grauers -

Förvaltningsdomstolarna kan tvångsomhänderta barn med motiveringen att där finns ”obekräftade misstankar”. I en demokrati är det synnerligen oroväckande, men här har ”barnets bästa” fått företräde över allt annat. Oskyldig tills motsatsen bevisats existerar inte.

Om något sådant kan tillåtas måste också de utsatta föräldrarna få all möjlighet att utan kostnad försöka bevisa sin oskuld, men så fungerar det inte.

Jag har i 11 år ideellt företrätt föräldrar som drabbats av just obekräftade misstankar och jag vet att det är näst intill omöjligt att få rätt emot myndigheter och domstolar. Den obekräftade misstanken blir vid dom omedelbart ”sanning”.

1992 placerades två små pojkar 1 och 3 år gamla i ett familjehem därför att föräldrarna drabbats av olycka och sjukdom. I det familjehemmet torterades barnen i 13 månader, vilket kommunen fick kännedom om. Familjehemsföräldrarna dömdes till långa fängelsestraff, dock inte för att ha misshandlat de två små pojkarna utan för misshandel av ett annat barn som vistades i hemmet under samma tid. Barnen hamnar i ett nytt familjehem och där uppdagas att barnen mår dåligt och får komma till Barn och ungdomspsykiatrin där de berättar vad mamma och pappa gjort med dem, det är bara det att de två små pojkarna pratar om familjehemsföräldrarna som de tvingats kalla mamma och pappa och BUP informeras inte om att barnen varit i ett familjehem. Kommunen tar till LVU och BUP vill ha besöksförbud för föräldrarna. Kommunen informerar inte heller länsrätten om att barnen farit illa i ett familjehem och när föräldrarna är tveksamma till fortsatt frivillig vård och istället vill ha hem sina barn så anser domstolen att föräldrarna är allt för ambivalenta till frivillig vård och beviljar1993 LVU. 1994 införs besöksförbud för föräldrarna. Det är idag bevisat att kommunen undanhöll information för BUP och länsrätten och det är bevisat att föräldrarna är oskyldiga, kommunen har själva erkänt detta både i länsrätten och i tingsrätten. 1997 kom jag in som ombud åt föräldrarna och förstod genast vad som gått fel. Jag informerade då socialnämnden som bär ansvaret, men nämnden gjorde inget. 2002 efter flera turer i länsrätten och kammarrätten får jag LVU och besöksförbudet upphävt. Jag polisanmäler då kommunen, men åklagaren lägger ner så jag JO anmäler kommunen istället, men JO utreder inget ärende äldre än 3 år. Det enda föräldrarna kan göra är att stämma kommunen och socialnämnden.

I tingsrätten hävdar domstolen att socialtjänsten och socialnämnden är samma part och kommunen företräds av socialtjänsten. Detta strider emot 1 kap 1 § RF Makten i Sverige skall utgå från folket och den makten är de politiska nämnder vi har, så som byggnadsnämnden, försäkringskassans förtroendenämnd etc. Socialnämnden kan inte ställas till ansvar och den nämnd som fanns 1992 har för länge sedan, genom olika val, försvunnit. Socialtjänsten som representerar nämnden i rätten är jävig sina egna handlingar och nämnden som skall ha ansvar finns inte och kan inte stå till svars. Socialtjänsten kan aldrig stå till svars för nämndens beslut eller handling.

Att förvaltningsdomstolarna tillåts döma till tvångsvård på ”obekräftade misstankar” är oroväckande, men att tingsrätten godkänner samma resonemang och tillåter ”obekräftade misstankar” är i högsta grad oroväckande. Var finns oskyldig till motsatsen bevisats?

Har brottsmålsdomstolarna godtagit ”obekräftad misstanke” som godtagbar grund för fällande dom? Med ökade hot om terrorism, blir där nästa ställe där domstolarna godkänner ”obekräftad misstanke”? Mina klienter har aldrig fått försvara sig i domstol trots de grova anklagelserna,(Sexuella övergrepp och misshandel) och när de nu stämt kommunen förvägras de rättshjälp. Vart är vi på väg?

Göran Grauers

Stora Forsa

2006-07-25 @ 20:31:50 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Skickat till Expressen den 17 juni. Tidningen ej intresserad

Expressens journalister har dålig förståelse för grundlagen.

I Expressen söndagen den 16 juli skrev Jan Lindström på ledarsidan om den dåliga respekten för grundlagen. Han skrev att det är Göran Persson som bestämmer vad 144 sossar i riksdagen gör, fast det enligt grundlagen borde vara tvärt om.

I ett antal dagar nu har Expressen skrivit om lilla Mikael i Hagfors som myndigheten vill skilja från sin faster, men Expressens reportrar reagerar inte där de borde reagera.

Socialnämndens ordförande Ingela Wretling (s) säger i Expressen den 14 juli att ”vi måste förlita oss på tjänstemännen” och ingen journalist reagerar över detta.

I 1 kap 1 § Regeringsformen står Makten i Sverige skall utgå från folket. Det gäller inte bara i riksdagen utan det gäller i alla delar av vårt land. Det är därför som vi har olika nämnder. Det är nämnderna som är folkets makt och nämnden skall därför reflektera den allmänna yttringen i samhället. Vi har inte tjänstemannastyre och därför är ansvaret för Mickael i Hagfors, nämndens och ingen annans. Socialtjänsten har endast förslagsrätt.

”Vi måste förlita oss på tjänstemännen.” Så kan nämnden inte säga. Socialnämnden skall kritiskt granska varje utredning för att försäkra sig om att den är grundlagsenlig, alltså saklig och objektiv (1 kap 9 § RF).

Att kritiskt granska något innebär att man går igenom allt material som ligger till grund för utredningen. Ingela Wretling skall inte bara läsa utredningen eller tjänstemannarapporten, hon skall läsa allt. Om hon är så dåligt insatt i ärendet att hon måste gå hem och läsa igen så är det skrämmande. Nämnden har ansvaret för att inget går fel och när det gäller omhändertaganden av barn får helt enkelt inget gå fel, det är det enskilt största ingrepp en stat kan göra i en familj och då måste man kunna fodra att socialnämnden i alla fall vet vad deras skyldighet är, nämligen att kritiskt granska och fatta beslut som ligger inom folkviljans ramar. Det är trots allt folket som har makten och makten i det här fallet är nämnden.

Jag kan bara uppmana Ingela Wretling och de andra nämndemännen. Uppfatta vad 1 kap 1 § regeringsformen säger. Makten ligger hos folket och inte hos tjänstemännen.

Myndigheten, socialtjänsten i detta fall, kan alltså inte själv omhänderta några barn alls. Socialtjänsten lämnar ett förslag till nämnden som sedan fattar beslut om man skall ansöka om omhändertagande hos länsrätten. Socialnämnden kan när som helst avvisa socialtjänstens förslag och ärendet behöver då inte gå till länsrätten för bedömning.

Varför är det då så viktigt att socialnämnden gör en kritisk granskning av utredningen?

Låt mig ta ett exempel helt ut luften. Vi säger att du anklagas för att sexuellt ha förgripit dig på dina barn och misshandlat dem. Du är oskyldig, det vet du. Nu kommer en socialsekreterare fram till dig och talar om att man inlett en utredning för att omhänderta dina barn med tvång för du skall enligt en anmälan ha förgripit dig på dina barn. Socialsekreteraren, som skall göra utredningen har sett många tråkiga fall där barn farit mycket illa och hon/han har taggarna ut i det här fallet. Hon/han vill inte se fler barn fara illa. De här barnen skall hon/han till varje pris skydda. Här uppstår ett fientligt förhållande mellan dig och socialtsekreteraren. För att rättsäkerheten skall vara så god som möjligt så skall socialnämnden nu kritiskt granska utredningen och försäkra sig om att den följer 1 kap 9 § RF om saklighet och objektivitet. Nämnden skall granska allt, inklusive att prata med föräldrarna och barnen så att man försäkrar sig om att all konversation är återgiven objektivt och sakligt i journalerna. Det här gör inga nämnder i Sverige eftersom de flesta nämnder består av fritidspolitiker som anser att de inte besitter kunskapen eller har tid att gå igenom allt material, istället säger man att man litar på ”sina tjänstemän”. Vad är det som säger att tjänstemannen i fråga inte vill åt den eller de personer som man utreder? Det är också så att det inte finns något så effektivt som att hota någon som man vill skrämma till tystnad som med att hota med deras barn.

Så länge journalister inte förstår hur ett omhändertagande skall gå till så kommer detta vansinne att få fortsätta och vansinnet växer eftersom både förvaltningsdomstolarna så väl som brottsmålsdomstolarna anser att en ”obekräftad misstanke” räcker för att omhänderta ett barn. Det här visar i än större grad hur viktigt socialnämndens kritiska granskning är. Det är i nämnden som folket har sin makt och det är där den skall utnyttjas.

Ingen socialnämndsordförande kan skylla på myndigheten eller socialtjänsten eller lasta över något som hels ansvar på tjänstemännen. I demokratins namn måste tjänstemännens utredningar kritiskt granskas.

Socialnämnden kan heller inte gömma sig bakom sekretess. Vare sig nämnden eller tjänstemännen skyddas av egen sekretess. Sekretessen ägs av individen och häver individen sekretessen finns inte längre någon sekretess. Möjligtvis kan nämnden och tjänstemännen hävda viss sekretess för att skydda barnen.

Journalister måste förstå vad som gäller och att det i ett omhändertagande finns två grundlagar att beakta 1 kap 1 § RF och 1 kap 9 § RF, för att inte tala om europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen.

Göran Grauers

2006-07-25 @ 20:29:42 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()