grauers

Kränkande särbehandling i arbetslivet anses vara en av de största orsakerna till ohälsan på den svenska arbetsmarknaden. Lagstiftaren ser kränkande särbehandling som ett allvarligt brott och kränkande särbehandling har ett eget kapitel i arbetsmiljölagen (AFS 1993:17). Kränkande särbehandling kan ge upp till 6 månaders fängelse och grov kränkande särbehandling kan ge upp till 4 års fängelse. Som jag sa, lagstiftaren ser allvarligt på detta och straffsatsen är hög, ändå får inte försäkringskassan anmäla detta brott. Min särbo utsattes för grov kränkande särbehandling från sitt företag under 5 års tid, (ett företag med 2000 anställda.) Det rådde aldrig någons som helst tvekan om detta. Det stod aldrig ord emot ord, utan företaget, både dess personalchef och VD erkände utan omsvep, både skriftligt och muntligt även till försäkringskassan. Företaget lyckades till och med, mitt framför ögonen på försäkringskassan, grovt kränka min särbo även när hon var hemma och sjukskriven och när hon återkom till arbetet under en rehabiliteringsplan lyckades företaget åter kränka henne med så kallad ?intern förvisning?. Då var försäkringskassan, som har tillsynsansvar inte ens närvarande. Senare förklarar man att anledningen till att man inte hörde av sig till min särbo på över 11 månader och inte skötte sitt tillsynsansvar var att man saknade resurser. Man ber om ursäkt och när vi kritiserar försäkringskassan för att inte ha anmält detta brott svarar försäkringskassan att man ?inte får? anmäla dessa brott.  Min särbo var hemma och enligt läkare, försäkringskassan och dess läkare, var hon ?sjuk? och fick sjukpenning. Men hon var inte sjuk i ordets rätta bemärkelse, hon var ?skadad? av företagets kriminella beteende. Företaget behövde inte betala något, det gjorde hennes egen sjukförsäkring. Efter sista rehabiliteringsförsöket, där hon utsattes för intern förvisning, beslöts att hon inte kunde återkomma till företaget och företaget ?köpte ut henne?. Nu anser försäkringskassan att hon fått ett avgångsvederlag och nu skall stå till arbetsmarknadens förfogande. Efter 18 år på sin arbetsplats, som en skicklig och mycket omtyckt medarbetare är hon idag bara en spillra av sitt forna jag. Någon hjälp får hon inte utan får försöka betala för professionell hjälp med sitt avgångsvederlag. Företaget fortsätter som om inget har hänt och är naturligtvis nöjda med att något som ett tag såg riktigt illa ut för dem gick omärkt förbi. Det kostade dem inte mer än ett antal månadslöner.  Jag anmälde försäkringskassan till JK. Det kan inte vara så att en myndighet inte får anmäla brott, brott som kan ge upp till 4 års fängelse. JK svarar att han, med hänvisning till lagen (1975:1339) on Justitiekanslerns tillsyn skall vaka över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar och i övrigt fullgör sina åligganden. Med hänvisning till denna lag anser JK att man inte kan utreda försäkringskassan och lägger därmed ner allt. Försäkringskassan polisanmäler misstänkt bidragsfusk, men får inte anmäla en arbetsgivare som bryter mot arbetsmiljölagen på ett sådant sätt att det skulle kunna rendera honom 4 års fängelse.  En myndighet har alltså amnesti från att anmäla ett visst brott. De får helt enkelt inte anmäla det. Det här rimmar väldigt, väldigt illa med ett demokratiskt samhälle. Navet i en demokrati är de demokratiskt stiftade lagarna. Vi förväntas alla i sann demokratisk anda följa dem, och gör vi inte det skall vi i under samma lagar dömas i sann demokratisk anda. Vi är alla allt för upptagna med att försvara våra rättigheter, men i ett demokratisk samhälle har vi också skyldigheter. Vi är inte tvingade att anmäla brott eller vittna, men vi har alltså en moralisk och demokratisk skyldighet att anmäla brott och vittna, men beslutar vi oss för att inte göra detta är demokratin i gungning. Vi kan då bara förlita oss på att polis och andra myndigheter försvarar vår demokratiska grund. Om nu en myndighet får amnesti från och, som i det här fallet, inte får anmäla grova brott där ett privat företag kränker en medborgare allvarligt och allvarligt åsidosätter de av samhället instiftade lagar, så ger detta signaler som är omöjliga att acceptera i ett demokratiskt samhälle. Myndigheter kan alltså få amnesti och förbjudas anmäla brott som lagstiftaren anser så allvarliga att de kan ge upp till 4 års fängelse, men myndigheten, försäkringskassan är skyldiga att anmäla bidragsfusk. Var i ligger logiken i detta och vilka är det som bestämmer vad en myndighet får och inte får anmäla. För att det skall vara i något så när demokratisk ordning kan det bara vara regeringen som får besluta om detta och hur i all världen kan regeringen besluta att myndigheter har amnesti från att anmäla brott?Om myndigheter har amnesti har inte också jag det? Men myndigheten angriper mig om jag inte vittnar. Jag kan få vite om jag inte infinner mig till domstol till vilken jag är kallad som vittne. Jag kan bli fälld för mened om det visar sig att jag undanhållit eller förändrat. Försäkringskassan, som i det aktuella fallet, har alla bevisen, får inte anmäla och därmed undanhåller de också polisen alla bevis, bevis om grov brottslighet.  Som jag sa inledningsvis så är kränkande särbehandling den enskilt största orsaken till ohälsan i Sverige. Kränkande särbehandling kostar oss miljardtals kronor varje år och hur i all fridens dagar skall vi komma tillrätta med det om myndigheter inte får anmäla? Varför stiftades överhuvudtaget lagen om kränkande särbehandling på arbetsplatsen (AFS 1993:17) om den därefter av myndigheter förhindras fungera? Frågan som jag inte tycks kunna få besvarad är; Vem har givit myndigheten den här befogenheten, den här amnestin och de här undantagen från ett demokratiskt samhälles syresätt? Med det här synsättet kanske vi borde ge alla människor och myndigheter amnesti från att anmäla MC-gängen, dom skapar ju också mycket oreda i samhället och hotar dessutom vittnen. Om vi ger alla amnesti så försvinner ju problemet, i alla fall på pappret.    Göran Grauers Stora Forsa