Så här kan vi enkelt göra oss hörda.

Arbetslösa, arbetslösa ungdomar, Fas-1-2-3 are, utförsäkrade, ensamstående fattiga föräldrar, ungdomar som jobbar till slavlöner under slavvilkor, alla som är missnöjda. Så här gör vi oss hörda. Varje tisdag mellan klockan 1300-1600 samlas vi på vår egen arbetsförmedling.

Till en början kanske det bara kommer en eller två, men ju mer känt det blir ju fler blir vi och snart kanske alla landets arbetsförmedlingar blir överfulla varje tisdag. Makthavarna kommer att få meddelandet och det blir en demonstration som alla har råd med.

Ställ upp oavsett om du är drabbad eller inte. I morgon kan det vara din tur.

 

SKICKA DETTA VIDARE TILL ALLA DU KÄNNER.

Vi svenskar lär inte göra så mycket mer än att sitta här på FB och oja oss över de eländena som så många hamnat i. Det är i arabvärlden som man förstår styrkan i just FB och där finns den så kallade facebookgenerationen, här hemma lär inget sådant hände, men tänk om det gjorde det, att alla utnyttjade ungdomar och arbetslösa, utförsäkrade, fas 3 are med flera lade ner allt varje fredag. Ingen gick och jobbade på McDonald, ingen sålde på telemarketingbolagen och facebookgenerationen skapade en "martyrsida" där alla som fått sparken från McDonalds, telemarketing eller som fått sina fas 3 pengar indragna hamnar med bild och allt, som hände med dödade i Egypten. Alla som inte jobbar utan är arbetslösa, utförsäkrade eller fas 3 are tågar till säg arbetsförmedlingen varje fredag. Jag lovar, en sådan här aktion skulle snart få enormt gehör och troligt är att det skulle sprida sig i hela Europa.

Jag tror också att McDonalds och telemarketingbolagen skulle få svårt att anställa nya människor för jag tror och hoppas att där skulle finnas solidaritet med dem som offrat sina jobb, att det helt enkelt skulle bli jäkligt skämmigt att ta de jobben, lite som strejkbryteri.

Ni ungdomar, ni är bara brickor som kan offras. Er arbetslöshet är bara för att hålla nere inflationen och det är enklare att ni blir arbetslösa än äldre med mer inflytande. Ni kan lika gärna bo i en diktatur för ingen där uppe lyssnar i alla fall på er. Att bekämpa ungdomsarbetslösheten, som man lovar, är bara lögner. Ingen vill bekämpa den, den är istället nödvändig för att hålla inflationen nere. Ni är bara brickor som ingen egentligen bryr sig om.

Här i väst uppfattar vi jasminrevolten enbart som en resning mot olika brutala och totalitära diktaturer i Nordafrika, men varför nu efter decennier av förtryck? Och varför denna snabba spridning? Och vart kommer det att sluta? Och kan jasminrevolten även sprida sig till Europa och till oss?

För att svara på dessa frågor måste vi se var revolten startade och varför.

Revolten startade i Tunisien när en frustrerad grönsakshandlare satt eld på sig själv och därefter tog välutbildade arbetslösa uppkopplade internetanvändande ungdomar över revolten som var en missnöjesyttring som inte nödvändigtvis har så mycket att göra med att landet var en diktatur, utan snarare med att välutbildade ungdomar inte längre accepterade den sits de försatts i av landets styrande, och de hade kunskapen och förmågan att hitta en väg till folklig resning, de är Facebookgenerationen.  Hela revolten låg helt i tiden och möjliggjordes av Internet och sajter som facebook plus en mycket stor spridning av Gene Sharps bok ”Från diktatur till demokrati”, som beskriver en icke vålds revolution. Mycket snabbt kunde Facebookgenerationen, som sträcker sig från 16 år till ca 35, samla större delen av av en missnöjd och frustrerad befolkning. Det var mycket snabbheten i allt som totalt tog makten på sängen och det som gjorde att revolten lyckades.

Om vi för ett ögonblick släpper tanken att detta bara kan ske i en diktatur utan istället ser på vad missnöjet var. Ungdomar, välutbildade som inte fick jobb, som inte såg någon framtid, som såg matpriser skena iväg, som inte längre kände något hopp, som inte fick gehör för vad de hade att säga, som levde i ett samhällssystem som inte lyssnade på dem och inte brydde sig. Exakt det här är vad miljontals med ungdomar känner i Europa idag, skillnaden är att Europeiska ungdomar kan säga vad de vill utan att riskera att hamna i fängelse och torteras, men precis som i Tunisien, Egypten och andra länder klingar deras röster helt ohörda och makten bryr sig inte om dem, så för dem har det för deras egen skull inte någon större betydelse om det är en diktator som sitter vid rodret eller en demokratiskt vald regering.

Ungdomar utnyttjas idag för att hålla inflationen nere, ungdomar är enkla att kasta ut i arbetslöshet, mycket enklare än vuxna.

Bara i Sverige har vi 20 % arbetslöshet bland unga. Många som har jobb arbetar som timanställda eller tillsvidareanställda utan någon som helst trygghet och mångas arbetssituation liknar rent slavarbete. Det är också så att ungdomar mer och mer börjar inse att deras arbeten inte nödvändigtvis betyder en fot in på en ordinär arbetsmarknad utan fler ser sig sitta fast i otryggheten och timanställningarna. Det är många i Facebookgenerationen som börjar se hopplöst på framtiden, som inte vågar starta familj, som inte kan låna till boende och de ser också att regeringen försöker höja pensionsåldern, vilket innebär att de kommer att få stå tillbaka än längre. Facebookgenerationen är inte dumma och det som hänt i arabvärlden bör ha fått dem att förstå att de har ett otroligt maktmedel i sina händer och att i en snar framtid sen någon form av facebook revolt i Europa bör vi inte hålla för osannolik.

Jag ser frustrationen hos ungdomar, 19-20 åringar som är knäckta av telemarketing företag som ställer krav som ingen vuxen skulle acceptera, typ hamburger som tvingar anställda till obetalda raster, olika straff när de inte presterar omöjliga krav och jag ser också att det inte längre bara är ungdomar, att de kryper upp allt högre i åldrarna.

 

Låt mig måla upp ett möjligt scenario. Någon kommer upp med idén att alla som har odrägliga arbetsförhållanden på typ hamburgerrestauranger, telemarketingföretag, alla med timanställning, alla med visstidsanställning, alla i meningslösa åtgärdsprogram lägger ner sina arbeten en dag och samlas med alla arbetslösa på alla arbetsförmedlingar. Det häår blir ett meddelande till makthavarna och företagen som inte kan gå omärkt förbi och skulle de göra det så fortsätter aktionen säg varje fredag. I Egypten kom mycket snart igång en sajt som visade vilka som stupat, alltså som blivit martyrer. Här kan se något liknande, en sajt som visar alla som fått sparken från sina jobb, som blivit en sorts martyrer. Det här kommer att innebära att de företag som sparkat medarbetare kommer att få svårt att rekrytera nya.

Det finns också ett missnöje och frustration hos fas 3 are, hos de som utförsäkrats från sina sjukförsäkringar trots att de inte kan jobba, listan med frustrerade och missnöjda kan göras väldigt lång och en jasminrevolution i Sverige, i Europa är inte alls något vi kan bortse ifrån, som något som inte kan hända eller som bara händer i diktaturer.

Just nu är över 13 miljoner arbetslösa inom EMU området och 25 miljoner inom EU. Långt många fler lär följa då länder som Italien, Spanien, Grekland, Irland, Storbritannien, Ungern måste spara och sparka mängder av människor.

En Europeisk jasminrevolt behöver inte starta i Sverige, men en revolt likt den jag skissat kan komma att sprida sig genom Europa långt snabbare än jasminrevolutionen i Arabvärlden spred sig. I Europa behöver vi inte frukta stridsvagnar och skarpa skott, men väl brutalt motstånd.

Att tro att Jasminrevolten inte kan sprida sig till Europa är att vara väldigt naiv. Facebookgenerationen kommer inte att låta sig kuvas i evigheter i Europa heller.

 

Jag skall i den här artikeln analysera ett kort stycke ur en dom från Örebro tingsrätt. Ett stycke som kommer att visa till vilken längd en svensk domstol kan gå.

Låt mig först ge en kort bakgrund. Det är ett civilrättsligt mål och det rör ett så kallat LVU ärende, alltså tvångsvård av barn. Här tror jag att de flesta reagerar och undrar vad ett LVU mål har gemensamt med Asange.

Först och främst så finns där inget bättre sätt för en stat att tysta för staten obekväma röster än att angripa deras barn. Oerhört effektivt och något som används på många platser jorden runt och något som använts i alla tider. Vi kan därför säga direkt att ett omhändertagande av medborgares barn måste vara extremt rättssäkert, vilket det inte är, speciellt inte i Sverige där rättssäkerheten är obefintlig och möjligheten till upprättelse mer eller mindre är lika med noll. Det har alltså allt att göra med Asange och rättssäkerheten, för är den obefintlig i så viktiga ärenden så är den också obefintlig för Asange.

Ytterligare en kort bakgrund. Två föräldrar anklagas 1993 för att sexuellt ha utnyttjat sina barn och misshandlat dem. Man tar LVU på barnen och inför 1994 besöksförbud för föräldrarna. 2002 får jag, som familjens juridiska ombud, LVU och besöksförbud hävt, dock med tillägget i domen att barnen skall förbli i fosterhemmet i så kallad frivillig placering och att föräldrarna inte får lägga sig i vården eller försöka ta hem barnen eller närma sig barnen, om föräldrarna bryter detta så har domstolen i domen beslutat att omedelbart LVU skall gälla.

En sådan här dom är olaglig och Sverige har fällts flera gånger i EU domstolen för liknande domar, men det bryr man sig alltså inte om. 2004 får föräldrarna träffa sina barn för första gången på 10 år.

I den civilrättsliga domen är det ställt utom allt tvivel att föräldrarna skulle vara skyldiga till det de anklagats för. Det bevisas med styrka att misshandeln och de sexuella övergreppen skedde i ett avlastningshem som barnen placerades i 1992 då föräldrarna drabbades av svår sjukdom och olycka. Fosterföräldrarna i det hemmet dömdes till långvariga fängelsestraff.

Kommunen har haft vetskap om detta, men genom lögner och förtal lyckats lägga skulden på de biologiska föräldrarna. Domstolen konstaterar att kommunen begått allvarliga och anmärkningsvärda fel och försummelser, men domstolen slår knut på sig själv för att frita kommunen från ansvar och det är här jag vill rikta uppmärksamheten på hur det kan gå till.

2004 dog fosterpappan i barnens familj och då orkade inte fostermamman ha kvar äldsta pojken som omplacerades i ett annat hem. Observera, det var under tiden en frivilligplacering

Föräldrarna hade alltså juridisk vårdnad om sina barn och skall kunna hämta hem dem när som helst. Här är utdraget ur domen;

 

Kommunen har medgivit att någon undersökning av familjehemmet Eriksson inte skett i anledning av Roberts problem där men kärande har inte visat att det funnits skäl till en sådan utredning. Kärande har inte åberopat någon bevisning till stöd för sitt påstående att det var fel att skilja Robert och Ralf åt och att placera Robert i ett annat familjehem i Y-stad samtidigt som Ralf fick stanna kvar i familjehemmet Eriksson. Kärande har inte heller visat att kommunen haft bristfälligt underlag för sitt beslut.

--------------------

 

Kommunen har medgivit att någon undersökning av familjehemmet Eriksson inte skett i anledning av Roberts problem där; säger domstolen och avslutar med att säga;. Kärande har inte heller visat att kommunen haft bristfälligt underlag för sitt beslut.

Om man inte gjort en undersökning (utredning enligt socialtjänstlagen) så kan där omöjligt finnas något underlag för beslut. Där finns inte ens ett underlag som skulle kunna vara bristfälligt. Där finns inget underlag överhuvudtaget.

 

i anledning av Roberts problem där men kärande har inte visat att det funnits skäl till en sådan utredning.

Misstar jag mig om där inte står att Robert har problem där? Det är ju domstolen själv som uppfattat att han har problem där, så borde då inte domstolen också ha förstått att de problemen måste ha utretts? Så om han har problem i familjehemmet är inte det skäl nog att utreda?

Kärande har inte åberopat någon bevisning till stöd för sitt påstående att det var fel att skilja Robert och Ralf åt

Är det verkligen vår sak att bevisa att det var fel då vi redan bevisat att där inte fanns någon utredning som visade att det var rätt. Måste kommunen inte kunna styrka ett sådant beslut i någon form? Måste man inte utgå från att det alltid är fel att skilja två syskon åt och att om man måste göra det så måste där finnas underlag och utredning?

Det här innebär ju i klartext att det är fritt fram för myndigheter att utan minsta utredning ta medborgares barn och att det sedan är upp till medborgaren att bevisa att en utredning varit nödvändig.

Om problemen är så allvarliga att Robert måste flytta och de två bröderna måste separeras, blir det då inte yttersta allvarligt att man inte utrett vad problemen är? Hur vet man säkert att det inte finns problem för Ralf också. Det är ju väldigt allvarliga problem, så allvarliga att man måste ta till att separera två bröder, så hur kan det komma sig att man låter Ralf bo kvar när man inte ens vet vad problemen är?

Roberts problem där men kärande har inte visat att det funnits skäl till en sådan utredning.

Föräldrarna hade vårdnaden om sina barn och placeringen var frivillig och föräldrarna krävde utredning för att få klarhet i varför sönerna måste separeras och de ville också veta vad problemen var för att låta Ralf få stanna där. Krav på utredning framfördes ett stort antal gånger av föräldrarna direkt med ombud närvarande och också av ombudet direkt till socialtjänsten och nämnden. (Jag var alltså ombudet)

Föräldrarna var alltså vårdnadshavare och krävde utredning, men fick ingen och sönerna separerades utan att det överhuvudtaget utreddes om exempelvis Robert kunde flytta hem till föräldrarna.

Föräldrarna hade alltså ingen som helst talan och deras krav bortsågs från totalt.

 

Domen är på 28 sidor och allt är lika korrupt galet för att frita ko0mmunen från ansvar och fortsatt lägga ansvaret på föräldrarna. Asnage har all rätt i världen att frukta Sveriges genomkorrupta rättssystem

 

 

Stora Forsa den 29 augusti 2010

 

 

 

Bästa Anne Ramberg.

 

Jag har under 13 år ideellt företrätt människor i LVU ärenden. Jag är vare sig advokat eller jurist och 1997 halkade jag så säga in på denna linje på ett bananskal. En familj som uttömt alla sina möjligheter och inte kunde hitta en advokat som ville företräda dem vände sig till mig. Jag har under åren relativt framgångsrikt företrätt människor i hela Mellansverige. Jag har också under dessa år verkat i nära samarbete med flera olika organisationer och fått sätta mig in i många olika fall där jag ändå inte företrätt människor utan kanske bara givit råd.

 

Att omhänderta barn är det största ingrepp en stat kan göra i en familj och detta måste därför omgärdas av en rigorös rättssäkerhet, speciellt som barn är det mest effektiva en stat kan använda sig av för att tysta obekväma och kritiska medborgare.

 

LVU vården i Sverige idag är en miljardindustri där rättssäkerheten och insynen är bedrövlig.

Utredningen som föregår ett LVU är sällan eller aldrig saklig eller objektiv och likheten inför lagen finns inte. Socialtjänsten har en mer eller mindre oinskränkt makt som skyddas av sekretess, en sekretess som ofta missuppfattas som om det var socialtjänsten själva som ägde den sekretessen. Socialtjänsten äger ingen egen sekretess utan sekretessen är alltid individens.

Utredningar kantas ofta av rena tyckanden, som ”jag tycker att”, Jag uppfattar” Jag känner” vilket alltså reflekterar den enskilde socialsekreterarens egen uppfattning och tyckande, vilket alltså är rent grundlagsvidrigt och utredningar där sådana tyckanden finns borde omedelbart underkännas av domstolarna och starkt ifrågasättas av advokaterna, men så sker ytterst sällan.

Socialtjänsten har bara förslagsrätt och ett beslut att ansöka om LVU till förvaltningsdomstolen ta av socialnämnden efter den kritiskt granskat utredningen. Att kritiskt granska en utredning innebär att man går igenom allt material som ligger till grund för utredningen, vilket också borde innebära att socialnämnden tog kontakt med både barn och föräldrar, vilket aldrig sker. Socialnämnder består oftast av fritidspolitiker som inte har vare sig tid eller kunskap att sätta sig in i ärenden och man får ofta höra att; ”vi litar på våra tjänstemän”.  Utredningen kommer alltså till förvaltningsdomstolen helt O-granskad och är bara den enskilde socialsekreterarens tyckanden. Förvaltningsdomstolen måste dock förutsätta att utredningen kritiskt granskats av nämnden, men där finns inga som helst riktlinjer för hur en sådan granskning skall gå till och ingen reagerar på att där aldrig varit en kritisk granskning.

 

Det är i detta skede som jag måste rikta mycket allvarlig kritik emot Sveriges advokatkår. Min kritik omfattar naturligtvis inte alla advokater, men mitt material varifrån jag utgått är stort. I ett LVU förfarande får alltid barnet/barnen ett eget ombud. Jag har under mina 13 år aldrig varit med om att barnets/barnens advokat tagit kontakt med mig som föräldrarnas ombud eller föräldrarna. Advokaterna har enbart gått på vad socialtjänsten kommit fram till i sin utredning och detta anser jag vara ett mycket allvarligt åsidosättande av sin klients intressen. Advokaten skall i detta fall kritiskt granska socialtjänstens utredning och i det måste ingå att ta kontakt med föräldrarna och bilda sig en egen objektiv uppfattning om dessa föräldrar är lämpliga eller inte för att ha vårdnaden om sina barn.

Jag vill här också påpeka att mitt arbete hela tiden varit helt ideellt och eftersom jag då kan välja vilka ärenden jag vill åta mig har jag aldrig åtagit mig ärenden där det förekommit alkohol, droger eller våld och sexuella utnyttjanden utan enbart inriktat mig på ärenden då föräldrar av en eller annan anledning tvingat söka hjälp hos socialtjänsten. Det kan röra sig om akut sjukdom hos förälder/föräldrar, om akuta ekonomiska problem, eller i allt större utsträckning tvångsomhändertaganden av barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så som ADHD, Asperger och Autism. Här rör det sig om barn som omhändertagits från fullt fungerande biologiska hem, men där skolan inte klarat av barnen.

Att en advokat, som skall företräda barnet/barnen och agera i ”barnets bästa” inte tar kontakt med föräldrarna eller föräldrar ombud är högst anmärkningsvärt och är enligt mitt förmenande rent tjänstefel.

 

Jag anser också att advokatsamfundet bör verka för att omhändertagna barn får behålla sitt ombud under hela tiden de är tvångsomhändertagna. Som det är nu försvinner barnets ombud så fort dom vunnit laga kraft och det blir då upp till socialtjänsten att placera barnen och besluta om vårens inriktning. Det är alltså inte upp till domstolarna som enbart beslutar om tvångsvård eller inte. Det är i detta läge ett barn som bäst behöver ett ombud. Må vara att det kan vara ett annat ombud än advokaten i fråga, men det bör vara ett ombud med full insyn i vården och befogenhet att vända sig till barnets juridiska ombud.

Jag har varit med om att mycket unga barn som aldrig begått några brott eller något annat, spärrats in på slutna § 12 hem för att föräldrarna kanske inte kommer överens i vårdnadsfrågor. I ett fall, granskat av JO efter anmälan från mig som förälders ombud, hade en 11 årig flicka och en 14 årig pojke olagligt frihetsberövats under två veckor, (i enlighet med vad JO kommit fram till i Beslut 2008 Dnr; 4163-2006). Denna anmälan borde ha gjorts av barnens ombud, som i fallet inte gjorde något alls.

JO har dessutom vägrat utreda om det överhuvudtaget är möjligt att låsa in så unga helt oskyldiga barn för föräldrars oförmåga att komma överens. Här borde alltså barnets advokat ha agerat med största tyngd och framför allt i barnens intresse begärt skadestånd för den tid de suttit olagligt frihetsberövade, vilket JO också vägrade befatta sig med.

 

Det ointresse och brist på engagemang för utsatta barn som jag upplevt från advokatkåren är högst anmärkningsvärt och en stor fara för rättsäkerheten för dessa barn och familjer.

Jag uppmanar därför advokatsamfundet att skyndsammast rikta blickarna mot detta problem.

 

Min kritik gentemot de sätt som socialtjänsten utreder kan bekräftas av många, men jag uppmanar advokatsamfundet att kontakta framför allt docent Bo Edvardsson Örebro universitet. Han är ledande i Sverige på kritisk utredningsmetodik och har enormt material i frågan.

Jag vill också hänvisa till Riksföreningen Autism utredning 20090930;

”Sammanfattning av problemställningar i LVU-ärenden som rör barn med autismspektrumtillstånd.”där man också tar upp ”Brister i de offentliga biträdenas företrädarskap.” Utredningen hittas på följande adress: http://www.autism.se/RFA/uploads/nedladningsbara%20filer/granskning_LVU.pdf

 

Göran Grauers

 

 

 

 

På Rapport sa man den 8 mars att ensamstående mammor lever i någon form av fattigdom och är den mest eftersatta gruppen i samhället.

Det finns en grupp ensamstående föräldrar som har det än värre och det är ensamstående föräldrar under 25. I hela samhällssystemet behandlas dessa föräldrar, övervägande mammor, som ungdomar och inte föräldrar. Det finns enligt SCB 8 800 ensamstående föräldrar under 25.

Jag kan ta några exempel. På praktikplats så får personer över 25 betydligt mer betalt än ungdomar. Detta är först och främst en åldersdiskriminering som blir olaglig både vad gäller den nya EU lagen som trädde i kraft förra årsskiftet om åldersdiskriminering på arbetsplats och också i strid emot barnkonventionen där förälder vårdnadshavare inte får diskrimineras.

 

Här följer några exempel ur verkligheten och det rör min dotter som idag är snart 23 år med en 2 ½ år gammal dotter. Det som hänt henne bör rimligtvis också kunna hända alla andra mammor i samma situation och det visar sig att dessa mammor systematiskt kränks av samhällets alla instanser som skall vara dessa mammor behjälpliga.

 

Min dotter är uppvuxen i Sverige men har dubbelt medborgarskap, svenskt och amerikanskt.  När min dotter fyller 18 åker hon över till USA för att lära känna sin mamma som övergav henne när hon var 6 år gammal. Den 15 oktober 2007 föder hon en dotter i USA, vilket utblottar henne ekonomiskt och pappan försvinner. Hon vill komma hem till Sverige igen.

Den 6 december 2007 kommer hon hem. Hon bor med mig, som förutom hennes bror är hennes enda släkting här i Sverige. Hon kan dock inte fortsätta bo med mig på grund av att jag bor på landet där det inte finns kommunikationer och hon saknar körkort och bil.

Den 1 februari 2008 flyttar hon in i egen lägenhet. Hon får av socialtjänsten 2 500 kronor i bidrag för att starta ett helt nytt hem för sig och sin dotter inklusive spädbarnsutrustning städartiklar o.dl. Jag har inget jag kan bidra med. Hennes flickrum är sedan länge borta och jag är förtidspensionär med 10 000 kronor i månaden.

Vi anser det omöjligt att starta upp ett helt nytt hem för 2 500 kronor och överklagar beslutet till länsrätten som bifaller socialtjänsten med hänvisning till att regeringsrätten har i RÅ 1995 ref. 80 fastställt att – när det gäller ung biståndssökandes första boende – en betydligt enklare standard än vad som annars godtas. Hänsyn har även tagits till möjligheten att anskaffa begagnad hemutrustning eller hemutrustning som av annan orsak betingar ett lägre pris.

( Kursivt är utdrag ur dom mål nr 137-08 E meddelad i länsrätten i Örebro 2008-03-10)

Enligt socialstyrelsens normer skall en ensamstående förälder i samma situation som är över 25 år erhålla 58 % av ett basbelopp, allts 10 ggr mer pengar.

 

Att min dotter är mamma tycks domstolarna överhuvudtaget inte ta hänsyn till utan ser henne bara som ungdom. Detta blir i strid emot barnkonventionen;

 

Utdrag ur barnkonventionen;

Art. 2 Icke-diskriminering

1. Konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt.

2. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro.

Art. 3 Barnets bästa

1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

2. Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, och skall för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder.

Art. 4 Genomförande av rättigheterna

Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skall konventionsstaterna vidta sådana åtgärder med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete.

Art. 6 Rätt till liv, överlevnad och utveckling

1. Konventionsstaterna erkänner att varje barn har en inneboende rätt till livet.

2. Konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.

Kammarrätten höjer i dom meddelad i Jönköping 2008-05-27 mål nr 1015-08 ersättningen till 7 500 kronor, vilket fortfarande inte överensstämmer med socialstyrelsens rekommendationer och kammarrätten tar inte i ett ord upp faktum att detta strider emot barnkonventionen utan stödjer sig fortfarande på RÅ 1995 ref 80.

Det har dessutom tagit 4 månader innan min dotter fått mer pengar. De första 2 500 har spenderats i desperation på undermåliga saker och de resterande pengar min dotter fick var visserligen till hjälp, men de hade behövts till en början.

 

Regeringsrätten beviljar inte prövningstillstånd trots att vi hänvisat till barnkonventionen och att regeringsrättens dom blir diskriminerande enligt den.

 

 

 

Eftersom min dotterdotter inte hade de sista 4 siffrorna i sitt födelsenummer tar det tid innan sådant som barnbidrag börjar utbetalas. Under våren får hon retroaktivt barnbidrag för dec 07 och jan 08. Detta anser nu kommunen (Askersunds kommun) att det är ett överskott och beslutar därför att hon inte är berättigad till försörjningsstöd. Detta bifalles av såväl länsrätt som kammarrätt och vi beviljas inte prövningstillstånd i regeringsrätten.

Det retroaktiva barnbidraget måste anses som förbrukat då min dotter bodde hos mig i dec och jan och jag försörjde henne och hennes dotter under den tiden. Jag hade aldrig begärt tillbaka de pengarna utan ansåg att de behövdes för min dotter och dotterdotters välfärd och jag ansåg att de pengarna var för min dotter att förfoga över.

 

Några månader senare får min dotter besked från försäkringskassan att hon inte var berättigad till barnbidrag under dec och jan och blir därför återbetalningsskyldig till dessa pengar. Jag kontaktar då försäkringskassan och säger att den återbetalningen måste de kräva från kommunen eftersom de undanhöll hennes försörjningsstöd med hänvisning till de pengarna. Försäkringskassan väljer då att lägga ner ärendet. Alltså det var okay att begära tillbaka pengar från en fattig ensamstånden ung mamma, men när det kom till att kräva tillbaka pengarna från en kommun, då backade man.

 

 

Under april månad 08 lånar jag min dotter 200 kronor som jag överför till hennes konto och hon får också 880 kronor från sin mamma som överförs till min dotters konto. De 880 kronorna är för att köpa sig en födelsedagspresent eftersom det kostar väldigt mycket att skicka något från Västindien där hennes mamma bor och ofta påförs både tull och moms.

Dessa pengar komr nu att dras av från min dotters försörjningsstöd nästkommande månad. Det överklagas till domstol och vi förlorar i alla instanser. Pengarna skall räknas som inkomst trots att jag vittnar om att det från min sida enbart var ett lån och att det från hennes mamma rörde sig om en födelsedagspresent. Pengarna kom på min dotters födelsedag.

Detta har fått till följd att vi idag vet att vi inte kan överföra några pengar till vår dotter utan måste se till att hon får extra pengar som vi kan undvara på annat sätt, vilket gör både oss och vår dotter till fuskare, men vi har inget val. Hur vi än försöker så hamnar vår dotter på existensminimum. Detta att vi tvingas bli olagliga tar domstolen ingen hänsyn till.

 

Det inkommer nu en anonym anmälan till socialtjänsten i Askersund om att min dotter skall vanvårda sitt barn. Anmälan säger att hon lämnar bort sitt barn allt för mycket. Vi har själva hittat en stödfamilj som är mamman till min dotters bästa vän och som varit vän i familjen sedan 1992 och också haft häst på vår dåvarande gård. Kvinnan är också godkänd fosterförälder och har haft fosterbarn och också varit kontaktfamilj i kommunen. Min dotter får ett brev med posten på fredagen att hon skall infinna sig på socialtjänsten på måndagen då en anmälan om vanvård av barn inkommit. Ingen finns tillgänglig att svara på hennes minst sagt desperata frågor på fredagen. Till mötet på måndagen följer stödfamiljen med och kommunen lägger ner utredningen, men säger att den kommer att ligga kvar i min dotters handlingar i 3 månader.

Till saken hör att min dotter gick igenom omvälvande händelser i USA. Pappan till barnet försvann innan min dotter visste att hon var gravid. Hon åt p-piller och förstod inte att hon var gravid förrän i sjätte månaden. Detta hände också hennes mamma och tydligen något nedärvt. Inget syntes på min dotter och inte heller på hennes mamma när hon var gravid. När min dotter väl beslutat återvända till Sverige för att föda sitt barn nekades hon att flyga och fick föda sitt barn i USA till en kostnad på över 70 000 kronor. Hon var alltså ganska traumatiserad och behövde stöd, ett stöd som vi hittat utan kommunens medverkan. Kommunen tyckte inte att den uppenbart falska anmälan var något att fästa något hänseende till och gjorde ingen utredning eller anmälan om en falsk anmälan. Min dotter blev rädd och trodde att det var socialtjänsten själva som ville henne illa eftersom hon ifrågasatt så många av deras beslut och flyttade därför från kommunen till Kristinehamn där hennes bror bor.

 

 

I Kristinehamn fortsätter problemen och hennes försörjningsstöd har aldrig utbetalat i tid och ibland så mycket som tre veckor för sent. Detta har fått till följd att jag tvingats låna min dotter pengar till hyran varje månad och vi har fått hitta ett system där jag betala hyran direkt och vi undanhåller socialtjänsten detta eftersom om jag överförde pengar till hennes konto så skulle de vid nästa månad räknas som inkomst och hon skulle inte få sitt försörjningsstöd, vilket alltså innebär, att om vi följer de regler som finns, jag tvingas försörja min dotter eller låta henne bli vräkt från sin bostad, vilket inte tar långt tid om man ständigt är sen med hyran, ibland flera veckor.

Hon har betalt tillbaks till mig när hon fått pengar.

En anmälan om att kommunen aldrig utbetalar i tid inlämnas till länsstyrelsen i Värmland den 9 juli 2009, men länsstyrelsen svarar att de vare sig har resurser eller personal att utreda eftersom ansvaret för tillsynen av kommunerna skall övergå till socialstyrelsen efter nyår. Ärendet ligger idag hos socialstyrelsen, men hittills har inget resultat kommit. Kommunen vet att de är anmälda till tillsynsmyndigheten då de begärt in alla min dotters handlingar, men detta har inte förorsakat någon ändring hos kommunen.

 

I december 2008 tar min dotters föräldrapengar slut och i januari 2009 skrivs hon in i ”jobbgaranti för unga”. I juli månad kommer inte min dotter till ett informationsmöte med socialtjänsten som skall beröra praktikplats. Hon meddelar kommunen att tiden inte passar henne eftersom det är just då hon skall hämta sin dotter från dagis. Kommunens svar på detta blir att dra in hennes försörjningsstöd för den månaden. Detta överklagas till länsrätten som gör följande bedömning; Ett grundläggande krav för att vara berättigad till försörjningsstöd är att den sökande gör vad hon eller han kan för att bidra till sin försörjning och medverkar i den av socialtjänsten gjorda planeringen, i vilken ingår att bl.a. delta i möten med coach vid Utvecklingscenter.

Alec Grauers har inte medverkat på inbokade möten (rör ett möte, min kommentar) vid Utvecklingscenter. De inbokade mötena vid Utvecklingscenter får i förlängningen anses kunna ha betydelse för möjligheten att bli självförsörjande genom förvärvsarbete. Vad Alex Grauers anfört kan emellertid inte anses utgöra någon giltig ursäkt för frånvaron. Länsrätten finner därför att Alex Grauers inte kan anses ha gjort vad hon har kunnat för att bidra till sin försörjning genom att stå till arbetsmarknadens förfogande. Alex Grauers akuta behov av medel har av socialnämnden tillgodosetts genom att hon fått matpengar. Rätt till ekonomiskt bistånd föreligger mot denna bakgrund inte. Alex Grauers överklagan ska därför avslås.

 

Alex har varit inskriven på ”jobbgaranti för unga” och varje månad fått pengar därifrån vilket bevisar att hon uppfyllt alla krav som arbetsförmedlingen ställer på henne. Dessa pengar utbetalas via försäkringskassan. Hur man nu kan anse att Alex inte står till arbetsmarknadens förfogande från socialtjänsten sida och domstolens sida blir minst sagt märkligt.

Vidare kan sägas att Alex inte erbjudits någonting överhuvudtaget från arbetsförmedlingen fram till sagda datum, ingen praktikplats eller utbildning. Det är alltså 7 månader när absolut inget hänt som kan gagna henne eller hjälpa henne till ett återinträde på arbetsmarknaden.

Hon uteblir från ett möte och försörjningsstödet dras in. Här vill jag inflika att regeringsrätten beslutat socialtjänsten inte har rätt att dra in försörjningsstödet till en alkoholist som uteblivit från flera möten. ( Se regeringsrättens dom Mål nr 6165-06 meddelat i Stockholm den 19 nov 2009)

Vi kan också se att det i domen inte nämns med ett enda ord att Alex är mamma och att hon har en dotter att försörja.

 

Den sista veckan i november erbjuds Alex en praktikplats på en hästgård som ligger 1½ mil utanför Kristinehamn. Ditt finns inga kommunala transporter och både arbetsförmedlingen och socialtjänsten anser att det är Alex sak att ordna. Hon har varken bil eller körkort.

Alex, som inte vill tacka nej till ett erbjudande av rädsla för att förlora sina pengar för att leva för, får sin pojkvän att köra henne dit och hämta henne, alltså totalt 6 mil per dag. Hon får ingen ersättning för detta.

En praktikplats innebär att personen ifråga skall gå vid sidan av någon, men Alex praktikplats består i att hon helt själv får ta hand om ett stall med 11 hästar, därav flera unghästar.

 

Efter 3 veckor blir situationen ohållbar och Alex tvingas sluta. Hennes pojkvän har då kört totalt 90 mil för att skjutsa Alex till och från praktikplatsen. Alex har ännu inte fått någon ersättning för detta och ej heller fått någon ersättning för arbetskläder som hon tvingats köpa.

 

 

Den 21 januari -10 skulle Alex infunnit sig till ett möte med socialtjänsten, men hon blev sjuk och kunde inte meddela att hon inte kunde komma på grund av att hon inte fått någon kontaktinformation. Här vill jag inflika att Alex liter av mycket svår migrän och förutom svår huvudvärk blir hon ofta också halvsidesförlamad och tappar talförmågan vid migränattacker.

Hon får försörjningsstöd utan att det nämnts för februaris försörjningsstöd. Hon lämnar in ansöka för försörjningsstöd för mars månad den 16 februari. Den 22 februari påbörjar hon en praktikplats som hon själv hittat och idag, den 9 mars 2010 får hon besked att försörjningsstödet för mars månad dragit in för att hon inte kom till mötet den 21 januari.

Alex skall alltså springa på massor av möten men har inte under över ett år erbjudits något annat än en olaglig praktikplats på en hästgård, till vilken hon inte kunnat ta sig med kommunala transporter.

 

 

Det framgår klart och tydligt att inga myndigheter som skall vara ensamstående mammor/föräldrar behjälpliga är det. Det blir också väldigt tydligt att ensamstående föräldrar under 25 är speciellt hårt drabbade och att myndigheter inklusive domstolar fullständigt ignorerar barnkonventionen.

8 800 ensamstående mammor/ föräldrar lever i situationer där de blir beroende av allmosor från kyrkor och släkt och vänner, det är oacceptabelt i ett modernt samhälle. Det är som om unga mammor skall straffas för att de fött barn innan de fått utbildning eller fast arbete.

För mig har det klart framstått att myndigheter tycker att min dotter agerat ansvarslös då hon blivit mor i så unga år innan hon fått utbildning och jobb. Det är skrämmande när man uppfattar myndigheten som att säga att de borde förstått bättre och tagit abort. Det är skrämmande när abort ses som enda utväg att överleva i ett samhälle som behöver fler barn. Visst jorden är överbefolkad och vi behöver inte fler barn, men tittar vi på Sverige så föds 1,6 barn i snitt, det är en negativ nativitet och enda anledningen Sveriges befolkning växer är att människor blir äldre och invandring.

Filmen ”Stulen barndom” ledde till att regeringen tillsatt en utredning där barn som vuxit upp i barn- och fosterhem fick vittna och utredningen kom fram till att barn for illa i dessa hem och institutioner så långt som in på -80 talet.

Då måste den naturliga fråga bli; Vad var det i slutet på -80 talet som fick stopp på detta?

Där finns inget i historieböckerna som vittnar om att något speciellt inträffade just då som skulle kunna förklara att misshandeln och vanvården av barn upphörde.

Frågan man ansvarig minister och ansvariga tjänstemän och även forskare så säger de att det var den ändrade samhällssynen som bidrog till att det tog slut. Vi förbjöd bland annat barnaga och barn fick en annan ställning i samhället, de fick nu höras och synas.

Så man menar alltså att de människor som hängde barn i säckar på vinden, låste in dem under trappor, pryglade dem, fick dem att äta sin egen uppkastning, med mera plötsligt inte skulle göra något sådan mer eftersom vi nu förbjudit barnaga och ratificerat barnkonventionen, som vi dock vägra skriva in som lag och också har kritiserats av FN för att vi inte gjort.

Skulle dessa människor plötsligt ha försvunnit? Det de gjorde mellan -30 till -80 talet var enligt då gällande lagar förbjudet redan då, så varför skulle de ha slutat nu? Bara för att vi har förbjudit barnaga?

 

 

Den 16 juli 2006 låses en 11 årig flicka och hennes 14 årige bror in på Folåsa behandlingshem, ett § 12 hem i SIS regi.

Enligt JO beslut 2008-07-03 (Dnr 4613-2006), så var barnen olagligt frihetsberövade i 14 dagar. Dessa två barn hade inte begått några brott, inte knarkat eller supit eller gjort något som helst fel.

De greps av nationella insatsstyrkan!

Efter 14 dagar blev alla handlingar rätt och barnen kunde hållas inlåsta lagligt.

JO spenderar 10 sidor i sitt beslut att frenetisk frikänna alla trots att JO i slutändan kommer fram till att hon riktar mycket allvarlig kritik mot socialnämnden.

Det JO inte utreder är om det överhuvudtaget är lagligt att frihetsberöva en helt oskyldig 11 årig flicka och en helt oskyldig 14 årig pojke.

Efter JO;s beslut ( Det var undertecknad som anmälde fallet till JO) ansåg jag att det var nödvändigt att JO utredde just detta, men JO lämnar den framställan utan bifall och tycker inte att Sverige behöver utreda i vilken mån man kan frihetsberöva mycket unga helt oskyldiga barn.

 

Dessa två barn var helt rättslösa, som alla omhändertagna barn är i Sverige. Vid omhändertagandet får barnet/barnen ett eget juridiskt ombud som skall föra barnets talan.

Jag har varit många föräldrars ombud genom åren, men hittills har jag aldrig kontaktats av ett barns ombud för att de skall få föräldrarnas version till vad som hänt utan alla har enbart gått på socialtjänstens utredning. Jag har heller aldrig, som föräldrarnas ombud, fått träffa deras omhändertagna barn och få höra deras versioner.

När barnen är omhändertagna och LVU har vunnit laga kraft så lämnar barnens ombud dem. Barnens ombud får förövrigt väldigt lite rättshjälp och där tycks som om där alltid är samma advokater som försvarar barnen och dessa advokater är ofta tjenis och bundis med socialsekreterarna.

När domen alltså vunnit laga kraft är barnen utlämnade åt socialtjänsten och försvinner bakom deras höga sekretesskyddade murar. Jag vill minnas att det var Der Spiegel som i en artikel kallade den svenska socialtjänsten för ” Der Kinder Gulag”.

 

Jag var i ärendet ombud åt pappan till den 11 åriga flickan och hennes bror. Vi (jag och pappan) försökte på alla sätt få träffa barnen och vi hade även en präst som var villig att åka dit och träffa dem, men vi fick hela tiden avslag. Jag fick dock efter begäran hos domstolen rätt att skicka dit två oberoende psykologer som skulle få träffa barnen, men trots domstolsorder vägrade socialtjänsten att uppge var barnen befann sig.

När LVU väl vunnit laga kraft hade dessa barn ingen att prata med förutom socialtjänsten eller personalen på Folåsa. De kunde inte berätta för någon om de missförhållanden de utsattes för annat än för dem som utsatte dem för detta. Efter 13 månader på Folåsa rymmer barnen.

Detta är genomgående i svensk socialtjänst, att barn är utlämnade åt en insynsskyddad myndighet och så får det inte vara i en rättstat.

Omhändertagna barn måste få objektiva och oberoende ombud som följer dem genom hela deras omhändertagande och som också har full insyn i socialtjänstens och andra myndigheters arbete.

SIS har fram till nu utrett sig själva och då under sekretess.

 

 

Det här är den information en semestervikarie fick när hon skulle börja på Ljungaskogs hem för flickor för några år sedan. Ljungaskog var då ett § 12 hem i SIS regi (Statens Institutionsstyrelse).

 

1. Ingen beröring, mer än vid speciella tillfällen

2. Beröring är bra, men inte här på träningsboendet. Det är här för kort tid, de är inte mogna för det.

3. Tjejerna har antingen ett stort avstånd eller en väldig närhet. De kan inga mellanlägen.

4. Håll alltid distans.

5. De manipulerar och utnyttjar all personal som inte markerar att detta är deras arbete och ej något personligt.

6. Se på dessa tjejer som om de kom från Mars och du från jorden.

7. De är inte som andra.

8. Jag, som personal, kommer aldrig att kunna sätta mig in i deras värld.

9. Ljungaskog är en "sopstation".

10. Dessa flickor är "hopplösa fall".

11. Betrakta dem som en "sak".

12. Betrakta alla som missbrukare, kriminella och smittade av någon dödlig sjukdom.

13. Misstänk alla.

14. Allt engagemang är ett o-professionellt beteende.

 

Vi kan alltså inte lita på myndigheterna, och myndigheter som omhändertar barn måste kunna granskas kritiskt och skall inte kunna gömma sig bakom någon som helst sekretess. Myndigheten själva äger ingen sekretess utan den äger klienten och om klienten upphäver sekretessen så är den också upphävd och myndigheten kan alltså inte hävda sekretess eftersom de inte äger egen sekretess.

Myndigheten kan hävda sekretess för att skydda barnet även fast föräldrar har hävt sekretessen.

Vi förutsätter alltså att myndigheten är felfri, men inte föräldrar. Det kan ju lika väl vara så att föräldrar vill häva sekretessen för att skydda barnet från myndigheten och enligt min erfarenhet så är det ofta nödvändigt. Svenska myndigheter har urusla resultat vad gäller vård av barn.

 

Göran Grauers

 

 

Åldersdiskriminering i yrkeslivet är enligt EU lag sedan 1 år tillbaka förbjudet.

 

Då måste följande strida emot denna lag;

Den som deltar får aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning. Aktivitetsstöd innebär som minst 223 kronor per dag och som mest 680 kronor per dag. Utvecklingsersättning (för unga mellan 18-24 år som deltar i jobbgarantin för unga och som inte uppfyller krav för att få a-kassa) ger som mest 134 kronor per dag.

Det finns fall då denna lag även strider emot barnkonventionen och det är när en ungdom under 25 är förälder;

 

Barnkonventionen;

Art. 2 Icke-diskriminering

1. Konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt.

2. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro.

Det finns andra fall när unga föräldrar och framförallt unga ensamstående mammor diskrimineras.

En ensamstående mamma, 20 år gammal, behövde hjälp från det sociala med ett eget boende för sig själv och sitt nyfödda barn. Hon behövde allt och hade bara sin sjukliga far kvar i livet, alltså ingen släkt som kunde bistå och inget barndomshem där hon kunde få saker från. Den unga kvinnan var helt utblottad. Mamman fick 2 500 kronor i bistånd för att börja sitt nya liv med sitt nyfödda barn. Hon skulle alltså för detta köpa sängar, husgeråd, möbler, städartiklar, barnvagnar och allt som tillhör ett hem.

Så här motiverar socialtjänsten och sedermera domstolarna sina beslut;

Regeringsrätten har i RÅ 1995 ref 80 fastställt att – när det gäller en ung biståndssökandes första boende – en betydligt enklare standard än vad som annars godtas. Hänsyn har även tagits till möjligheten att anskaffa begagnad hemutrustning eller hemutrustning som av annan orsak betingar ett lägre pris.

Regeringsrätten beviljade inte prövningstillstånd i ärendet trots att deras prejudicerande dom kunde komma i direkt konflikt med barnkonventionen.

 

Samma ensamstående mamma missar ett möte på utvecklingscenter hos socialtjänsten och socialtjänsten drar in hennes försörjningsstöd.

Domstolen ansåg detta helt i sin ordning och hänvisar till följande;

Av 4 kap. 4 § SoL, framgår att socialnämnden får begära att den som uppbär försörjningsstöd under viss tid ska delta i av nämnden anvisad praktikplats eller annan kompetenshöjande verksamhet om den enskilde inte har kunnat beredas någon lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd, och inte har fyllt tjugofem år, eller har fyllt tjugofem år men av särskilda skäl är i behov av kompetenshöjande insatser, eller följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning men under tid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd.

Den unga mamman uteblev, men informerade socialtjänsten att hon skulle utebli på grund av att tiden inte passade med hänsyn till hennes barn och barnpassning. Den unga mamman var sedan 6 månader inskriven på ”jobbgaranti för unga” och gick på alla möten med cocher och annat och fick ersättning därifrån. Alltså hon uppfyllde arbetsförmedlingens alla krav.

Domstolen kom fram till slutsatsen att den unga mamman inte stått till arbetsmarknadens förfogande och att det därför var helt rätt av kommunen att dra in hennes försörjningsstöd. Domstolen argumenterade överhuvudtaget inte barnkonventionen och det faktum att den unga kvinnan var mamma och att det i detta fall var barnet som blev lidande.

(Regeringsrätten har fastslagit att en alkoholist som missar flera möten med socialtjänsten inte kan få sitt försörjningsstöd indraget.)

Art. 3 Barnets bästa

Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Enligt SCB så finns där 8 800 ensamstående mödrar under 25 i Sverige. VI kan alltså anta att där finns en försvarlig mängd unga mammor som på ett nästan kriminellt sätt65 diskrimineras av samhället, såväl socialtjänsten, som försäkringskassan och det mest skrämmande, domstolarna.

 

Göran Grauers

 

 

 

Jag har under 13 år ideellt företrätt människor i tvister med myndigheter, framförallt då med socialtjänsten och försäkringskassan. Det har rört sig om allt från LVU ärenden till indraget försörjningsstöd och indragen sjukpenning. Det som blivit tydligt under dessa år är att framförallt förvaltningsdomstolarna är myndighetens förlängda arm, men skrämmande nog, även brottsmålsdomstolarna.

 

Jag får den uppfattningen att domstolarna sällan läser vad medborgaren för fram i sin talan utan bara går på vad myndigheten framför. Det är också så att om en medborgare begär prövningstillstånd i kammarrätten så kan de beslutet dröja över ett år, medan myndigheten får prövningstillstånd av samma instans inom någon vecka. Oftast är det då positivt och regeln om ”det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av kammarrätten” är något som exkluderar myndigheter men flitigt används för att neka medborgares prövning.

 

Före senaste valet piskade media upp en storm om bidragsfusk, vilket ledde till att nuvarande regering skärpte reglerna och idag sparkas svårt sjuka och långtidsarbetslösa ut från de olika trygghetssystemen, vilket lett till mångdubbelt fler ärenden i förvaltningsdomstolarna, som tvingats rekrytera ny personal. Men att domstolarna får mer att göra får aldrig innebära att man blir slappare med rättstillämpningen eller slentrianmässigt låter myndigheten vinna målen.

I Sverige idag har det uppstått en skrämmande situation, där det blivit myndigheten mot medborgarna. Först anklagades medborgarna för att fuska och nu är vi lata och odugliga och inbillningssjuka och skall piskas ut i en arbetsmarknad där det inte finns några jobb.

Att domstolarna i detta läge går myndighetens ärenden och blir dess förlängda arm gentemot medborgarna är det största hot svensk demokrati utsatts för på mycket länge.

 

När vi pratar om korruption tänker vi gärna att det är någon som exempelvis lyckas betala en domare att döma på ett visst sätt. Det är ju allvarligt och ett hot emot demokratin och den sortens korruption har vi inte i Sverige. Här rör det sig dock om en enskild domare och ett problem som går att lösa. Den korruption vi har inom domstolsväsendet i Sverige involverar inte pengar utan det är en korruption utan pengar där domstolarna utan ersättning till enskilda domaren eller nämndemän går myndigheternas ärenden. Det här är kanske, snarare än korruption, ett systemfel som byggts in i systemet under många år och ett systemfel som undergräver demokratin på ett långt mer skrämmande sätt än om korruptionen rört en eventuell betalning till en enskild domare.

 

Jag har en uppsjö skrämmande exempel, men utrymmet i denna artikel medger inte att jag redovisar allt, men jag vill belysa ett fall, en ung mamma, 22 år gammal med en tvåårig dotter kommer inte till ett möte på utvecklingscenter som socialtjänsten ordnat.

 

Av 4 kap. 1§ SoL framgår att socialnämnden får begära att den som uppbär försörjningsstöd under viss tid ska delta i av nämnden avvisad praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet om den enskilde inte har kunnat beredas någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd, och inte har fyllt tjugofem år, eller har fyllt 25 år men av särskilda skäl är i behov av kompetenshöjande insatser, eller följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning men under tid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd.

 

Med denna motivering och att mamman inte kom till mötet anser domstolen, som socialtjänsten, att mamman inte stod till arbetsmarknadens förfogande och domstolen avslog alltså begäran om försörjningsstöd.

 

Vad domstolen inte tog i beaktan var att mamman varit inskriven i ”jobbgaranti för unga” under 6 månader och där gått på alla anvisade möten och sökt alla anvisade arbeten. Hon hade också där sin egen coach och fick månadsvis ersättning från försäkringskassan. Hon uppfyllde alltså kraven, som ställs på den unga människan för att få delta i ”jobbgaranti för unga”, så hur kan domstolen då besluta att hon inte stod till arbetsmarknadens förfogande?

Domstolen tar i sin dom överhuvudtaget inte upp att hon deltog i ”jobbgaranti för unga” Det var tydligen inte relevant för domstolen.

Vidare hävdade jag att den unga mamman inte kunde behandlas som ungdom utan skall behandlas som förälder och inget annat.

Vi hävdade att försörjningsstödet inte heller var enbart mammans utan det var i lika stor utsträckning barnets och det var i förlängningen barnet som skulle drabbas.

Vi hävdade här också barnkonventionen som säger;

1. Artikel 3; Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidas av offentlig eller privata välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.
2. Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligtansvar för barnet, och skall för detta ändamål vidtaga alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder.

Artikel 6 säger i § 2; Konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.

Inget av detta berörde överhuvudtaget domstolen i sin argumentation utan den hänvisade enbart till 4 kap. 1 § SoL.

Förvaltningsdomstolen har här en skyldighet att utmana lagen och i detta fall har vi förbundit oss att följa barnkonventionen och domstolen har alltså haft en skyldighet att utmana skrivningen i SoL. Domstolen skall alltid ha barnets bästa framför sig och det har jag sett som argumentering i mängder av LVU domar. Domstolen använder alltså lagtexter som de tycker passar dem för att döma i myndighetens favör och ger på så sätt myndigheten fördelar gentemot medborgaren och det är ett synnerligen allvarligt hot emot vår demokrati, speciellt när medborgaren också är beroende av rättshjälp från staten, vilket domstolarna bestämmer över.

 

 

Göran Grauers

 

Jag har under många år försökt påvisa hur framförallt förvaltningsdomstolarna är korrupta och går myndighetens ärenden. Det har i Sverige blivit myndigheterna mot medborgarna där myndigheten inte längre är för medborgaren utan istället endast är till för sig själv.

 

Jag trodde först att det bara var förvaltningsdomstolarna som var korrupta, men jag har fått erfara att även brottsmålsdomstolarna är inkompetenta och korrupta. Det som är oroväckande är att det inte går att skapa någon form av uppmärksamhet till detta mycket allvarliga hot emot demokratin.

 

Jag har drivit ett civilrättsligt mål emot en kommun i Sverige rörande ett felaktigt LVU. Jag har analyserat domarna och skrivit en bok, som ingen vill publicera för där finns, enligt förlagen, ingen kommersiell marknad för en sådan bok.

Att beskriva ärendet eller analysera domarna i en artikel på Newsmill är omöjligt, men jag vill likväl ta upp ett par saker från domarna som kastar ljus åt vad jag säger.

 

En kort bakgrund; Barnen David och Niklas (fingerade namn) placeras i familjehem 1992 på grund av att deras mamma drabbats av psykisk sjukdom och deras pappa led av sviterna efter en mycket svår trafikolycka. Pappan vill ha hjälp i hemmet men kommunen beslutar att barnen skall placeras i familjehem. Sommaren 1993 omplaceras barnen i ett nytt hem, nu under LVU. Hösten 1993 framkommer det att där förekommit regelrätt tortyr i det första familjehemmet och familjehemsföräldrarna döms till långvariga fängelsestraff, dock inte från vittnesmål från de två små pojkarna, som anses vara för unga för att vittna. Där fanns andra äldre barn i hemmet som vittnade om vad de utsatts för.

 

1994 visar det sig att speciellt David, äldsta pojken, har psykiska problem och han skickas till BUP. Kommunen informerar inte BUP om att barnen misshandlats och utsatts för regelrätt tortyr under 13 månader i ett familjehem och när barnen börjar berätta om vad mamma och pappa gjort med dem tror BUP att de är de biologiska föräldrarna som är de skyldiga. BUP rekommenderar kommunen att införa besöksförbud, vilket kommunen också gör. BUP får inte fram sanningen från barnen och är när undertecknad informerar dem om sanningen 4 år senare helt ovetande om vad som verkligen hänt

 

Jag drar ärendet inför förvaltningsdomstolar flera gånger under åren 1998 till 2002. Vi får inget gehör från domstolarna förrän under 2002 då jag får ett 9 år långt LVU och ett 7 år långt besöksförbud upphävt utan att något i sak ändrats. Så här lyder del av domen; (Länsrätten i Örebro Mål nr 808-02. 2002-06-26)

 

Föräldrarna har uppenbarligen förbjudits umgängen med barnen de senaste sju åren på grund av att barnen har motsatt sig sådant umgänge. I målet har inte framkommit annat än att barnens negativa inställning gentemot föräldrarna grundas på ett missförstånd om vem som utsatt dem för övergrepp under deras tidiga levnadsår. Nämnden har inte ens påstått att det skulle förhålla sig på annat sätt och har inte heller i målet påvisat några åtgärder syftande till att bibringa barnen en annan uppfattning för att underlätta ett genomförande av vårdplanens föreskrifter om umgänge. I målet har således inte framkommit något som tyder på att Per eller Åsa skulle ha orsakat att umgänget inte kunnat komma till stånd De skall rimligen inte heller lastas för att vårdplanen inte har uppnåtts i denna del. Vårdplanens föreskrifter om regelbundet umgänge stämmer för övrigt inte med ett sju år långt umgängesförbud.

 

 

Både tingsrätten och hovrätten konstaterar följand;

Det är korrekt att nämnden inte har informerat BUP om misshandeln i det tidigare familjehemmet.

Och konstaterar också följande;

 

Klart är om BUP hade haft tillgång till den nämnda informationen så hade läkare och psykologer som samtalt med David och Niklas haft ett annat underlag för att tolka de uppgifter barnen lämnade.

Så gör man en kullerbytta

Det finns inget i material i målet som visar att BUP: s behandling av barnen eller utvärdering av barnens berättelser är felaktig.

Men så gör man ytterligare en kullerbytta och säger;

 

Kommunens underlåtenhet är, sedd mot denna bakgrund, både anmärkningsvärd och allvarlig.

Domstolen konstaterar alltså att det är anmärkningsvärt och allvarligt att kommunen inte meddelat BUP om sanningen,

Men man fortsätter sitt kullerbyttande och säger;

 

Sammantaget finner hovrätten att det inte kan anses visat att kommunens underlåtenhet att informera BUP om missförhållandena i familjehemmet Wallin har gjort ett skadeståndsgrundande tjänstefel att ersätta en eventuell personskada orsakad av BUP:s behandling.

 

Och fortsätter sedan;

Som tingsrätten konstaterar finns det i målet emellertid inte någon utredning som visar att den behandling BUP gjort av barnen blivit felaktig till följd av den uteblivna informationen.

 

Domstolen beslutar alltså att det inte är något tjänstefel att undanhålla en så allvarlig sak att två barn misshandlats i ett familjehem och att underlåtenheten att göra detta lett till att föräldrar fått ett 7 år långt besöksförbud. Domstolen säger i klartext att sanningen inte har någon betydelse, i alla fall inte när det kommer till myndigheters ageranden, men domstolen garderar sig och säger;

 

Detta utesluter dock inte att även Per Olofsson och Åsa Eriksson misshandlat och sexuellt utnyttjat barnen och hur det är med detta har inte visats i detta mål. Även en obekräftad misstanke om misshandel och sexuellt utnyttjande kan vara tillräckligt för att begränsa umgänget mellan de misstänkta förövarna och de misstänkta.

Här anser alltså en brottmålsdomstol att en obekräftad misstanke är helt okay att döma någon för.

BUP påstår nämligen att barnen inte tagit någon skada i familjehemmet där de misshandlades utan att deras skador uppstod när de bodde med de biologiska föräldrarna, alltså innan de fyllde 1 och 3 år. Självklart blir ju att BUP försvarar sig själv och inte medger sin inkompetens. Man förstod ju inte under 4 år att barnen misshandlats under 13 månader i ett annat hem.

Båda barnen hade på grund av föräldrarnas hälsa förtur till dagis och där finns inte i några anteckningar eller journaler från denna tid minsta misstanke om att barnen for illa, inte från någon och inte med ett ord. Däremot är vittnesmålen från familjehemmet sådan läsning som får vem som helst att må väldigt illa.

 

Men så här utreder BUP; Detta är ett utdrag från Niklas journal när han var 5 år gammal. Märk att han bara var 1 år när han skildes från sina föräldrar; Det är n överläkare på BUP i Örebro som skrivit följande;

 

”Han är väl medveten om utredningens syfte och inriktad på sin uppgift att berätta negativa erfarenheter om de biologiska föräldrarna. Tar avstånd från dem och markerar sin tillhörighet till familjehemmet”.

 

Återigen, så här säger domstolen;

 

Det finns inget material i målet som visar att BUP: s behandling av barnen eller utvärdering av barnens berättelser är felaktig.

 

Jag kom med i ärendet 1997 och begärde omedelbart att tiden i familjehemmet skulle utredas, vilken skada barnen tagit där och på så sätt återupprätta föräldrarna, men vare sig kommunen, BUP eller domstolarna tyckte detta var nödvändigt. Jag begärde att få tillsätta egna oberoende utredare och gick till domstol med detta, men även de nekades oss. Tiden i familjehemmet har alltså aldrig utretts och i BUP journaler står än idag oemotsagt att föräldrarna sexuellt utnyttjat och misshandlat sina barn.

 

Vi hoppar fram i tiden. 2002 upphävdes alltså LVU och besöksförbudet, men domen sa att barnen skulle förbli i familjehemmet och föräldrarna fick inte lägga sig i barnens vård för då skulle man ta LVU igen. En sådan dom är olaglig i sig. Hur kan det röra sig om frivilligvård då du har ett hot på dig att gör du något med dina barn så har myndigheten domstolens sanktion att åter ta till tvång.

 

2004 blir det uppenbart att David, den äldsta pojken inte kan bo kvar i familjhemmet där han bott sedan 1993. Varför4 utreds aldrig. Det går inte enligt kommunen. Så här säger domstolen om detta;

Kommunen har medgivit att någon undersökning av familjehemmet Gustavsson (fingerat namn) inte skett i anledning av Davids problem där men kärande har inte visat att det funnits skäl till en sådan utredning. Kärande har inte åberopat någon bevisning till stöd för sitt påstående att det var fel att skilja David och Niklas åt och att placera David i ett annat familjehem i X-stad samtidigt som Niklas fick stanna kvar i familjehemmet Gustavsson. Kärande har inte heller visat att kommunen haft bristfälligt underlag för sitt beslut.

Föräldrarna har vårdnaden och krävt utredning först och främst, men som ett barn far illa i ett familjehem och måste skiljas från sin bror är inte det ett väldigt stort skäl till att utreda? Speciellt så den yngsta pojken skulle stanna kvar i det hemmet?

 

Domstolen säger i slutet att vi inte visat att kommunen haft bristfälligt underlag och i början säger domstolen att kommunen medger att man inte gjort någon utredning, vilket alltså skulle ha blivit det underlag som alltså inte fanns och som vi också hävdade inte fanns.

 

Kullerbyttorna som dessa är så många att det blivit en hel bok av det och utrymmet i denna artikel medger inte att jag redogör för dem alla, men domstolar som agerar så här är korrupta och utgör ett mycket allvarligt hot emot demokratin.

 

 

Göran Grauers

 

Jag är inte jurist, men har i 13 år företrätt människor huvudsakligen i LVU mål, men även uteblivna försörjningsstöd och andra sociala ärenden.

Jag skulle utan vidare kunnat driva en större byrå, men problemet är att de människor som kommit till mig varit medellösa och förvägrats rättshjälp och mina insatser har alltid varit ideella, också för att jag inte velat ta betalt för något jag inte varit utbilda till.

 

Avsaknaden av utbildning gör dock inte att jag inte förstår hur ett demokratiskt samhälle skall fungera och i Sverige har idag förvaltningsdomstolarna inte blivit något annat än myndigheternas förlängda arm.

Vad gäller exempelvis ett tvångsomhändertagande av barn så borde det vara i var förälders rätt att utan kostnad rättsligt få ifrågasätta statens och myndigheternas ageranden, men så är inte fallet.

Att stämma en myndighet är förenat med risk för ekonomisk katastrof, men även om rättshjälp skulle beviljas så är den normalt så snålt tilltagen att ingen advokat ens bryr sig om att titta på ärendet. Det vet att de aldrig kan få betalt för den tid ärendet kommer att ta i anspråk och att chansen att vinna emot myndigheten också är högst marginell.

 

I ett ärende där jag företrätt föräldrarna vägrades de rättshjälp för att domstolen ansåg deras skadeståndsanspråk för höga.

Vi skall alltså i Sverige ha oavhängiga och opartiska domstolar, men ingen domstol som förvägrar någon rättshjälp för att de anser, innan ärendet prövats i domstolen, att skadeståndskravet mot myndigheten är för högt. Det är ju just detta som skall avgöras under förhandlingen och inte i förväg. Domstolen går alltså myndighetens ärende och är inte oavhängig och opartisk. Det blir alltså uppenbart att domstolen redan innan ärendet hörts har tagit ställning.

 

Vad gäller förvaltningsdomstolarna och myndigheten så är det också där nästan pinsamt uppenbart hur domstolarna går myndighetens ärenden.

Vinner en privatperson i länsrätten och myndigheten begär prövningstillstånd i kammarrätten så har myndigheten besked normalt inom en vecka och prövningstillstånd beviljas praktiskt taget alltid till myndigheten även om det inte är i rättvisans intresse. Medborgaren får som regel vänta i kanske ett år innan besked om prövningstillstånd meddelas och ofta får medborgaren inte prövningstillstånd.

 

Det är ofta också så att domstolarna i sina domar sällan eller aldrig argumenterar det klienten framfört utan enbart vad de sociala myndigheterna framfört. Låt mig belysa med ett exempel;

En 22 årig mamma, inskriven på ”jobbgaranti för unga” vägras försörjningsstöd för att hon inte kommit till ett möte hos socialtjänsten rörande praktikplats. Socialtjänsten hävdar att enligt 4 kap 4 § SoL så är en person under 25 skyldig att ta en angiven praktikplats. Detta var dock ett generellt informationsmöte om praktikplats.

Domstolen hävdade att den unga mamman inte stått till arbetsmarknadens förfogande eftersom hon uteblev från mötet. Man nämnde överhuvudtaget inte något om att hon var inskriven sedan 6 månader i Jobbgaranti för unga och deltog i alla möten där och hade personlig coach och fick även betalat för detta. Hon stod alltså till arbetsmarknadens förfogande.

Vidare hävdade jag i min inlaga till domstolen att här gällde barnkonventionen och att det inte först och främst gick att anse mamman som ungdom och därigenom särbehandla henne för hennes ålder. Hon är mamma och inget annat och allt annat blir en kränkning gentemot barnkonventionen, som Sverige anmärkningsvärt ännu inte upphöjt i lag, men som hänvisas till i samtliga LVU ärenden där jag varit ombud och då alltid som försvar för myndighetens agerande. Man säger att barnet bästa alltid skall komma i första rummet.

I det här fallet argumenterade domstolen inte med ett ord något om barnkonventionen eller att där fanns ett barn med i bilden. Domstolen argumenterade bara som om det rörde sig om en 22 årig ungdom och argumenterade bara till myndighetens fördel, alltså helt utan omsvep blev domstolen myndighetens förlängda arm.

 

I Sverige idag har det blivit en situation där det är myndigheter mot medborgarna och när myndigheten har fått domstolarna på sin sida är det inte bara en vacklande rättsprocess. Det är en nedmontering av demokratin.

 

 

Göran Grauers

 

 

 

 

 

Jag hör i radio och TV och läser i tidningar att Sverige är det enda land i Europa som saknar en lag mot åldersdiskriminering och det är märkligt med tanke på grundlagen där det klart framgår att diskriminering mot ålder inte får ske.

 

1 kap regeringsformen, stadsskickets grunder.§ 2

 

Det allmänna skall verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person.

 

Vi kan alltså se att om det allmänna diskriminerar emot ålder begår de grundlagsbrott, likväl om det allmänna inte motverkar diskriminering på grund av ålder begår man alltså grundlagsbrott.

Det är alltså frågan om där behövs en lag mot åldersdiskriminering, det är ju i grundlagen förbjudet, varför existerar det då?

Om det skulle behövas en lag för att det inte skall diskrimineras så begår ju det allmänna grundlagsbrott som inte instiftar en sådan lag.

Vi skall alltså stifta en lag som hindrar det allmänna att begå grundlagsbrott.

Är inte det lite märkligt?

 

 

Göran Grauers

 

Om alla människor på planeten hade vår standard så skulle vi behöva 5 planeter.

Vi har varma sköna hus. Vi har varmt och kallt vatten. Vi har vattentoaletter vi spolar med dricksvatten. Vi har mat för dagen. Vi kör i hyggligt nya bilar. Vi reser på semester och nu är det jul och då har vi all rätt i världen att frossa lite, för trots allt så föddes ju Guds son och det skall vi ju fira. Och så är ju högtiden i kärlekens och omtankens tecken, allt som Jesus sägs ha förmedlat.

Att Darwin har helt rätt råder idag inget som helst tvivel om. Vi är inte skapade av någon Gud, vi är en produkt av evolutionen. Religionen är en tro. Darwin bevisad vetenskap där tron inte har utrymme.

69 miljarder kronor beräknas vi Svenskar spendera på Julen. Vi anser oss ha rätt till det och ingen kan ifrågasätta det, att vi slipper arbeta i flera dagar och bara kan ägna oss åt frosseri i våra hem. 69 miljarder kronor skulle ge skolgång i ett år åt 70 miljoner afrikanska barn. Sätter vi inte julgröten lite i halsen då?

Världens mäktigaste ledare med världens största krigsapparat sa till världen att han pratat med Gud och att han fått Guds välsignelse att invadera Irak. Det här sa han som en representant för den kristna världen och vi lät honom utan större protester, för vi tyckte nog inte att det var så farligt det han sa. Inte som om Ayatollorna i Iran skulle säga att de pratat med Allah och hade hans välsignelse att invadera Sverige som all världens media påstod hade massförstörelsevapen. Inte jämförbart säger du. Varför då frågar jag?