grauers

Tele; 0141-922 77         Epost [email protected]

                                                                 Stora Forsa den 29 maj 2006

Liza Marklund

Hej Liza,

När jag läste ditt inlägg i Expressen i går (den 28; e) där du skrev att du inte tyckte att sociala myndigheter skulle få mer makt så tändes en strimma hopp i mig.

Jag har i 11 år ideellt företrätt människor som fått sina barn tvångsomhändertagna. Eftersom jag arbetar helt ideellt har jag möjligheten att välja ärenden och jag åtar mig bara fall där jag misstänker myndighetsmissbruk. Kanske tror man bara att det är enstaka fall, men folk ringer mig hela tiden och jag kommer i kontakt med det mest horribla saker, ofta är det ensamstående mammor som gömmer sig från sina män och förföljs av socialtjänsten som vill ta deras barn för att de inte är bra mammor och har dålig ekonomi, men lika ofta är det människor som drabbats av sjukdom eller som inte är så intelligenta som vi vill att människor skall vara. Med andra ord, det är de svaga som drabbas. De som socialtjänsten borde hjälpa stjälper man. Jag är förtidspensionär så jag har kunnat lägga ner mycket tid på det här fallen, men för något år sedan kom jag till en brytpunkt där jag kände att jag för min egen skull inte längre orkade bli så engagerad i andras problem. Det är lätt att det blir alldeles för personligt.

Jag beslöt mig istället för att ta ett ärende till sin spets, att driva det så att makten, media och andra skulle få upp ögonen och att det därigenom skulle kunna ske en förändring, för som jag arbetade tidigare kunde jag kanske rädda några få, men förtrycket mot de svaga tycktes inte minska, tvärtom så tyckte jag det tilltog hela tiden.

2004 stämde jag Askersunds kommun inför tingsrätten i Örebro i ett ärende där jag varit familjen ombud sedan 1997. Det är ett förskräckligt ärende där myndigheten visade makt från början och tog barnen från en mamma som drabbats av psykiskt sjukdom och en pappa som led av sviterna efter en svår trafikolycka. Barnen placerades, olagligt har länsstyrelsen i efterhand avgjort i ett familjehem där de misshandlades och levde under tortyrliknande former i 13 månader. Familjehemsföräldrarna åkte fast och fick långa fängelsestraff, men de dömdes inte för att ha misshandlat de två små pojkarna från den här familjen utan för att ha misshandlat ett annat barn. Det här gav kommunen en underbar chans att själva slippa undan ansvar och kommunen när det visar sig att barnen farit illa och tvingas till BUP. Barnen so då var 2 och 4 år gamla berättar vad "mamma och pappa" gjort med dem, det är bara det att mamma och pappa är familjehemsföräldrarna. Alla barn i hemmet har tvingats kalla familjehemsföräldrarna för mamma och pappa och de två små pojkarna har inga andra namn på dem. Kommunen väljer då att inte informera BUP om att barnen varit i ett familjehem där de misshandlats och BUP tror att de är de biologiska föräldrarna och rekommenderar besöksförbud, vilket införs 1994. Föräldrarna anklagas för ohyggliga brott, för att sexuellt ha förgripit sig på sina barn och misshandlat dem. Efter det att jag kommer in i bilden -97 gör jag allt i min makt för att försöka påtala vad som hänt och händer, men ingen lyssnar. Jag går flera vändor i läns- och kammarrätter och försöker få prövningstillstånd i regeringsrätten. Jag går till JO, polisanmäler, skriver artiklar (som ingen vill publicera), skickar alla handlingar i målet till Uppdrag granskning, Kalla Fakta, tar kontakt med enskilda journalister m.m.  Ingen är intresserad eller så säger de att det är ett tragiskt ärende, men allt för stort.

2002 lyssnade plötsligt länsrätten och jag fick ett 9 år gammalt LVU upphävt utan att något i sak förändrats mer än till det sämre. Föräldrarna hade gått skilda vägar. Detta tyckte jag borde vara sensationellt och att media verkligen nu borde bli intresserade, men allt var lika tyst och alla lika ointresserade. Därför beslöt vi 2004 att ta saken i egna händer och stämma kommunen. Jag är inte jurist Liza, men jag förstår vilken oerhörd risk föräldrarna tar. Det är ett oerhört svårt ärende och jag har få konkreta bevis. Jag måste argumentera hela ärendet, visa var kommunen gått fel. BUP försvarar sig tillexempel med att det inte gjort någon som helst skillnad om de vetat eller inte. Samma läkare som behandlade barnen när de kom in. När vi bett att få tillsätta egna utredare har domstolarna nekat oss. Vi har bevis som visar att kommunen visste vad som pågick i familjehemmet redan när barnen var där, men det beviset underkänner domstolen, trots att det är en polisanmälan. Man säger det rör sig om ett missförstånd. Domstolarna har förvägrat mina klienter rättshjälp i strid mot artikel 6 i europakonventionen och det gör man för att man säger jag är oskicklig. Enligt samma artikel har mina klienter rätt att själva välja ombud och jag har varit ombud sedan -97 och fått LVU upphävt. Jag kan inte vara så oskicklig. Kommunen har flera gånger hotat mina klienter med att de kommer att bli ekonomiskt utblottade för att de kommer att förlora och de kommer att få betala kommunens rättegångskostnader. Mina klienter gör inte det här för att få tillbaka sina barn. Det är för sent. Barnen bor fortfarande i familjehem, men kommunen har skilt på dem och de bor idag i olika familjehem. Äldsta pojken har problem och är åter omhändertagen under LVU § 3.  Han har varit inblandad i rån, bilstölder och annat, men är i botten en skitgod kille som bara är så förfärligt förvirrad. Han är idag 17 år och troligvis kommer staten att finna honom allt för farlig för att finnas på våra gator så jag befarar att han kan hamna på slutet § 12 hem.

När vi lämnade in stämningsansökan 2004 trodde vi att media skulle reagera eftersom vi stämde på astronomiska 80 miljoner kronor, men det visade sig att de diskvalificerade oss hos media och domstolarna. Det var av den anledningen man tyckte jag var oskicklig. Våra opartiska domstolar är alltså inte så opartiska. Stämmer man staten på pengar så kan domstolen diskvalificera en innan man fått plädera saken i rätten. Media är inte en intresserade av att ta reda på vad jag är för knäppgök som tror att jag kan stämma staten på så stora pengar. Ingen, inte en enda journalist har ringt mig sedan stämningen inlämnades i februari -04. Norska media har däremot skrivit en hel del om det och också informerat svensk press. Bara kort om de 80 miljonerna så att inte du också ska tycka jag är helt vrickad. Det rör sig om 4 personer som inte längre lever samman eller har kontakt. Alltså 20 miljoner var. JK beslutade att Joy Rhaman och Yassir Askar skulle få ca 1 miljon var för varje år de suttit oskyldigt i fängelse dömda till livstid. Mina klienter är fortfarande anklagade för ohyggliga brott för vilka de aldrig fått försvara sig i domstol. De är oskyldiga. Barnen har berövats sin identitet eftersom besöksförbudet i praktiken sträckte sig till alla i familjen inklusive släkten.

Joy Rahman och Yassir Askar övergavs aldrig av sina familjer och har fått tillbaka sina liv. Mina klienter kan aldrig få tillbaka sina liv. Äldsta pojken konstaterades 1999 lida av kronisk posttraumatisk stressyndrom och kroniska kommunikationsproblem med vuxna och hans liv har börjat fel, allt orsakat av myndigheters lögner och förtal. När kan han få ett normalt liv.

I februari i år hade vi huvudförhandlingar i tingsrätten och dom meddelades den 28 april. Vi förlorade storstilat i allt, men har överklagat. Det har framkommit stora oegentligheter i själva domstolen som gör att jag tror att detta på något sätt redan var uppgjort. De var som många sagt till mig, staten kommer inte att låta dig vinna, men inte trodde jag det skulle vara så uppenbart.

Jag går inte in närmare på det här men jag bifogar material där du kan se vad jag menar. Jag har också anmält domstolen till JK men JK är inte minsta intresserad. Även de materialet är bifogat.

Börja med att läsa "NA inblandning i en vidrig historia"

Det visar hur allt egentligen tog sin början, från en tillsynes rätt oskyldig artikel i Nerikes Allehanda. Tidningen har alltid vetat vilka katastrofala följder denna artikel fick, men aldrig intresserat sig. Stigbjörn Bergesten, tidningens dåvarande chefredaktör och ansvarige utgivare, kallade mig en gång lögnare och rättshaverist. Må så vara att han tycker det. Hade jag tagit betalt hade jag troligtvis varit advokat.

Jag hoppas innerligt att du läser allt jag skickat dig. Jag vet att det är mycket material, men gudarna skall veta att jag behöver någon med lite inflytande som kan engagera sig i detta och jag hoppas det kan bli du.

Med vänlig hälsning

Göran Grauers

De bifogade dokumenten.

1. NA inblandning i en vidrig historia; Visar kort vad som hände och tidningars och journalisters ansvar. Innehåller inscannade originaldokument.
2. Anmälan till JK. Där jag anmäler tingsrätten till JK för att klarlägga vem som har ansvar. Socialtjänsten eller socialnämnden. Förvaltningsdomstolarna och brottsdomstolarna har väsensskild uppfattning om vem som har ansvaret.
3. JK Svar. Är Justitiekanslerns svar.
4. JK.  Är mitt svar till JK
5. Vem har ansvaret soss eller nämnden. En artikel skriven av mig och publicerad i http://www.sfm.no/
6. En märklig dom. Visar på några saker som tingsrätten så uppenbarligen försökt se till att staten skall vinna
7. Liza Marklund. Ovanstående brev i filformat.