grauers

Förvaltningsdomstolarna kan tvångsomhänderta barn med motiveringen att där finns ”obekräftade misstankar”. I en demokrati är det synnerligen oroväckande, men här har ”barnets bästa” fått företräde över allt annat. Oskyldig tills motsatsen bevisats existerar inte.

Om något sådant kan tillåtas måste också de utsatta föräldrarna få all möjlighet att utan kostnad försöka bevisa sin oskuld, men så fungerar det inte.

Jag har i 11 år ideellt företrätt föräldrar som drabbats av just obekräftade misstankar och jag vet att det är näst intill omöjligt att få rätt emot myndigheter och domstolar. Den obekräftade misstanken blir vid dom omedelbart ”sanning”.

1992 placerades två små pojkar 1 och 3 år gamla i ett familjehem därför att föräldrarna drabbats av olycka och sjukdom. I det familjehemmet torterades barnen i 13 månader, vilket kommunen fick kännedom om. Familjehemsföräldrarna dömdes till långa fängelsestraff, dock inte för att ha misshandlat de två små pojkarna utan för misshandel av ett annat barn som vistades i hemmet under samma tid. Barnen hamnar i ett nytt familjehem och där uppdagas att barnen mår dåligt och får komma till Barn och ungdomspsykiatrin där de berättar vad mamma och pappa gjort med dem, det är bara det att de två små pojkarna pratar om familjehemsföräldrarna som de tvingats kalla mamma och pappa och BUP informeras inte om att barnen varit i ett familjehem. Kommunen tar till LVU och BUP vill ha besöksförbud för föräldrarna. Kommunen informerar inte heller länsrätten om att barnen farit illa i ett familjehem och när föräldrarna är tveksamma till fortsatt frivillig vård och istället vill ha hem sina barn så anser domstolen att föräldrarna är allt för ambivalenta till frivillig vård och beviljar1993 LVU.  1994 införs besöksförbud för föräldrarna. Det är idag bevisat att kommunen undanhöll information för BUP och länsrätten och det är bevisat att föräldrarna är oskyldiga, kommunen har själva erkänt detta både i länsrätten och i tingsrätten. 1997 kom jag in som ombud åt föräldrarna och förstod genast vad som gått fel. Jag informerade då socialnämnden som bär ansvaret, men nämnden gjorde inget. 2002 efter flera turer i länsrätten och kammarrätten får jag LVU och besöksförbudet upphävt. Jag polisanmäler då kommunen, men åklagaren lägger ner så jag JO anmäler kommunen istället, men JO utreder inget ärende äldre än 3 år. Det enda föräldrarna kan göra är att stämma kommunen och socialnämnden.

I tingsrätten hävdar domstolen att socialtjänsten och socialnämnden är samma part och kommunen företräds av socialtjänsten. Detta strider emot 1 kap 1 § RF Makten i Sverige skall utgå från folket och den makten är de politiska nämnder vi har, så som byggnadsnämnden, försäkringskassans förtroendenämnd etc. Socialnämnden kan inte ställas till ansvar och den nämnd som fanns 1992 har för länge sedan, genom olika val, försvunnit. Socialtjänsten som representerar nämnden i rätten är jävig sina egna handlingar och nämnden som skall ha ansvar finns inte och kan inte stå till svars. Socialtjänsten kan aldrig stå till svars för nämndens beslut eller handling.

 

Att förvaltningsdomstolarna tillåts döma till tvångsvård på ”obekräftade misstankar” är oroväckande, men att tingsrätten godkänner samma resonemang och tillåter ”obekräftade misstankar” är i högsta grad oroväckande. Var finns oskyldig till motsatsen bevisats?

Har brottsmålsdomstolarna godtagit ”obekräftad misstanke” som godtagbar grund för fällande dom? Med ökade hot om terrorism, blir där nästa ställe där domstolarna godkänner ”obekräftad misstanke”?  Mina klienter har aldrig fått försvara sig i domstol trots de grova anklagelserna,(Sexuella övergrepp och misshandel) och när de nu stämt kommunen förvägras de rättshjälp. Vart är vi på väg? 

  

Göran Grauers

Stora Forsa

 

 

 DE RÄTTSLÖSA FÖRÄLDRARNA   

Jag har företrätt den här familjen sedan 1997. Efter 3 rättegångar i länsrätten 2 i kammarrätten och ett försök i regeringsrätten och en vända till europadomstolen vann vi till slut 2002 och ett 9 år gammalt LVU hävdes tillsammans med ett 7 år långt besöksförbud.

Föräldrarna har under alla år stått anklagade för sexuella övergrepp och misshandel av sina barn, men det är bevisat utom allt tvivel att barnen misshandlades i ett familjehem. Det är bevisat att kommunen hela tiden vetat detta och inte informerat BUP, som trott att de små barnen pratade om mamma och pappa när de beskrev vad de varit med om. BUP fick aldrig veta att barnen varit i ett familjehem och att mamma och pappa var familjehemsföräldrarna. Kommunen har erkänt detta i såväl länsrätt som tingsrätt. Länsrätten 2002 ger kommunen och socialtjänsten svidande kritik. Vi anmäler nu allt till JO, men JO tar inte upp ärendet för JO anser det för gammalt. Åklagaren finner inget som kan leda till allmänt åtal, så vi kan inget annat göra än att stämma staten för att få upprättelse. Staten beslutar nu att mina klienter inte skall få rättshjälp för att deras skadeståndskrav är för högt.

Det är mycket som rimmar väldigt illa här. Det är staten som tagit deras barn, det är staten som begått dessa brott och anklagade dessa föräldrar för oerhörda brott utan att de en enda gång fått försvara sig i domstol mot dessa anklagelser. Ingen har fortfarande gjort några tillägg till journaler och så sent som för en månad sedan hänvisade kommunen i ett intyg om att det var föräldrarna som var ansvariga för barnens skador. Föräldrarna vill nu ställa staten till svars för det man gjort, men domstolen, som enligt artikel 6, skall vara oavhängig och opartiskt beslutar, innan förhandlingarna ens börjat, att skadeståndskravet är för högt och detta beslutar man för att skydda staten. Staten har dessutom talat om för mina klienter att de riskerar allt, de kan komma att tvingas betala statens kostnader.

Jag har skrivit staten hela tiden och detta gör jag med flit för det är staten som bestämmer spelets regler. Det är staten som är ansvarig. Men när vi ändå pratar ansvar. En stat som har politisk makt utan ansvar är en diktatur. I grundlagen 1kap 1 § säger vi att makten skall utgå från folket. Det är därför vi har politiska nämnder. Det är bara ”folket” som får ha makt över enskilda människors öde. Socialnämnden har allt ansvaret, om detta tvistar ingen, men vilket ansvar är detta? När vi stämt kommunen och socialtnämnden representeras och företräds nämnden av socialtjänsten, alltså av jäviga tjänstemän. Tjänstemän som i rätten kan säga att ”Det vet vi inget om, det beslutet tog nämnden”, som alltså inte finns där för att svara. 

När JK beslöt stämma Expressen för förtal fick Otto Sjöberg gå till rätten, inte sjutton fick han representeras av sina journalister. De ser vi ju som helt självklart. Expressen är ju privat egendom, men staten som kan ta våra barn med våld och använda detta för att tysta obekväma på Expressen, behöver inte stå till svars för vad de gjort. Kommunen betalar bara skadeståndet skulle de fällas, men kommunen och staten har oerhörda resurser som man inte slösar med när det gäller att knäcka den enskilde som vågar mopsa upp sig.

Det borde vara en självklarhet i en demokrati att den som berövats sina barn av staten har rätt att utan kostnad ifrågasätta staten i brottsmålsdomstol.

Jag tror att vi svenskar tar demokratin för given.

En demokrati måste man kämpa för varje dag, den är aldrig given.

 

Medias största och viktigaste uppgift är att kritiskt granska makten. Detta gäller framför allt dagspressen. När en tidning väljer att inte granska makten eller gör avkall på vad man vill granska, då har tidningen i sig förlorat sitt existensberättigande. Pressen är demokratins främste övervakare och har därför en skyllighet att kritisk granska makten in i minsta detalj.

 

I vissa lägen kan makten gömma sig bakom sekretess och där blir det än större anledning för media att kritiskt granska den sekretessen och det som kan finnas bakom den. Gör media avkall på detta blir demokratin hotad.

 

I Sverige finns en LVU lag vilket möjliggör för staten att omhänderta medborgares barn. De handlingar som ligger till grund för omhändertaganden är alltid skyddade av sekretess.

Redan i detta skede bör varje journalist förstå att här finne ett enormt maktmedel som makten kan använda sig av. Det finns inget mer effektiv sätt att tysta obekväma än att hota eller ta deras barn. Vi har givit staten rätten att ta våra barn i syfte att skydda barnen. Detta blir alltså ett maktmedel som måste omgärdas av absoluta och rigorösa bestämmelser som måste följas till varje punkt. Om staten får möjlighet att missbruka detta maktmedel är demokratin allvarligt hotad. Detta kan vi se från historien, så det är inget lösryckt påstående, utan verklighet och fakta.

 

Staten själv har satt sig som kontrollant av detta system och när media försöker granska det hävdas sekretess, vilket gör att media inte kritiskt har möjligheter att granska att staten sköter sin uppgift. Staten kontrollerar sig själv i dessa ärenden genom exempelvis domstolar, JO, polis och åklagare, men dessa är också statliga instanser och myndigheter och hur kan vi medborgare veta att dessa kritiskt granskar omhändertaganden av barn?  Vi skall lita på det för staten är god, det har vi fått lära oss från barnsben, men är detta helt sant?

 

Vi har genom media fått följa ett antal tvivelaktiga omhändertaganden, men där har media intresserat sig för fall för fall, inte det faktum att staten lyckats omhänderta barn på ett sätt som inte överensstämmer med den rättspraxis som måste följas för att rättsäkerheten och demokratin inte skall vara hotad.

 

Jag vill belysa det jag påstår, nämligen att staten inte låter sig granskas, genom att visa på ett specifikt fall. Det är inte fallet som sådant som är intressant utan hur staten underlåtit att kritiskt granska sig själv.

 

Två barn omhändertas m under SoL, alltså en frivillig placering. Föräldrarna har drabbats av sjukdom. Det är bara det att det inte råder frivillighet. Föräldrarna har hotas av LVU (Tvångsomhändertagande) om de inte godkänner en SoL placering. Länsstyrelsen får kännedom om detta och utreder och kommer fram till att omhändertagandet är olagligt och talar om för kommunen ifråga att antingen måste barnen lämnas tillbaka till föräldrarna eller så måste kommunen ta till LVU. Kommunen väljer LVU. Det framkommer snart att barnen misshandlat i det första fosterhemmet och snart anklagar kommunen de biologiska föräldrarna för att ligga bakom denna misshandel. Kommunen får utmärkt draghjälp av BUP ( Barn och ungdomspsykiatrin), eftersom barnen 2 och 4 år gamla säger att mamma och pappa misshandlat dem. Fosterföräldrarna från det första fosterhemmet döms till långvariga fängelsestraff och av domarna kan man utläsa att alla barn i fosterhemmet tvingats kalla fosterföräldrarna för ”mamma och pappa”. De här två små barnen visste inget annat namn på sina forna plågoandar än mamma och pappa. BUP informerades aldrig av kommunen ifråga att barnen misshandlats i ett fosterhem.

  

De biologiska föräldrarna anklagas nu för att sexuellt ha utnyttjat sina barn och misshandlat dem. De polisanmäls också för detta men åklagaren kan inte finna något som styrker detta och fallet läggs ner. 1994 får föräldrarna besöksförbud. Fram till 2002 inleder föräldrarna 5 rättegångar och fallet prövas om och om igen, men kommunen, dess socialtjänst och BUP vidhåller att föräldrarna är skyldiga till de mycket grova brott de anklagas för. I juni 2002 erkänner kommunen i rättegång att man hela tiden vetat att föräldrarna är oskyldiga och LVU upphävs. Barnen SoL placeras dock och besöksförbudet kvarstår en tid. Idag har föräldrarna återigen fått träffa sina barn, men de har hjärntvättats att tro att deras föräldrar är skyldiga till att ha förgripit sig på dem när de var små. Som var och en kan förstå så går det långsamt och är plågsamt.

 

Staten har här begått oerhörda övergrepp mot medborgare och brutit emot snart sagt allt som står i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, så man måste nu förutsätta att staten själv har ett fungerande system för att tillrättalägga det som gått fel och kritiskt granska de system som tillåtit det att gå så fel, men inte.

 

Ärendet, med kommunens erkännande går till JO för bedömning, men JO anser ärendet för gammalt. JO utreder inget mer än 2 år gammalt och JO anser att ärendet tog sin början –92.

JO överlämnar det till länsstyrelsen, men länsstyrelse utreder bara att de formella rutinerna har följts och de gjorde de i det här fallet. Länsstyrelsen bryr sig alltså inte om att där fanns alla dessa lögner, falska intyg etc.

Ärendet polisanmäls, men åklagaren kan inte styrka uppsåt, han kan inte heller hitta någon direkt skyldig och även grovt tjänstefel är preskriberat eftersom ärendet är mer än 10 år gammalt.

 

Det vi kan konstatera är att kommunen kan basunera ut på förstasidorna att man kränkt medborgare på detta oerhört grymma sätt utan att någon reagerar.

 

Föräldrarna har därför tvingat ta till civilrättslig process emot kommunen ifråga och har stämt på astronomiska 80 miljoner kronor. Detta har uppmärksammats av Norska media, men inget svenskt media har hittills intresserat sig för fallet. Detta är det verkligt skrämmande i detta ärende och visar på svenska medias avsaknad av förståelse på hur deras uppgift att kritiskt granska makten skall utföras och på hur viktigt det är att makten kritiskt granskas.

Visst kan media försvara sig med att detta ärende försvåras av sekretessen runt det, men faktum kvarstår ju att makten saknar förmåga att kritiskt granska sig själva och kan ju nu dra en lättnades suck eftersom de är medvetna om att svenska media är för fega och för flata att hoppa på och en sådan här möjlighet att kritiskt få granska makten och hur den använder sig av sekretessen och sin oinskränkta makt att kränka medborgare.

 

Göran Grauers

Stora Forsa

 

För att vi skall kunna förstå och bemöta främlingsfientlighet och rasism måste vi också förstå de bakomliggande faktorerna.Vi människor är flockdjur och som sådana har vi också starka revirmönster och beteenden. Vårt första revir är vårt egna revir, de som omsluter oss själva. Om någon kommer innanför detta osynliga revir känner vi oss hotade. Det är okay om någon står 40-50 centimeter från oss och pratar, men kommer de närmare känner vi att de gjort intrång i vårt egna revir och vi känner oss hotade, såtillvida det inte är en person som vi accepterat att tränga innanför detta revir, som våra barn och partner. Nästa revir blir kanske vårt sovrum och vår bostads väggar. Där har vi vår minsta flock, vår egen familj. Bor vi i lägenhet blir vårt nästa revir hyreshuset vi bor i och bor vi i villa blir nästa gräns vår tomt, som vi gärna markerar med ett staket. Våra revirgränser utökas hela tiden och reviren blir gränser för samhörighet. Vi känner en samhörighet med alla som bor i samhället, kommunen vi själva bor i, sen länet, landskapet, Götaland, Svealand eller Norrland och så Sverige, men det slutar inte där, vi är också skandinaver och européer. Våra revir blir alltså större och större. När vi känner trygghet blir det enklare att ha lägre staket kring våra revirgränser, enklare att acceptera främlingar, men ju otryggare vi känner oss ju högre vill vi ha staketen. Det här med revir är inget nytt, det har följt oss människor så länge vi vandrat på den här planeten men likväl förstår vi inte riktigt betydelsen av detta beteende och instinkt, som är rent djurisk. Det är många beteenden som vi människor har som vi inte helt är medvetna om. Vi tror gärna att kommunikation mellan människor i stort är den verbala kommunikationen, men faktum är att just den verbala kommunikationen bara utgör 7% av vår totala kommunikation, resten sker med olika former av kroppsspråk, dofter och annat.   Sverige har alltid varit ett glesbefolkat land där små samhällen ofta varit tämligen självständiga. De gamla brukssamhällena visar tydligt än idag hur de en gång levde med bruket som navet i hela samhället, som en egen liten värld. Inom dessa revirs gränser kände vi trygghet och det var med skepsis och oro vi tog emot främlingar. Vi utvecklade för många hundra år sedan en rädsla för det okända, en rädsla att acceptera något som var annorlunda och detta präglar det svenska samhället än idag. I den otrygghet vi idag känner inför framtiden blir vi än mer rädda för det okända, det annorlunda. Vi vet inte riktigt vilka eller vem vi skall kanalisera vår rädsla på, så det blir en enkel lösning att hitta någon som ser annorlunda ut och som beter sig annorlunda, nämligen någon som har annorlunda hudfärg, pratar ett främmande språk eller har andra kulturer och religioner.  De problem vi har i Sverige idag har också blivit mer utpräglade av att vi inte varit i krig på 200 år. Ett krig skulle på ett helt annat sätt ha samlat människor inom landet och vi skulle ha lättare att acceptera det annorlunda. Vi skulle inte se det som så skrämmande. Det här kan man enkelt se på Sveriges sätt att se på döden. Vi har nästan lyckat eliminera döden, sopat den under mattan som något fult, något man inte pratar om, men i de länder som varit i krig är döden betydligt mer accepterad som en del av livet, vilken den ju faktisk också är, en del av livet, något fullständigt naturligt.  Det är endast med insikt om dessa mänskliga beteenden vi kan försöka bekämpa den växande främlingsfientligheten. Vi måste förstå hur vi människor fungerar och vi måste också förstå att den djupt rotade rädslan för det annorlunda i Sverige faktiskt är ett inlärt beteende och inlärda beteenden går att ändra. Jag har själv i högsta grad fått erfara vad rädslan för det annorlunda innebär. När jag i slutet på ?80 talet via media försökte kritisera den svenska invandrarpolitiken som oerhört naiv och direkt farlig avfärdades jag som främlingsfientlig. Dessutom var jag ju inte etablerad som författare, journalist eller intellektuellt utbildad. Jag passade inte medias bild av någon som ägde rätt att uttala sig. Jag var helt enkelt annorlunda och därmed ganska suspekt och farlig. Mina åsikter gick stick i stäv med det accepterade. Själv ansåg jag mig ha goda kunskaper och framför allt förståelse för både invandrarnas och svenskarnas problem. Min kritik gick ut på att svenska politiker försökte få Sverige att framstå som världens humanaste land genom att ta in mer flyktingar än andra. Politiken var naiv och ogenomtänkt. Det fanns ingen som helst strategi för att ta hand om flyktingarna när de väl kommit hit och det fanns inget politiskt intresse att sörja för att flyktingarna fick meningsfull sysselsättningvilket är ett måste. Flyktingarna föstes samman i förläggningar och förorter och Sverige framstod som det enda land i världen som frivilligt försökte skapa getton. Många svenskar blev rädda och byggde högre staket kring sina revir, men så gjorde också flyktingarna i sina nya bräckliga revir i ett land där de inte kände sig välkomna eller välkomnade med armbågen på flykt undan förtryck och våld. Det som framstod som hemskt var att politiken var så falsk. Man ville framstå som världens humanaste land men inom landet var politiken synnerligen inhuman och destruktiv för såväl svenskar som flyktingar och landet i stort.  Jag hade under 17 år bott utomlands. Jag hade alltså själv varit invandrare i ett stort antal länder och bott i många olika kulturer. Av dessa 17 år var jag bara legal invandrare i 3 år, alltså jag hade uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Jag hade aldrig arbete när jag kom till ett nytt land och inte heller jobbade jag för något stort företag eller hade annan fast anställning. Varje nytt land blev en ny prövning. Visst var det många gånger problemfyllt och jag blev utvisad en gång och fick någon gång lämna när myndigheter blev för närgångna. Jag vet alltså i första han hur det är att vara invandrare. Hur det är att komma till ett land utan fast punkt, bostad eller försörjning. Jag har stirrat rasismens fula tryne i vitögat där jag själv haft en avvikande hudfärg och tillhört en minoritet. Jag är dessutom svensk, född i landet av svenska föräldrar. Visserligen kom min familj, som många andra, hit en gång som invandrare. Året var 1832. Idag har jag än mer erfarenhet av vilka problem som råder i Sverige än jag hade i slutet på ?80 talet. Jag kom tillbaka till Sverige 1987 tillsammans med min amerikanskfödda hustru och våra 3 barn. Utomlands hade jag lärt mig att det gällde att ?sälja? sig själv för att få arbete. Speciellt i USA förstod jag att det inte gick att få arbete om man inte hävdade att man var ?bäst? för ingen ville anställa någon som påstod sig vara ?lagom?. Eftersom jag aldrig varit på den svenska arbetsmarknaden använde jag mig av mitt sätt att söka arbete när jag kom tillbaka till Sverige. Efter 3 år och hundratals intervjuer hamnande jag på AMI och fick där göra en anställningsintervju på låtsas. Min handledare klappade mig förstående på axeln efteråt och sa; ? Göran, Göran.., vi måste få dig svensk igen. Här är vi alla lagom och du skrämmer livet ur en eventuell arbetsgivare. Ingen kommer att anställa dig om du går på så?Då hade jag svårt att tro henne. Idag vet jag att hon hade helt rätt.  Efter 3 år i Stockholms skärgård flyttade vi till en gård utanför ett litet brukssamhälle i Mellansverige. På bygden blev vi snart ?Amerikanarna? som köpt gården för ?knarkpengar? eller också 08;an för även Stockholmare är skrämmande för landsbygdsbor och vise versa. Våra blonda blåögda barn som pratade flytande svenska kallades för ?invandrarjävlar? i skolan. Min hustru behandlades avskyvärt illa av alla myndigheter och tilläts aldrig komma in i det svenska systemet. Hon fick inga jobb, ingen utbildning förutom svenska för invandrare, ingen A-kassa eller socialbidrag. Ingen hjälp överhuvudtaget. 1994 gav hon upp och flyttade tillbaka till USA. Vad hon tyckte jag kunde göra med mitt land och mina landsmän lämpar sig inte för tryck, men jag kan inte annat än hålla med henne. Själv lever jag idag som förtidspensionerad invandrare i mitt eget land.  Varför jag inte fick några jobb i Sverige är för mig helt klart idag, jag var för annorlunda. Jag hade vågat det få någonsin kommer att våga. Jag hade tagit enorma risker, dessutom hade jag inga så i Sverige nödvändiga papper på att det jag påstod mig ha gjort, var sant. Jag var helt enkelt för farlig. Jag passade inte några vedertagna normer.  Våra djuriska instinkter om revir kan vi aldrig ändra på, men vår rädsla för det annorlunda kan vi däremot ändra på. Min kunskap och mina erfarenheter kan bara berika och att stänga ute någon med mina erfarenheter från debatten gör bara Sverige till ett fattigare land.  Göran Grauers Stora Forsa.  

   Varför reagerar inte Advokatsamfundet?  

Omkring 5000 barn omhändertas varje år i Sverige med tvång, alltså LVU.

Varje barn och varje förälder tilldelas ett offentligt biträde, alltså en advokat. Följaktligen bör ca 10 000 advokater varje år vara involverade i LVU omhändertaganden.

Bo Edvardsson, lektor och docent i psykologi vid Örebro universitet säger i en artikel i Världen idag att; ”Socialtjänstens utredningar är ett stinkande träsk”. Jag har själv läst utredningar i snart 11 år och jag håller fullständigt med. Det är svårt att hitta utredningar som följer grundlagen (1 kap § 9 RF) om saklighet och objektivitet. Det är inte ovanligt att läsa utredningar som bara plockar fram allt negativt och en sådan utredning kan i de allra flesta fall inte vara saklig och objektiv. Det finns alltid något gott i en människa.

Men det är inte bar utredningarna som är bristfälliga, länsrättens domar är ofta så dåliga att man inte vet om man skall skratta eller gråta när man läser dem.

Låt mig ta några exempel ur en dom från Länsrätten i Stockholm meddelad 2007-01-19.

…..samt att det kan antas att behövlig vård inte kan säkerställas genom samtycke.

Vem är det som antar detta och varför behöver man anta det? Antingen finns samtycke eller så finns inte samtycke, så enkelt är det och detta borde socialtjänsten och rätten kunna utreda utan att flumma ut och anta.

… Och man var tveksam till om modern ensam orkade stå för det övriga stöd som behövs.

Här kommer den stora frågan in; Vem är man? Man är tveksam. Är det rätten som är tveksam och kallar sig själva för man eller är det socialtjänsten som man kallar för man? Man säger också att man var tveksam. Är man inte längre tveksam? Om man inte längre är tveksam, vad är man då? En sådan här mening skall aldrig få skrivas i en dom.

….Han verkar leva ett kontrollöst liv utanför skolan.

Han verkar. Alltså domstolen vet inte, men tycker att det verkar så. Vem är det som tycker att det verkar så, är det man igen?

Ingen av föräldrarna verkar kunna ge XXXX den grundtrygghet han är i behov av idag.

Det tycks som om domstolen accepterar att socialtjänsten verkar tycka att föräldrarna inte klara av att ge den grundtrygghet som behövs. Eller är det domstolen som inte riktigt förstått vare sig socialtjänsten eller föräldrarna och tycker att det verkar som om…?

 

I själva domslutet skriver domstolen följande; Frågan blir då om behövlig vård kan ges på frivillig väg.   

Lägg märke till att meningen inte avslutas med ett frågetecken, så är detta då ett påstående?

Vem ställer länsrätten frågan till och vem skall i så fall besvara denna fråga, som måste vara avgörande för hur hela domen kommer att utformas? När domstolen alltså beslutar döma till LVU på slutet § 12 hem för en 15 årig pojke med svår ADHD har man inte ens lyckats hitta svaret på om behövlig vård kan ges på frivillig väg. Det gick i 15 år och praktiskt taget på pojkens 15 års dag tog man honom enligt § 3 LVU.

Då både XXX och YYY motsätter sig ytterligare vård på Lövsta utöver utredningstiden finner länsrätten att behövlig vård inte kan ges på frivillig väg utan att vården måste säkerställas med stöd av LVU.

XXX är pojken och YYY mamman. Vi kan alltså se att de motsatt sig vård på just den institutionen, men de har inte motsatt sig vård. Vården är alltså bara frivillig så länge man gör exakt vad domstolen och socialtjänsten säger. Har man synpunkter så finns längre ingen frivillighet. Det här blir en mycket märklig frivillighet.

Mamman har i hela pojkens liv skött honom och det är hon som nu enligt socialtjänsten och domstolen brister, men låt oss titta på bara ett par meningar i domen som visar på något helt annat.;

1. De båda senaste skolorna har meddelat att de inte klara av hans beteendeproblem.
2. AAAskolan anser sig inte ha de resurser som XXX behöver i form av kontinuitet och tillsyn.
3. Socialtjänsten har uttömt sina resurser för stöd och hjälp på hemmaplan för XXX.
4. Ingen skola har klarat av XXX
5. Skälet till att det inte gick så bra längre på AAAskolan var att han tröttnade.

Här skriver alltså domstolen tydligt och klart att samhället inte klarat av pojken, vare sig skolan eller socialtjänsten, så då beslutar sig samhället istället för att ta pojken med våld och spärra in honom på slutet § 12 hem. Hur kan man motivera detta genom att säga att det är för ”barnets bästa”. Är det inte istället så att det i detta fall är för samhällets bästa. Ett enkelt sätt att bli av med en pojke som varken socialtjänst eller skola klarar av utan att tillsätta andra resurser som säkert kostar lite pengar.

 

Så här skrev pojken i ett brev hem till sin mamma som han endast får ha ytterligt begränsad kontakt med. Hej mamma jag längtar och längtar och längtar så mycket. Jag gråter för jag vill hem, men du vet att jag älskar dig. Brevet är fullt av små och stora hjärtan.

 

Varför reagerar inte Advokatsamfundet? Hur kan detta få fortgå år ut och år in? Detta är ingen ovanlig dom, det håller till och med advokaterna själva med om. Att utredningarna brister tror jag de flesta advokater håller med om. Vilket ansvar har då dessa advokater och deras samfund för att utredningar blir sakliga och domstolarna slutar med dessa flum domar.

 

Göran Grauers

Stora Forsa.    

 

Det här är den information en semestervikarie fick när hon skulle börja arbeta på Ljungaskogs behandlingshem för flickor.   

1. Ingen beröring, mer än vid speciella tillfällen

2. Beröring är bra, men inte här på träningsboendet. Det är här för kort tid, de är inte mogna för det.

3. Tjejerna har antingen ett stort avstånd eller en väldig närhet. De kan inga mellanläge.

4. Håll alltid distans.

5. De manipulerar och utnyttjar all personal som inte markerar att detta är deras arbete och ej något personligt.

6. Se på dessa tjejer som om de kom från Mars och du från jorden.

7. De är inte som andra.

8. Jag, som personal, kommer aldrig att kunna sätta mig in i deras värld.

9. Ljungaskog är en "sopstation".

10. Dessa flickor är "hopplösa fall".

11. Betrakta dem som en "sak".

12. Betrakta alla som missbrukare, kriminella och smittade av någon dödlig sjukdom.

13. Misstänk alla.

14. Allt engagemang är ett o-professionellt beteende.  Lite intressant information rörande det här; 1 av 10 barn som varit i statens vård klarar sig bra i livet.

3 av 10 lite sämre och hela 6 av 10 hamnar i problem med rättvisan, i prostitution, i knarkträsket eller tar livet av sig. Inte så svårt att förstå när man läser ovanstående.