Lån till banker. Vansinne
20 000 miljarder är vad Europa skall pumpa in i bankerna, men vart tog alla dessa pengar vägen från början? Jag menar de fattas ju, så någonstans måste de ju ha tagit vägen, eller hur?
Är det så att vi under åren lånat dessa pengar och konsumerat dem? I så fall har vi ju levt högt över våra tillgångar och vad innebär det då att vi stöttar bankerna? Så att vi kan fortsätta överkonsumera och leva högt över våra tillgångar? Vi tycks tro att alla dessa pengar betalts ut i olika bonusar till höga chefer, men så är ju inte fallet, inte har de fått 20 000 miljarder bara i Europa.
Dagen kris beror bland annat på att vi lånat till konsumtion och skall vi skära ner vår konsumtion i den här skalan så har vi en lågkonjunktur utan motstycke framför oss, men det är väl de regeringarna runt om i världen nu försöker undvika genom att blåsa konstgjord andning i lånekarusellen så att produktion och konsumtion kan hållas upprätthållas.
Det är vansinne att vi skattebetalare lånar ut dessa pengar. Vi kan inte fortsätta konsumera på lånade pengar. Det är konstgjord andning och vi låter bara bubblan växa sig större och den kommer att spricka, men innan den spricker kommer den att växa avsevärt i storlek och smällen kommer att bli oerhörd och inte lämna någon oskadd.
Göran Grauers
Stora Forsa
Vi behöver ett nytt ekonomiskt tänkande
Vi måste idag hitta ett nytt ekonomiskt system där människor inte är brickor i företagens vinster. En lågkonjunktur och tio tusentals blir utan jobb för att företagen skall göra fortsatta vinster. Företagen måste tvingas att ha fonder där man avsätter till löner under goda tider för att behålla människor i anställning under dåliga tider. Kommunismen var ingen bra idé, men det är inte kapitalismen heller.
Låt mig ta ett exempel. Ingvar Kamprads personliga förmögenhet skulle hålla 26 000 människor med en månadslön på 25 000:- i 45 år, eller betala samma månadslön åt 1 170 000 arbetslösa i ett år. Visst skall företagens grundare och ägare tillåtas tjäna pengar, men vi måste hitta en balans där vanliga människor inte blir brickor i deras förmåga och förmån att tjäna pengar. Utan människor tjänar de inga pengar.
De lönar sig bättre att köra bil i stadiga 70 kilometer i timmen på en färd mellan Göteborg och Stockholm än det gör att köra så fort bilen förmår i en timme för att sedan stanna en timme och fortsätta så tills man kommer fram. Genomsnittshastigheten blir den samma, tiden den samma, men han som körde 70 km/tim har kört betydligt billigare och slitit betydligt mindre på bilen. Vi behöver alltså en helt ny framförhållning i ekonomin där ekonomin blir för människor och där människor inte blir ekonomins största fiende i dåliga tider och dess största tillgång i goda.
Göran Grauers
Stora Forsa
Brev till Jan Lindholm, miljöpartiet.
Stora Forsa den 16 oktober 2008
Bästa Jan Lindholm,
Jag har läst din fråga om hur vi kan minska befolkningsökningen och komma ner på en för planeten acceptabel nivå.
Jag återkommer till det men låt mig först berätta vad som hände på Påsköarna. När människan kom dit var öarna täckta av skog. Där fanns allt, djurliv, bränsle till eldar, virke till hus och båtar och ett rikt fiskliv i havet. Förutsättningarna var så bra att befolkningen växte, men till slut så var inte återväxten i skogen tillräcklig. Man kan fråga sig vad de tänkte när de högg ner det sista trädet. Utan skogen så hade man ingen eld, inga båtar att ta sig ut och fiska med, inget virke till hus. Kaos utbröt och till och med kannibalism och ingen överlevde. Frågan är idag om stenstoderna på Påsköarna var förtvivlade rop på hjälp, ett hopp att blicka ut över haven, kanske blidka någon Gud som kunde komma till deras undsättning.
Vår planet börjar idag likna de problem som man hade på Påsköarna och istället för stenstatyer har vi teleskop i rymden som blickar ut efter andra planeter i ett hopp om att hitta något som kan hjälpa oss.
För att vi människor skall ha en chans här på jorden så måste vi radikalt ändra vår ekonomi. Vi kan inte längre ha en tillväxtekonomi.
Låt mig enkelt beskriva vad en tillväxtekonomi är. Det låter förmätet av mig att säga så, men detta exempel tydliggör hur omöjlig den är.
I början rodde en fiskare ut sina nät och fick iland fisk som han kunde sälja lokalt eller torka. Med industrirevolutionen kunde han låna pengar och köpa sig en båt med motor och ta sig allt längre ut på haven. Ju mer fisk han fångade ju mer kunde han låna och köpa större och större båtar med frysar ombord och han fick anställa folk. Iland fick andra låna pengar för att kunna öppna fabriker för att förädla fisken. Andra fick låna för att köpa transporter och transportera fisken. Anställda krävde löner och ville också de låna för att köpa hus och bilar. Väldigt många var nu beroende av fisken i haven och väldigt många hade lånat pengar som skall betalas tillbaka av fisk i havet.
Anställda vill ha högre löner vilket kanske fiskaren till en del kan ta ut med högre pris på fisken, men ju högre priset på fisken blir ju mindre blir löneökningen reellt. Vi har alltså skapat inflation och säg att inflationen blir 1 % så måste alltså priset på fisk gå upp med 1 % per år för att allt skall gå plus minus noll, men om vi fångar mer fisk så att vi kan sälja fler så har vi skapat tillväxt så betalar det inflationen. Vi har alltså försatt oss i en omöjlig situation vi fiskar mer och mer men fisken tar ohjälpligt slut. Sedan 1950 har vi fiskat ut 95% av all världens rovfisk.
Jag tror inte att det idag finns många forskare som inte förstår att tillväxtekonomin inte fungerar i haven. Haven som vi för inte allt för länge sedan trodde var oändliga visar sig vara ändliga och vi håller på att dammsuga dem rena på fisk. Samma sak gäller allt på denna planet, inget på planeten är oändligt om vi överutnyttjar det. Vi tror att skogen är det, men se historiskt hur vi har huggit ner skogar, se hur vi byggt om hela planetens yta.
Så för att minska befolkningsexplosionen måste vi bort från tillväxtekonomin och vi måste hitta en ekonomi som fungerar i symbios med allt levande på planeten.
Den ekonomi vi idag har, tillväxtekonomin är dessutom också fientlig för människan och människan är ekonomins största fiende samtidigt som den är ekonomins största tillgång.
När du hör att ett företag måste effektivisera, rationalisera, omstrukturera eller vad vi nu kallar det så innebär det alltid att göra sig av med människor och hitta billigare ersättningar för de man måste göra sig av med. Kanske flytta tillverkningen till där människan är en slit och slängvara. Tyvärr har kommunismen visat sig omöjlig och inte för att idén i sig är så dum utan för att människan är konstruerad för överlevnad och att man alltid kommer att sko sig så gott man kan. Först när man har tillräckligt för sig själv börjar man tänka på sin granne.
Rent filosofiskt så är det lätt att ändra allt kring oss, det är så enkelt som att alla ändrar tanken. Men det är inte så lätt att göra det eftersom vi styrs av rädsla. Tanken är kollektiv och den kollektiva tanken är oändligt stor. Det är den kollektiva tanken som byggt allt i världen idag, vägar, telefoner, telenät, flygplan, rymdraketer och atombomber, för att nämna några.
Det var den kollektiva tanken som gjorde andra världskriget möjligt. En liten man med mustasch lyckades kollektivisera sina tankar och skapa rädsla och skräck och världen stacks i brand. Om tanken nu är kollektiv och uppenbart en så gigantisk kraft som är så stor att den kan förgöra en planet i universum, så borde det gå att hitta en kollektiv tanke som också kan rädda planeten. Vi förstör planeten kollektivt och vi kan rädda den kollektivt, men för att göra det måste vi ge alla lika rättigheter till liv och till liv hör mat och vatten. Idag börjar vi privatisera vattnet och det är fel väg att gå.
Vårt största problem för den omedelbara framtiden är inte en global uppvärmning utan vatten, inte att våra kuster kommer att översvämmas utan att vi människor, djur och växter inte längre får rent vatten.
Den ekonomiska krisen började med risktaganden och vidlyftiga lån för konsumtion. Vart har 20 000 miljarder som EU länderna nu skall betala ut till våra banker tagit vägen? Pengarna fattas ju så de måste ha funnits och ingen har blivit så exceptionellt rik, så någonstans har dessa pengar tagit vägen och de har försvunnit i konsumtion, allt för att hålla tillväxten vid liv. Att vi nu lånar ut pengar till bankerna är bara så att vi kan fortsätta producera så att vi kan fortsätta konsumera och försöka lägga lite band på konjunkturnedgång, men jag tror inte vi kommer att lyckas. Vi blåser bara upp bubblan mer och när de slutligen spricker på allvar, då har världen mycket stora problem, eller människan i alla fall.
Rent filosofiskt så är problemet alltså väldigt enkelt, vi måste bara hitta en ny kollektiv tanke som innefattar en ny ekonomi, men hur planterar vi ut denna kollektiva tanke och vem har den rätta tanken, däri ligger svårigheterna och den som löser den ekvationen har också löst alla våra problem.
Här har du alltså ett alternativ, men det är inget enkelt alternativ, men en definitiv lösning om vi bara kunde lista ut hur vi planterar tanken och vems tanke.
Med vänlig hälsning
Göran Grauers
Människan Ekonomins största fiende
Omstruktureringar, effektivisering, slimma, är ord som vi ofta hör när ett
företag varslar om sämre vinster. Allt detta innebär inget annat än att göra
sig av med människor för att öka vinsterna. Det är inte ovanligt att säg om
Eriksson vinstvarslar och visar att man "bara" gör en vinst på 9 miljarder
istället för de förväntade 18 miljarderna så kommer Erikssons VD på TV och
använder några av dessa ord. "Marknaden" har nämligen reagerat negativt på
Erikssons mindre vinst och bolagets aktier har sjunkit i värde, vilket
naturligtvis inte är bra för bolaget, trots att man är ett bolag som visar
en vinst.
Men vem är då "marknaden" som kan göra detta? Tja, ingen kan med säkerhet
säga vad eller vem "marknaden" är, utan det är troligtvis den samlade
mängden investerare som köper och säljer värdepapper i hopp om att tjäna
pengar på pengar. Vi har skapat två ekonomier som i sig strider emot
varandra. Vi har exempelvis en enorm marknad som investerar våra
pensionstillgångar och den här marknadens största mål är att generera så
stor vinster som möjligt, alltså att spekulera i bolagens vinster eller
förluster. Det gäller snabba klipp och visar det sig att Eriksson då inte
får den vinst företaget räknat med säljer spekulerarna aktierna och
försämrar Eriksons likviditet och värde. De flesta aktiebolag behöver
långsiktiga investeringar för att kunna utvecklas i lugn och ro, men att då
stadigt vara utsatt för en annan marknad som spekulerar i företaget gör att
företagen blir känsliga för hur denna marknad reagerar och som i fallet med
Eriksson så känner nu ledningen att man måste svara mot den så kallade
marknadens krav och effektivisera, alltså göra sig av med människor antingen
genom att ge dem sparken eller att med tekniska lösningar göra människor
överflödiga eller i nödfall flytta hela produktionen till en plats där
människan fortfarande är billig.
Den billiga människan blir alltså en tillgång till företaget, men den dyre
en belastning samtidigt som den dyre, tillfälligt i alla fall, behåller den
större köpkraften, vilket är en tillgång för företagen. Så länge billiga
transporter är en möjlighet så kan företagen etablera sig snart sagt i hela
världen, även i länder som aldrig skulle själva ha råd att köpa företagets
produkter. På ett sätt kan man säga att vi bara ändrat ett slavsamhälle och
vi vänder oss till länder där människan går att utnyttja som en billig och
närmast försumbar del av produktionen.
Ett exempel är att vi skickar torsk från ishavet till Kina för att rensas
och därefter skeppar vi hem fisken igen för att konsumeras här. Det är för
dyrt att rensa fisken här och det dyra i den processen är just människan.
Det är, hör och häpna, billigare att skicka ett fartyg runt halva jorden och
där på andra sidan klotet, utnyttja den billiga människan och därefter
skicka tillbaka fartyget igen. Det här blir en ekvation svår att förstå, men
visar i alla sin tydlighet att människan är en nagel i ögat på ekonomin.
Kan vi som sitter här hemma och konsumerar torsken slå oss för bröstet och
säga att vi hjälper till att skapa välfärd i Kina? Om vi gör det tror jag
att vi lurar oss själva. Dessa människor är bara lönsamma i denna kedja så
länge deras löner hålls nere på ett absolut minimum och i Kina kommer i
långt tid framöver att finnas enorm arbetslöshet, kanske 2-300 miljoner
människor. Detta gör att lönerna knappast kommer att stiga till drägliga
nivåer för de arbetare som utför själva rensandet, däremot kommer
hanteringarna av detta att skapa välstånd för andra i såväl Kina som i
västvärlden. Delar av Kina kommer att växa, men fattigdomen och misären
kommer på lika sätt att öka när landet i sig utarmas. Vi är naiva om vi tror
att de som sitter och rensar fisken sedan åker hem till sitt fina hem i sin
nya bil och köper konsumtions och lyxvaror till sin familj.
Våra skor, våra kläder, våra leksaker, otroligt mycket av våra
konsumtionsvaror tillverkas i Kina. Inte för att Kineser är bättre, inte för
att vi inte har kunskapen här, utan enbart för att den kinesiske arbetaren
är så oändligt mycket billigare än vad vi är och att oljan är väldigt
billig.
Det lönar sig alltså att bygga fartyg för miljardtals kronor och segla dem i
en strid ström runt jorden för att människor där är billiga, ett måste för
att vi är för dyra här.
Alltså samtidigt som den billiga människan är en tillgång så är den dyre en
tillgång så länge hans/hon finns på konsumtionssidan av ekonomin annars är
han/hon ett direkt hot.
Den här omfördelningen möjliggörs enbart av att vi har fossila bränslen som
vi i kortsiktiga ekonomiska intressen är villiga att bränna upp.
För mig har ökningen i transporter blivit påtaglig bara där jag bor, mitt i
den södra halvan av Sverige längs Riksväg 50. När jag köpte mitt hus för 10
år sedan gick här ca 380 lastbilar per dag, nu är det ca 1 500 utan att
något i sak förändrats. Här har inte tillkommit stora industrier, inga
vägförbättringar som skulle locka hit fler transporter, snarare är vägarna
en fingervisning om vad som hänt. Just här är vägen 6,50 bred. Vägen är inte
konstruerad för den tunga trafiken och utvecklingen på det området har inte
hunnit med, för det finns inte pengar till att bygga vägar som klarar de
ständigt ökande transporterna, men vägen får användas i alla fall för det
finns inga andra.
Jag hade som rubrik; Människan Ekonomins största fiende och kanske är det en
skev och kortsiktig sanning, för sanningen är nog snarare den att ekonomin
är människans och planetens största fiende. Visst kan vi säga att billiga
varor och transporter runt vårt klot har gjort våra liv, inte bättre, men
det har gett oss möjlighet att fortfarande ha råd att konsumera, för skulle
tillverkningen av skor, kläder och andra konsumtionsvaror inte transporteras
runt klotet från där människor är billiga så fick vi nog nöja oss med ett
par nya jeans vart annat år och vänta tills vi slitit ut skorna innan vi
kunde köpa nya. Vi har med andra ord inte råd med oss själva utan för att
kunna behålla vår konsumerande livsstil måste vi utnyttja billiga människor
och det gör du och jag och, allihop och vi säger att vi främjar de människor
vi ger möjlighet att tillverka våra konsumtionsvaror, men vilka lurar vi.
Handen på hjärtat, är det verkligen Kinesen i fabrikerna vi tror får det
bättre?
Vad är det i själva verket som gör allt detta möjligt, som tillåter denna
explosionsartade utveckling? Oljan, inget annat, denna billiga och
lättåtkomliga energi.
Dagens ekonomi består av en mängd snyltgäster som berikar sig på andras
bekostnad eller som likt gökar låter andra göra grovjobbet. Snyltgästernas
snyltgäst är den vi låter styra allt detta, den vi inte vet vem den är eller
riktigt kan förklara, den vi kallar marknaden, den som spekulerar i allt och
endast har till syfte att så snabbt och effektivt som möjligt tjäna pengar
på pengar, den som tjänat mest får vårt största förtroende, den vi i främsta
rummet sätter att förvalta våra besparingar. Att försöka spekulera sig till
andras förluster, för någon måste ju betala detta. Spekulationer är inte
pengar som bara plötsligt finns där, utan vi måste ta det från någon, alltså
denna spekulationsekonomi blir lite som kannibalism. Vi försöker äta
varandra, fast här varandras pengar. Det är klart producerar vi mer,
konsumerar vi mer, växer vi mer så är det ingen som just nu märker detta,
bara allt växer tillräckligt fort
I mina ögon sett är det mycket märkligt att där fortfarande finns de som
förespråkar tillväxt som vår frälsning.
Ingen kan idag lära sig ekonomi genom att läsa andras erfarenheter från
tidigare epoker. En nyutexaminerad ekonom är redan en livsfarlig stelbent
stofil innan han/hon ens tagit sin examen.
I tanken måste vi redan idag tänka bort den billiga energin som en
förutsättning för vår ekonomi. Vi kan i vår strategi inte räkna med
biobränslen eller andra bränslen förrän vi har dem och hoppet att hitta
energi som kan stödja dagens samhälle får vi idag se som ren science
fiction.
Visst kan vi säga att så skulle även våra förfäder ha sagt om vår tid, vårt
samhälle, rena science fiction. Även om våra förfäder kunde fantisera om
den så skulle ingen då planera sina liv i förhoppning att det skulle bli
verklighet, vilket är något vi gör.
Vi lever i en förhoppning och tro att vetenskapen till slut hittar något som
möjliggör att vi kan fortsätta, men vi hittar inte 5 planeter till som vi
kan ta våra resurser ifrån, för det är det vi behöver om vi skall fortsätta
så här.
Vi måste helt enkelt redan idag börja tänka så som om oljan inte fanns, som
om den inte var den billiga tillgången på energi som den faktiskt är och
sluta leva som om vi när som helst hittar något som kan ersätta miljardtals
år med lagrad solenergi, för det är det olja och kol är, inget annat.
Visst kommer det att drabba ekonomier i Asien som inte lägre kan exportera
billiga varor till oss, men tro mig, det kommer att drabba oss lika hårt för
plötsligt har vi inte tillgång till billiga konsumtionsartiklar och vi måste
börja rätta mun efter matsäcken.
Det är kanske oss ett sådant här samhälle kommer att drabba värst, inte
samhällen i Asien.
Vi har egentligen inget val, antingen gör vi det nu och lyckas relativt
långsamt återvända till ett hållbart samhälle, eller så väntar vi tills vi
blir tvingade och den tiden är inte långt bort även om vi tror att oljan
finns i 150 år till och det kanske den också gör, man snart så kommer
tillgången att vara långt under efterfrågan och vilka får då först betala
priset? Jo de som redan inget har eller i vart fall har väldigt lite.
För 50 år sedan var jordens befolkning lika stor som den som svälter idag.
Vi är bara några få som än så länge får det bättre. Idag svälter 1/3 av
jordens befolkning, snart är det hälften. Snart saknar hälften av jordens
befolkning förutsättningen för allt liv; Vatten.
Det är den illusoriska marknaden som bestämmer det, den som förvaltar vårt
kapital. Vårt kapital borde inte vara pengar, vårt största kapital borde
vara vatten, något som markanden aldrig, aldrig fick komma i närheten av och
aldrig någonsin fick förtroende att förvalta.
Det är dags att vi tar tillbaka kontrollen och förpassar "marknaden" till
historieböckerna. Vi vet ju inte ens vem marknaden är och ändå tillåter vi
den styra våra liv och vår överlevnad och kanske till och med vår planets
överlevnad.
Göran Grauers
Vi blir våra gamla en dag
Hur kan det vara möjligt att det betalar sig mer att köra bort våra sopor än att ta hand om våra gamla?
Är det så att soporna skulle vi märka direkt och de är lite äckliga och skönt att få bort?
Men vad säger detta om oss som individer och människor?
Vi pratar ofta i termer om våra gamla, som om de vore en speciell grupp, en grupp som vi aldrig hamnar i. Men ett kan vi säkert säga, vi kommer alla att dö och de flesta av oss kommer att dö genom krämpor och sjukdom, vi kommer att bli gruppen våra gamla. Vi kommer att bli de som behöver nattpatrullen, de överarbetande och underbetalda sjuksköterskor som natt efter natt åker ut till och tar hand om våra gamla. Enlig programmet Uppdrag Granskning har undersköterskornas arbetsförhållanden och löner inte förändrats under de senaste 14 åren och få av dem kan överleva på sina löner.
Vi börjar idag pensionsspara åt våra barn. Min dotterdotter har redan fått papper från ett försäkringsbolag om pensionssparande och hon har just fyllt 1 år.
Vi skall genom vårt pensionssparande trygga vår ålderdom. Vad är det då vi hoppas på? Att vi friska och sunda skall kunna resa till världens alla hörn och inte ha ekonomiska bekymmer? Tror vi alla att vi en dag dör av en plötslig stroke eller hjärtattack och att vi aldrig kommer att tillhöra gruppen våra gamla eller är det så att vi tror att vi aldrig dör, det är bara alla andra.
Är vettiga löner och drägliga förhållanden för de undersköterskor som tar han om våra gamla inte mer viktigt än pensionssparande?
Om vi alla idag förstod att det kommer att vara vi som en dag behöver hjälp att vända oss, gå på toaletten, få blöjorna bytta och vi som kommer att ligga där i sängen och känna ångest och behöva någon att prata med, så tror jag att undersköterskor skulle vara rätt välbetalda och arbeta under drägliga förhållanden, men jag tror inte vi förstår det, att det faktiskt blir vi som en dag blir våra gamla.
Det är alltså inte våra gamla som skall förändra detta utan det är vi som måste göra det innan vi blir våra gamla.
Tänk om vi i alla fall kunde komma överens om att det är viktigare att ta hand om våra gamla än våra sopor.
Hur tror vi, handen på hjärtat, att vi skall kunna lösa den globala uppvärmningen om vi inte ens klarar av att ta hand om dem som värnar om våra gamla?
Vi kommer en dag att se våra undersköterskor som änglar, kanske gör vi det redan, men vi kan väl i alla fall enas om att ge dem en dräglig tillvaro här på denna sida livet.
Gör dig hörd idag. Du blir också gammal en dag. Jag lovar.
Göran Grauers
Stora Forsa