grauers

Jag har under 13 år ideellt företrätt människor i tvister med myndigheter, framförallt då med socialtjänsten och försäkringskassan. Det har rört sig om allt från LVU ärenden till indraget försörjningsstöd och indragen sjukpenning. Det som blivit tydligt under dessa år är att framförallt förvaltningsdomstolarna är myndighetens förlängda arm, men skrämmande nog, även brottsmålsdomstolarna.

Jag får den uppfattningen att domstolarna sällan läser vad medborgaren för fram i sin talan utan bara går på vad myndigheten framför. Det är också så att om en medborgare begär prövningstillstånd i kammarrätten så kan de beslutet dröja över ett år, medan myndigheten får prövningstillstånd av samma instans inom någon vecka. Oftast är det då positivt och regeln om ”det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av kammarrätten” är något som exkluderar myndigheter men flitigt används för att neka medborgares prövning.

Före senaste valet piskade media upp en storm om bidragsfusk, vilket ledde till att nuvarande regering skärpte reglerna och idag sparkas svårt sjuka och långtidsarbetslösa ut från de olika trygghetssystemen, vilket lett till mångdubbelt fler ärenden i förvaltningsdomstolarna, som tvingats rekrytera ny personal. Men att domstolarna får mer att göra får aldrig innebära att man blir slappare med rättstillämpningen eller slentrianmässigt låter myndigheten vinna målen.

I Sverige idag har det uppstått en skrämmande situation, där det blivit myndigheten mot medborgarna. Först anklagades medborgarna för att fuska och nu är vi lata och odugliga och inbillningssjuka och skall piskas ut i en arbetsmarknad där det inte finns några jobb.

Att domstolarna i detta läge går myndighetens ärenden och blir dess förlängda arm gentemot medborgarna är det största hot svensk demokrati utsatts för på mycket länge.

När vi pratar om korruption tänker vi gärna att det är någon som exempelvis lyckas betala en domare att döma på ett visst sätt. Det är ju allvarligt och ett hot emot demokratin och den sortens korruption har vi inte i Sverige. Här rör det sig dock om en enskild domare och ett problem som går att lösa. Den korruption vi har inom domstolsväsendet i Sverige involverar inte pengar utan det är en korruption utan pengar där domstolarna utan ersättning till enskilda domaren eller nämndemän går myndigheternas ärenden. Det här är kanske, snarare än korruption, ett systemfel som byggts in i systemet under många år och ett systemfel som undergräver demokratin på ett långt mer skrämmande sätt än om korruptionen rört en eventuell betalning till en enskild domare.

Jag har en uppsjö skrämmande exempel, men utrymmet i denna artikel medger inte att jag redovisar allt, men jag vill belysa ett fall, en ung mamma, 22 år gammal med en tvåårig dotter kommer inte till ett möte på utvecklingscenter som socialtjänsten ordnat.

Av 4 kap. 1§ SoL framgår att socialnämnden får begära att den som uppbär försörjningsstöd under viss tid ska delta i av nämnden avvisad praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet om den enskilde inte har kunnat beredas någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd, och inte har fyllt tjugofem år, eller har fyllt 25 år men av särskilda skäl är i behov av kompetenshöjande insatser, eller följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning men under tid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd.

Med denna motivering och att mamman inte kom till mötet anser domstolen, som socialtjänsten, att mamman inte stod till arbetsmarknadens förfogande och domstolen avslog alltså begäran om försörjningsstöd.

Vad domstolen inte tog i beaktan var att mamman varit inskriven i ”jobbgaranti för unga” under 6 månader och där gått på alla anvisade möten och sökt alla anvisade arbeten. Hon hade också där sin egen coach och fick månadsvis ersättning från försäkringskassan. Hon uppfyllde alltså kraven, som ställs på den unga människan för att få delta i ”jobbgaranti för unga”, så hur kan domstolen då besluta att hon inte stod till arbetsmarknadens förfogande?

Domstolen tar i sin dom överhuvudtaget inte upp att hon deltog i ”jobbgaranti för unga” Det var tydligen inte relevant för domstolen.

Vidare hävdade jag att den unga mamman inte kunde behandlas som ungdom utan skall behandlas som förälder och inget annat.

Vi hävdade att försörjningsstödet inte heller var enbart mammans utan det var i lika stor utsträckning barnets och det var i förlängningen barnet som skulle drabbas.

Vi hävdade här också barnkonventionen som säger;

1. Artikel 3; Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidas av offentlig eller privata välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.
2. Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligtansvar för barnet, och skall för detta ändamål vidtaga alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder.

Artikel 6 säger i § 2; Konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.

Inget av detta berörde överhuvudtaget domstolen i sin argumentation utan den hänvisade enbart till 4 kap. 1 § SoL.

Förvaltningsdomstolen har här en skyldighet att utmana lagen och i detta fall har vi förbundit oss att följa barnkonventionen och domstolen har alltså haft en skyldighet att utmana skrivningen i SoL. Domstolen skall alltid ha barnets bästa framför sig och det har jag sett som argumentering i mängder av LVU domar. Domstolen använder alltså lagtexter som de tycker passar dem för att döma i myndighetens favör och ger på så sätt myndigheten fördelar gentemot medborgaren och det är ett synnerligen allvarligt hot emot vår demokrati, speciellt när medborgaren också är beroende av rättshjälp från staten, vilket domstolarna bestämmer över.

Göran Grauers