på missbrukare som missfoster som skall fängslas och stötas bort från samhället. De är offer för en synisk industri och ett syniskt samhälle.     

Göran Grauers

Stora Forsa.