grauers

Filmen ”Stulen barndom” ledde till att regeringen tillsatt en utredning där barn som vuxit upp i barn- och fosterhem fick vittna och utredningen kom fram till att barn for illa i dessa hem och institutioner så långt som in på -80 talet.

Då måste den naturliga fråga bli; Vad var det i slutet på -80 talet som fick stopp på detta?

Där finns inget i historieböckerna som vittnar om att något speciellt inträffade just då som skulle kunna förklara att misshandeln och vanvården av barn upphörde.

Frågan man ansvarig minister och ansvariga tjänstemän och även forskare så säger de att det var den ändrade samhällssynen som bidrog till att det tog slut. Vi förbjöd bland annat barnaga och barn fick en annan ställning i samhället, de fick nu höras och synas.

Så man menar alltså att de människor som hängde barn i säckar på vinden, låste in dem under trappor, pryglade dem, fick dem att äta sin egen uppkastning, med mera plötsligt inte skulle göra något sådan mer eftersom vi nu förbjudit barnaga och ratificerat barnkonventionen, som vi dock vägra skriva in som lag och också har kritiserats av FN för att vi inte gjort.

Skulle dessa människor plötsligt ha försvunnit? Det de gjorde mellan -30 till -80 talet var enligt då gällande lagar förbjudet redan då, så varför skulle de ha slutat nu? Bara för att vi har förbjudit barnaga?

Den 16 juli 2006 låses en 11 årig flicka och hennes 14 årige bror in på Folåsa behandlingshem, ett § 12 hem i SIS regi.

Enligt JO beslut 2008-07-03 (Dnr 4613-2006), så var barnen olagligt frihetsberövade i 14 dagar. Dessa två barn hade inte begått några brott, inte knarkat eller supit eller gjort något som helst fel.

De greps av nationella insatsstyrkan!

Efter 14 dagar blev alla handlingar rätt och barnen kunde hållas inlåsta lagligt.

JO spenderar 10 sidor i sitt beslut att frenetisk frikänna alla trots att JO i slutändan kommer fram till att hon riktar mycket allvarlig kritik mot socialnämnden.

Det JO inte utreder är om det överhuvudtaget är lagligt att frihetsberöva en helt oskyldig 11 årig flicka och en helt oskyldig 14 årig pojke.

Efter JO;s beslut ( Det var undertecknad som anmälde fallet till JO) ansåg jag att det var nödvändigt att JO utredde just detta, men JO lämnar den framställan utan bifall och tycker inte att Sverige behöver utreda i vilken mån man kan frihetsberöva mycket unga helt oskyldiga barn.

Dessa två barn var helt rättslösa, som alla omhändertagna barn är i Sverige. Vid omhändertagandet får barnet/barnen ett eget juridiskt ombud som skall föra barnets talan.

Jag har varit många föräldrars ombud genom åren, men hittills har jag aldrig kontaktats av ett barns ombud för att de skall få föräldrarnas version till vad som hänt utan alla har enbart gått på socialtjänstens utredning. Jag har heller aldrig, som föräldrarnas ombud, fått träffa deras omhändertagna barn och få höra deras versioner.

När barnen är omhändertagna och LVU har vunnit laga kraft så lämnar barnens ombud dem. Barnens ombud får förövrigt väldigt lite rättshjälp och där tycks som om där alltid är samma advokater som försvarar barnen och dessa advokater är ofta tjenis och bundis med socialsekreterarna.

När domen alltså vunnit laga kraft är barnen utlämnade åt socialtjänsten och försvinner bakom deras höga sekretesskyddade murar. Jag vill minnas att det var Der Spiegel som i en artikel kallade den svenska socialtjänsten för ” Der Kinder Gulag”.

Jag var i ärendet ombud åt pappan till den 11 åriga flickan och hennes bror. Vi (jag och pappan) försökte på alla sätt få träffa barnen och vi hade även en präst som var villig att åka dit och träffa dem, men vi fick hela tiden avslag. Jag fick dock efter begäran hos domstolen rätt att skicka dit två oberoende psykologer som skulle få träffa barnen, men trots domstolsorder vägrade socialtjänsten att uppge var barnen befann sig.

När LVU väl vunnit laga kraft hade dessa barn ingen att prata med förutom socialtjänsten eller personalen på Folåsa. De kunde inte berätta för någon om de missförhållanden de utsattes för annat än för dem som utsatte dem för detta. Efter 13 månader på Folåsa rymmer barnen.

Detta är genomgående i svensk socialtjänst, att barn är utlämnade åt en insynsskyddad myndighet och så får det inte vara i en rättstat.

Omhändertagna barn måste få objektiva och oberoende ombud som följer dem genom hela deras omhändertagande och som också har full insyn i socialtjänstens och andra myndigheters arbete.

SIS har fram till nu utrett sig själva och då under sekretess.

Det här är den information en semestervikarie fick när hon skulle börja på Ljungaskogs hem för flickor för några år sedan. Ljungaskog var då ett § 12 hem i SIS regi (Statens Institutionsstyrelse).

1. Ingen beröring, mer än vid speciella tillfällen

2. Beröring är bra, men inte här på träningsboendet. Det är här för kort tid, de är inte mogna för det.

3. Tjejerna har antingen ett stort avstånd eller en väldig närhet. De kan inga mellanlägen.

4. Håll alltid distans.

5. De manipulerar och utnyttjar all personal som inte markerar att detta är deras arbete och ej något personligt.

6. Se på dessa tjejer som om de kom från Mars och du från jorden.

7. De är inte som andra.

8. Jag, som personal, kommer aldrig att kunna sätta mig in i deras värld.

9. Ljungaskog är en "sopstation".

10. Dessa flickor är "hopplösa fall".

11. Betrakta dem som en "sak".

12. Betrakta alla som missbrukare, kriminella och smittade av någon dödlig sjukdom.

13. Misstänk alla.

14. Allt engagemang är ett o-professionellt beteende.

Vi kan alltså inte lita på myndigheterna, och myndigheter som omhändertar barn måste kunna granskas kritiskt och skall inte kunna gömma sig bakom någon som helst sekretess. Myndigheten själva äger ingen sekretess utan den äger klienten och om klienten upphäver sekretessen så är den också upphävd och myndigheten kan alltså inte hävda sekretess eftersom de inte äger egen sekretess.

Myndigheten kan hävda sekretess för att skydda barnet även fast föräldrar har hävt sekretessen.

Vi förutsätter alltså att myndigheten är felfri, men inte föräldrar. Det kan ju lika väl vara så att föräldrar vill häva sekretessen för att skydda barnet från myndigheten och enligt min erfarenhet så är det ofta nödvändigt. Svenska myndigheter har urusla resultat vad gäller vård av barn.

Göran Grauers