grauers

Göran Grauers
St. Forsa 308
591 99 Motala
Tele 0141-922 77 Epost [email protected]


         Stora Forsa den 18 maj 2006


Justitiekanslern       dnr
             3563-05-21   



Min förfrågan rörande förvaltningsdomstolar/brottsdomstolars olika uppfattningar rörande socialnämnders ansvar.


Jag har aldrig bett Justitiekanslern att ingripa i en prövning av ett enskilt ärende hos en myndighet, inte heller domstol.

I det ärende jag hänvisat till har tingsrätten redan förkunnat dom, må vara att domen ej vunnit laga kraft eftersom den överklagats, men domslutet från tingsrätten är klart och otvetydigt.

Det jag bett JK klarlägga är förvaltningsdomstolarnas uppfattning att socialnämnden är den ansvarige parten ibland annat LVU ärenden. Detta är enligt min uppfattning den rätta tolkningen. Jag har i min första inlaga till JK angett varför detta torde vara rätt tolkning.
Om det är så att nämnden har ansvar så skall också ett sådant ansvar kunna utkrävas. Ett ansvar utan att ett ansvar kan utkrävas är inget ansvar.

Tingsrätten är av den uppfattningen att socialtjänsten och socialnämnden är samma part.
Hur kan då ett ansvar avkrävas av nämnden?

Är det så att JK är av den uppfattningen att det är min sak att så som ombud för en klient under pågående förhandling argumentera med domstolen om ansvarsförhållandet? Jag är i rätten för att lägga fram en sakfråga för rätten och inte diskutera med domstolen om det är tingsrätten eller förvaltningsdomstolarna som tolkar ansvarsfrågan på rätt sätt.

Jag ber inte JK besvara en rättslig fråga.
Jag ber JK klargöra vilken av våra domstolar som tolkar ansvarsfrågan på rätt sätt Förvaltningsdomstolarna eller tingsrätten. Jag kan omöjligt företräda en klient i ett domstolssystem som tolkar ansvarsfrågan på ett sätt och sedan företräda den klienten i en annat domstolssystem där tolkningsfrågan är väsensskild.

Jag har i domstolen avkrävt ett ansvar från de som förvaltningsdomstolarna i dom påstår har ansvaret, men när jag kommer till tingsrätten så visar det sig att de inte alls har ett ansvar.

Det här är inte frågan om att jag vill att JK skall ge myndigheter anvisningar om hur myndigheter bör agera i vissa fall och inte frågan om det är lämpliga åtgärder myndigheten har beslutat i ett pågående ärende.
Om jag inte kan vända mig till JK i detta ärende, vem vänder jag mig då till?
Mina klienter har rätt till en opartisk domstol som vi också måste förutsätta har helt klart för sig olika myndigheters ansvar och att detta inte blir till en tolkningsfråga för var domstol. I så fall kan mina klienter aldrig få en rättvis och opartisk rättegång.

Tingsrätten kan omöjligt ha rätt i att socialtjänsten och socialnämnden är samma part. I så fall kan aldrig ansvar avkrävas av nämnden som enligt förvaltningsdomstolarna är ansvarig.
I så fall kan jag lika gärna lägga ner mina klienters talan emot kommunen. Vi har ingen chans att få upprättelse.
JK kanske anser att detta bara är en liten struntsak, men det rör tvångsomhändertaganden av medborgares barn och där har domstolarna olika uppfattningar om vem som har ansvaret. Det är minst sagt oroväckande och minst sagt lika oroväckande att JK ser så nonchalant på min hemställan att JK granskar hos vem ansvaret ligger och vilket domstolssystem som tolkar ansvaret på ett riktigt sätt. Kanske kommer vi upp i hovrätten och får en tredje tolkning, vem vet. Jag spelar tydligen någon form av domstolshasard med mina klienters välfärd. Ansvarsfrågan i detta borde vara kristallklar.


Göran Grauers

Datum   Dnr
2006-05-18   3563-05-21









Din förfrågan rörande en socialnämnds ansvar och partsställningen i en rättegång

Du har i ett e-brev som inkom till Justitiekanslern den 15 maj 2006 ställt vissa frågor rörande en socialnämnds ansvar i förhållande till socialtjänstens ansvar. Du vill också ha svar på om en tingsrätt har angett en riktig partsställning i ett tvistemål, där Du är ombud för käranden.

Det är inte en uppgift för Justitiekanslern att ingripa i prövningen av ett
enskilt ärende hos en myndighet, än mindre hos en domstol. Justitiekanslern kan alltså inte ge någon anvisning till myndigheten om hur myndigheten bör agera i ett visst fall. Justitiekanslern uttalar sig normalt inte heller om det lämpliga i en åtgärd som en myndighet har beslutat om i ett pågående ärende.

Inte heller är det en uppgift för Justitiekanslern att på begäran besvara olika rättsliga frågor. Justitiekanslern avböjer därför att besvara Dina frågor, vilket han har bett mig att underrätta Dig om.

Med vänlig hälsning


Gun Löfgren Cederberg

En stat som Sverige har rätt att med tvång ta medborgares barn ifrån dem. Detta måste utan tvekan anses som ett av de absolut största ingrepp som kan ske i en familj och måste därför omgärdas av strikta lagar som lika strikt måste följas.
Det är lätt att förblindas av att det finns många barn som far illa i sina biologiska hem och hävda att socialtjänster arbetar utifrån ”barnets bästa”, men det är inte säkert att ta barnet från sin miljö alltid är det bästa för barnet.

Jag har ett flertal gånger i olika artiklar beskrivit vad som händer i en utredning till LVU, alltså ett tvångsomhändertagande, men uppenbart är att jag inte nog kan påpeka detta och bristerna däri.
När en socialtjänst uppmärksammas på att allt inte står rätt till i en familj så skall man starta en utredning av familjen. Enligt 1 kap 9 § Regeringsformen, alltså vår grundlag, så skall denna utredning vara saklig och objektiv och beakta allas likhet inför lagen. Det säger sig själv egentligen att de måste vara så.
Men hur saklig kan egentligen en utredning bli?
Jag har företrätt familjer i LVU ärenden i 11 år och läst ett hundratal utredningar från runt vårt land. I inget av dessa fall har det varit aktuellt att ta barnen på grund av föräldrars missbruk eller våld och sexuella övergrepp mot sina barn. Eftersom jag arbetar helt ideellt så har jag bara åtagit mig ärenden där jag misstänkt att myndigheten inte har följt grundlagen och i de flesta fall jag engagerats i har föräldrarna eller barnen antingen drabbats av sjukdom eller så har föräldern helt sonika bara fått dålig ekonomi.
Det första som tycks hända är att det uppstår ett fientligt förhållande mellan utredaren på socialtjänsten och föräldern och detta är i sig helt naturligt. Vem kan förbli på god fot med någon som säger att de nu startat en utredning för att ta dina barn ifrån dig med tvång?
Sen finns där en märklig sak med socialtjänstemän och det är att det aldrig går att själv föreslå en åtgärd. Då ska socialtjänsten alltid, tyckas det, göra tvärt om och om föräldern protesterar allt för högljutt eller ställer krav så tar man alltid till LVU.
Nu är det menat så att en utredning mot LVU alltid kritiskt skall granskas av socialnämnden, vilken består av politiker. Att kritiskt granska något innebär inte att man bara läser socialtjänstens slutsatser som presenteras i utredningen utan man skall läsa allt material som ligger till grund för utredningen, alltså alla journaler etc. Socialnämnden skall alltså kritiskt titta på om utredningen är saklig och objektiv, alltså om slutsatserna man kommit fram till är de enda slutsatser man kan komma fram till. Om socialtjänsten till exempel påstår att föräldrarna är ambivalenta till frivillig vård så måste nämnden vara saklig och objektiv när de själva utvärderar denna ambivalens och att föräldrarna, till socialtjänsten, framfört att de faktiskt vill ha sina barn hemma hos sig kan aldrig räknas som ambivalens. Föräldrar måste ha rätten att protestera mot socialtjänsten, men jag har sett i åtskilliga fall att sådana protester inte lönar sig och att socialtjänsten då hävdar att föräldrarna är ambivalenta till frivillig vård och att man därför måste ta till tvång med LVU.
Socialnämnden har ur rättsäkerhetsaspekt en synnerligen viktig uppgift, nämligen att granska att utredningen följer grundlagen, men de flesta socialnämnder består av fritidspolitiker som säger att de istället litar på sina tjänstemän. Att de har absolut förtroende för dem och att de själva inte äger den kunskap som socialtjänstemännen har. De gör alltså ingen kritisk granskning. Förutom att de är fritidspolitiker och inte anser sig ägan kunskapen så säger de flesta att de inte heller har tid och lust att läsa igenom kanske hundratals sidor utredning, vilket blir ytterligt tidskrävande och faktum är att nämndemännen för att kunna göra en helt kritisk bedömning också behöver prata med föräldrar och barn eftersom det som socialtjänsten hävdar föräldrarna sagt och fört in i journaler kanske inte är just objektivt och sakligt utan ofta är det en subjektiv tolkning av vad som sagts som utredaren gjort.

Jag har i flera fall stått klart för mig att socialtjänsten hävdat sekretesse inför nämnden. Nämnden får helt enkelt inte titta på något material i ärenden där de sedan skall ta allvarliga beslut som tvångsomhändertaganden. Ofta presenterar socialtjänsten en pärm med utredningen, med av socialtjänsten utvalda handlingar, för arbetsutskottet vid arbetsutskottsmötets början. Pärmen skall återlämnas i slutet av mötet. Det finns alltså ingen som hels möjlighet till kritisk granskning. (Arbetsutskottet består av delar av nämnden och tjänstemän från socialtjänsten)

I de hundratalet domar jag läst från förvaltningsdomstolarna har jag aldrig sett att domstolarna hävdat att något är socialtjänstens ansvar. Det är alltid nämndens ansvar att saker och ting blir utförda i enlighet vårdplanen, så som umgängen etc. Det är nämnden som tar beslut om att ansöka om LVU till länsrätten och de gör de efter det att de kritiskt granskat utredningen och fått klart för sig att den inte strider emot grundlagen. Detta görs alltså ytterst sällan om ens någonsin. Jag tror inte att socialnämnder runt vårt land ens vet att detta är deras skyldighet.

Förvaltningsdomstolarna säger ju att nämnden har ansvaret, men låt oss titta på vilket ansvar detta verkligen är. Jag har i flera ärenden och under många år tillskrivit olika nämnder direkt, men aldrig någonsin har någon nämnd svarat mig. Det är alltid socialtjänsten som svarar och där kan finnas en anteckning om att svaret skall anses som nämndens svar. Aldrig någonsin har det funnits en underskrift från någon i nämnden. Jag har otaliga gånger begärt att få träffa nämnden, men aldrig hittills fått träffa någon. Jag har fått komma till arbetsutskottets möten där ofta socialtjänstens chef håller i ordförandeklubban. Arbetsutskottet möts och diskuterar ärendet innan jag och mina klienter får tillträde. Jag får ofta inte diskutera ärendet utan bara lägga till saker som jag kanske har utelämnat i min skriftliga framställan. Jag får alltså inte föra en dialog med nämndens representanter i arbetsutskottet. Därefter får jag och mina klienter lämna rummet och arbetsutskottet beslutar. Dessa beslut tar ofta lånt tid. Ibland kan jag vänta utanför eller så får jag besked per post några dagar senare. Om jag inför arbetsutskottet har kritiserat utredningen så kan socialtjänsten sedan i lugn och ro bemöta min kritik utan att jag åter får uttala mig eller ens bemöta det socialtjänsten påstått.

Jag har anmält en socialnämnd till JO men det var socialtjänsten chef som svarade och det påpekade jag för JO, som då åter skrev till kommunen och åter fick svar från socialtjänstens chef med tillägg att detta svar hade behandlats i ett arbetsutskottsmöte och skulle anses som nämndens svar, vilket JO fann sig i. Där fanns inte ens en namnunderskrift från någon i nämnden.

Jag har i ett ärende civilrättsligt stämt Askersunds kommun och socialnämnd i ett ärende som tog sin början 1992. Vi har i ärendet varit uppe ett flertal gånger i läns- och kammarrätt och i samtliga domar hänvisar domstolarna till att det är nämnden som är ansvarig. Jag fick detta 9 år gamla LVU upphävt i länsrätten 2002 utan att något i ärendet förändrats. I domen får nämnden mycket allvarlig kritik för hur ärendet skötts. Men vilken nämnd är det som får den här kritiken? Under åren har det varit val och ommöbleringar i socialnämnden eftersom den består av fritidspolitiker och nämndemän som fanns med 1992 finns inte längre kvar.
Vem har då ansvaret och går överhuvudtaget något ansvar att utkrävas?

Under förhandlingar i Örebro tingsrätt den 28 februari i år företräddes kommunen och socialnämnden av, just det, socialtjänstens chef.
Det var ju nämnden och kommunen jag stämt så naturligtvis ville jag, när jag under sanningsförsäkran förhörde socialtjänsten chef få klart för mig vad nämnden då haft för ansvar. Under den utfrågningen avbröt mig domaren och här återger jag i en avskrift den delen av ljudupptagningen;

Min fråga innan jag avbryts var; Varför har arbetsutskottet när det rör mina klienter och det rör bara dom och ingen annan…,
Här avbryter mig domaren och säger; Ja men alltså jag tror att vi stannar härifrån. De är ju grundläggande förvaltningsrätt. Vi får ta en lektion i det här senare. Det är samma part, socialtjänsten är anställd av socialnämnden. Det är inte två stycken parter som förhandlar, men så att just härifrån… det är klarlagt vad som hänt, så fortsätt med andra frågor.

Här kan vi alltså se att socialtjänsten, enlig domstolen, är samma part som socialnämnden.
Hur kan domstolen påstå något sådant?
Låt mig bryta ner det här i sina olika beståndsdelar. Först och främst kan vi utan tvekan säga att nämnden är arbetsgivare och tjänstemännen på socialtjänsten är anställda tjänstemän, alltså arbetstagare. Redan där har vi en distinkt skillnad.

Nämnden ger socialtjänsten en delegation vad gäller omhändertaganden. Denna delegation skall bevakas av nämnden. Om socialtjänsten inte följer delegationen skall den återkallas av nämnden. Här ser vi ytterligare en tydlig distinktion.

Askersunds kommuns socialtjänst har vid minst ett tillfälle anmält socialnämnden för sitt fack för brott mot arbetsmiljölagen och fått nämnden fälld. Detta tydliggör skillnader, alltså arbetsgivare och arbetstagare.
I domstol får jag nu reda på att nämnden och socialtjänsten är samma part. Hur stämmer detta överens med att nämnden kritiskt skall granska en utredning för LVU. Granskningen skall vara kritisk och framför allt undersöka om utredningen följt grundlagen 1 kap 9 §, alltså att den varit saklig och objektiv och beaktat allas likhet inför lagen. Det är därefter nämnden som skall ta beslut om att ansöka hos länsrätten om LVU. Detta är nämndens ansvar. Hur kan de då vara samma part som socialtjänstens tjänstemän? Hur påverkar i så fall detta rättsäkerheten?

Förvaltningsdomstolarna påstår alltså att det är nämnden som har ett ansvar men brottsmålsdomstolarna hävdar att nämnden och socialtjänsten är samma part. Vem har rätt?
Om det är tingsrätten som har rätt så har vi per definition tjänstemannastyre vad gäller tvångsomhändertaganden av barn och det är naturligtvis ytterligt oroväckande eftersom just barn enkelt kan användas som verktyg att t.ex. tysta obekväma, eller säg att grannens hund pissat på en socialsekreterares bil och hon vill hämnas, fullt möjligt alltså med den kontroll som jag hävdat finns.

Vem som har rätt, förvaltningsdomstolarna eller brottsmålsdomstolarna har egentligen inte så stor betydelse eftersom det tydligen i alla fall inte finns någon nämnd som kan ta ett ansvar. Vi har val i höst och det är inte säkert att samma nämnd sitter kvar efter bara någon månad och vem har då ansvaret?

De frågeställningar som jag framför här är yttersta viktigt att de får ett klargörande. Det handlar om rättsäkerhet och demokrati och det rör ett av de allvarligaste ingreppen en stat kan göra i en familjs liv, alltså inget som vi får ta så här lätt på.

Vi måste klargöra om socialtjänsten och socialnämnden är samma part.
Vi måste klargöra om de kan vara samma part.
Vi måste klargöra vilket ansvar nämnden har.
Vi måste klargöra vem som i så fall har det ansvaret och hur ett sådant ansvar kan avkrävas.
Vi måste klargöra socialnämndernas skyldighet att kritiskt granska utredningar så att de följer grundlagen.
Om vi kommer fram till att nämnder inte kritiskt granskar utredningar måste vi skyndsamt hitta ny vägar för att försäkra oss om att utredningarna följer grundlagen.


Göran Grauers

Stora Forsa

         Citera gärna men uppge källan.

Göran Grauers
St. Forsa 308
591 99 Motala
Tele; 0141-922 77 Epost [email protected]


            Stora Forsa den 12 maj 2006


JUSTITIEKANSLERN



Begäran att JK granskar tingsrätten i Örebros uttalande i rättegång den 28 februari 2006 i ärende T 505-04. Dom meddelad i tingsrätten den 28 april 2006



Bakgrund.


Jag har så som ombud stämt Askersunds kommun och socialnämnd rörande omhändertagande av barn. Vi hävdar att omhändertagandet i sig är grundlagsvidrigt eftersom LVU togs på order av länsstyrelsen och att utredningen inte är saklig och objektiv i enlighet med 1 kap 9 § RF.

Jag klargör i stämningsansökan att det inte är Askersunds socialtjänst jag stämmer utan kommunen och socialnämnden. Jag klargör även detta under förhandlingens gång. Socialnämnden finns inte själv representerad i rätten ut företräds av socialtjänsten och ombud.

I alla domar jag läst i 100 tals LVU ärenden säger domstolarna att det är nämndens ansvar. I allt hänvisar man till nämnden, aldrig till socialtjänsten. Alltså anser domstolarna att där finns en distinkt skillnad på socialtjänsten och nämnden.
Eftersom Askersunds kommun företräddes av socialtjänsten försökte jag genom utfrågning av socialtjänstens chef klarlägga vad nämnden haft för ansvar. Under denna utfrågning avbryts jag av rättens ordförande och härunder finns en avskrift av ljudupptagningen under sanningsförsäkran med Ann Lindvall.

Min fråga innan jag avbryts var; Varför har arbetsutskottet när det rör mina klienter och det rör bara dom och ingen annan…,
Här avbryter mig domaren och säger; Ja men alltså jag tror att vi stannar härifrån. De är ju grundläggande förvaltningsrätt. Vi får ta en lektion i det här senare. Det är samma part, socialtjänsten är anställd av socialnämnden. Det är inte två stycken parter som förhandlar, men så att just härifrån… det är klarlagt vad som hänt, så fortsätt med andra frågor.
(avskrift från ljudupptagning med förhör Ann Lindvall).

Domstolen påstår alltså att nämnden och socialtjänsten är samma part. Detta vill jag få klarlagt.
Först och främst kan vi utan tvekan säga att nämnden är arbetsgivare och tjänstemännen på socialtjänsten är anställda tjänstemän, alltså arbetstagare. Redan där har vi en distinkt skillnad.

Nämnden ger socialtjänsten en delegation vad gäller omhändertaganden. Denna delegation skall bevakas av nämnden. Om socialtjänsten inte följer delegationen skall den återkallas av nämnden. Här ser vi ytterligare en tydlig distinktion.

Askersunds kommuns socialtjänst har vid minst ett tillfälle anmält socialnämnden för sitt fack för brott mot arbetsmiljölagen. Detta tydliggör skillnader, alltså arbetsgivare och arbetstagare.

Jag har i detta ärende företrätt familjen sedan 1997. Jag har vid otaliga tillfällen tillskrivit nämnden men alltid fått svar från socialtjänsten med tillägg att detta svar skall anses som nämndens svar. Nämnden själv har aldrig svarat.

Jag har vid otaliga tillfällen skriftligen begärt att få träffa nämnden, men aldrig fått vare sig svar eller fått träffa nämnden. Enligt ett mycket stort antal domar jag läst från länsrätter, kammarrätter och även regeringsrätten kan jag uttyda att det är nämnden som har ansvar. Denna nämnd tycks inte finnas, än mindre är den anträffbar.

När nämnden en gång JO anmäldes fick JO svar från socialtjänsten. När jag påpekade för JO att det var nämnden jag anmält och som jag ville skulle uttala sig tillskrev JO kommunen och fick återigen svar skrivet av socialtjänstens chef med tillägg att svaret skulle anses som nämndens svar. Ingen nämndeman hade undertecknat ärendet utan det undertecknades av socialtjänstens chef.

I domstol får jag nu reda på att nämnden och socialtjänsten är samma part. Hur stämmer detta överens med att nämnden kritiskt skall granska en utredning för LVU. Granskningen skall vara kritisk och framför allt undersöka om utredningen följt grundlagen 1 kap 9 §, alltså att den varit saklig och objektiv och beaktat allas likhet inför lagen. Det är därefter nämnden som skall ta beslut om att ansöka hos länsrätten om LVU. Detta är nämndens ansvar. Hur kan de då vara samma part som socialtjänstens tjänstemän? Hur påverkar i så fall detta rättsäkerheten?
Att omhänderta medborgares barn med tvång måste dock anses som ett oerhört ingrepp i en familj, kanske det största ingreppet en stat kan göra. Är det då inte nödvändigt att grundlagen efterlevs och att rutiner kring omhändertagandet följs till punkt och prickar? Är det inte också då helt nödvändigt att nämndens ansvar finns definierat och att där verkligen finns en nämnd som har ett ansvar. Som det ser ut nu är nämnden bara en pappersfigur som inte har något ansvar och som domstolarna anser är samma part som socialtjänsten. Innebär inte detta att vi har tjänstemannastyre?

Jag vill alltså att JK klargör vilket ansvar nämnden verkligen har och om nämnden överhuvudtaget har ett ansvar eller om nämnden bara en pappersfigur.
Kan rättegången ogiltigförklaras och att den därför behöver tas om?
Domstolen har enligt mitt förmenande inte besuttit kunskap i ärendet eller så finns där inga riktlinjer för nämnders verkliga ansvar.


Stora Forsa som ovan

Göran Grauers

Om en person varannan vecka dog av att spela fotboll så tror jag att vi skulle ha ramaskrin i medierna. Vi skulle hitta på alla möjliga lösningar för att komma tillrätta med problemen. Vi skulle debattera nätterna igenom i TV. Landet skulle mer eller mindre lamslås.
I vårt land dödas en kvinna ungefär varannan vecka av sin man och vi rycker på axlarna och kallar det ett kvinnoproblem.
Det är lika mycket kvinnoproblem som att min tänkta fotbollsdöd skulle vara ett åskådarproblem.
Att kvinnor misshandlas och dödas av sina män är i högsta grad ett mansproblem och det är vi män som måste lösa det. Det drabbar förvisso kvinnor och som sådant är det ett problem för kvinnor, men inte deras problem att lösa.
Män kommer med geniala lösningar, som att ge kvinnan överfallslarm, låta henne få skyddad identitet, vilket innebär att hon måste bryta med allt och alla inklusive föräldrar, släkt och vänner. Varför straffar samhället kvinnorna? Det måste vara ett mäns påfund.
Varför ger vi inte mannen larmet? Det är ju trots allt han som är orsaken. Det går mycket enkelt att lösa med dagens satelitteknik, GPS. En fotboja larmar polisen så fort han kommer inom en radie av säg 10 mil från kvinnan. När larmet aktiveras går det omedelbart att hitta mannen på metern när. Han kan inte gömma sig. Han kan inte komma undan.
Man kan göra så att han inte kan följas eller spåras till dess han själv aktiverar larmet. Han har alltså sin totala frihet tills han bryter emot förbudet att närma sig kvinnan.
Det finns de som säger att det här är för kränkande för individen, då menar man naturligtvis mannen, men hur kränkande är inte hans behandling av kvinnan för kvinnan, hennes barn och familjer?
De som dock är så totalt oförståligt för mig är hur detta tillåts få fortsätta år ut och år in och att vi män inte reagerar. Det kanske är din blivande fru, din dotter, din mamma, din syster som just nu misshandlas. Den här formen av misshandel sätter svåra livslånga spår, inte bara hos kvinnan utan hos alla runt henne och då framför allt hennes barn. Pojkar växer ofta upp att fortsätta som sin far, att misshandla.
Det här är ett mansproblem och inget annat och vi män måste börja ta ansvar. Media måste börja ta upp det för vad det är, nämligen massmord. 15-20 kvinnor mördas varje år. Massmord tycks accepterat i vårt samhälle så länge det bara drabbar kvinnor. Efter kriget i Bosnien ställs massmördare inför rätta för brott mot mänskligheten, men vad är kvinnomorden och misshandeln om inte brott mot mänskligheten, eller räknas inte kvinnor till mänskligheten?
15-20 kvinnor i Sverige, men hur många i Europa? Hur många runt vår planet? Våld mot kvinnor är ett brott mot mänskligheten.
Militanta veganer och djurrättsaktivister skyddar djuren, men vem skyddar kvinnorna? Vi har ministrar i EU som kämpar för djurens rätt, men vem kämpar för kvinnornas?

Göran Grauers


Citera gärna men uppge källan

För att vi skall kunna förstå och bemöta främlingsfientlighet och rasism måste vi också förstå de bakomliggande faktorerna.
Vi människor är flockdjur och som sådana har vi också starka revirmönster och beteenden. Vårt första revir är vårt egna revir, de som omsluter oss själva. Om någon kommer innanför detta osynliga revir känner vi oss hotade. Det är okay om någon står 40-50 centimeter från oss och pratar, men kommer de närmare känner vi att de gjort intrång i vår eget revir och vi känner oss hotade, såtillvida det inte är en person som vi accepterat att tränga innanför detta revir, som våra barn och partner. Nästa revir blir kanske vårt sovrum och vår bostads väggar. Där har vi vår minsta flock, vår egen familj. Bor vi i lägenhet blir vårt nästa revir hyreshuset vi bor i och bor vi i villa blir nästa gräns vår tomt, som vi gärna markerar med ett staket.
Våra revirgränser utökas hela tiden och reviren blir gränser för samhörighet. Vi känner en samhörighet med alla som bor i samhället, kommunen vi själva bor i, sen länet, landskapet, Götaland, Svealand eller Norrland och så Sverige, men det slutar inte där, vi är också skandinaver och européer. Våra revir blir alltså större och större.
När vi känner trygghet blir det enklare att ha lägre staket kring våra revirgränser, enklare att acceptera främlingar, men ju otryggare vi känner oss ju högre vill vi ha staketen.
Det här med revir är inget nytt, det har följt oss människor så länge vi vandrat på den här planeten men likväl förstår vi inte riktigt betydelsen av detta beteende och instinkt, som är rent djurisk.
Det är många beteenden som vi människor har som vi inte helt är medvetna om. Vi tror gärna att kommunikation mellan människor i stort är den verbala kommunikationen, men faktum är att just den verbala kommunikationen bara utgör 7% av vår totala kommunikation, resten sker med olika former av kroppsspråk, dofter och annat.


Sverige har alltid varit ett glesbefolkat land där små samhällen ofta varit tämligen självständiga. De gamla brukssamhällena visar tydligt än idag hur de en gång levde med bruket som navet i hela samhället, som en egen liten värld. Inom dessa revirs gränser kände vi trygghet och det var med skepsis och oro vi tog emot främlingar. Vi utvecklade för många hundra år sedan en rädsla för det okända, en rädsla att acceptera något som var annorlunda och detta präglar det svenska samhället än idag. I den otrygghet vi idag känner inför framtiden blir vi än mer rädda för det okända, det annorlunda. Vi vet inte riktigt vilka eller vem vi skall kanalisera vår rädsla på, så det blir en enkel lösning att hitta någon som ser annorlunda ut och som beter sig annorlunda, nämligen någon som har annorlunda hudfärg, pratar ett främmande språk eller har andra kulturer och religioner.

De problem vi har i Sverige idag har också blivit mer utpräglade av att vi inte varit i krig på 200 år. Ett krig skulle på ett helt annat sätt ha samlat människor inom landet och vi skulle ha lättare att acceptera det annorlunda. Vi skulle inte se det som så skrämmande. Det här kan man enkelt se på Sveriges sätt att se på döden. Vi har nästan lyckat eliminera döden, sopat den under mattan som något fult, något man inte pratar om, men i de länder som varit i krig är döden betydligt mer accepterad som en del av livet, vilken den ju faktisk också är, en del av livet, något fullständigt naturligt.

Det är endast med insikt om dessa mänskliga beteenden vi kan försöka bekämpa den växande främlingsfientligheten. Vi måste förstå hur vi människor fungerar och vi måste också förstå att den djupt rotade rädslan för det annorlunda i Sverige faktiskt är ett inlärt beteende och inlärda beteenden går att ändra.

Jag har själv i högsta grad fått erfara vad rädslan för det annorlunda innebär. När jag i slutet på –80 talet via media försökte kritisera den svenska invandrarpolitiken som oerhört naiv och direkt farlig avfärdades jag som främlingsfientlig. Dessutom var jag ju inte etablerad som författare, journalist eller intellektuellt utbildad. Jag passade inte medias bild av någon som ägde rätt att uttala sig. Jag var helt enkelt annorlunda och därmed ganska suspekt och farlig. Mina åsikter gick stick i stäv med det accepterade.
Själv ansåg jag mig ha goda kunskaper och framför allt förståelse för både invandrarnas och svenskarnas problem.
Min kritik gick ut på att svenska politiker försökte få Sverige att framstå som världens humanaste land genom att ta in mer flyktingar än andra. Politiken var naiv och ogenomtänkt. Det fanns ingen som helst strategi för att ta hand om flyktingarna när de väl kommit hit och det fanns inget politiskt intresse att sörja för att flyktingarna fick meningsfull sysselsättning
vilket är ett måste. Flyktingarna föstes samman i förläggningar och förorter och Sverige framstod som det enda land i världen som frivilligt försökte skapa getton. Många svenskar blev rädda och byggde högre staket kring sina revir, men så gjorde också flyktingarna i sina nya bräckliga revir i ett land där de inte kände sig välkomna eller välkomnade med armbågen på flykt undan förtryck och våld. Det som framstod som hemskt var att politiken var så falsk. Man ville framstå som världens humanaste land men inom landet var politiken synnerligen inhuman och destruktiv för såväl svenskar som flyktingar och landet i stort.

Jag hade under 17 år bott utomlands. Jag hade alltså själv varit invandrare i ett stort antal länder och bott i många olika kulturer. Av dessa 17 år var jag bara legal invandrare i 3 år, alltså jag hade uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Jag hade aldrig arbete när jag kom till ett nytt land och inte heller jobbade jag för något stort företag eller hade annan fast anställning. Varje nytt land blev en ny prövning. Visst var det många gånger problemfyllt och jag blev utvisad en gång och fick någon gång lämna när myndigheter blev för närgångna.
Jag vet alltså i första han hur det är att vara invandrare. Hur det är att komma till ett land utan fast punkt, bostad eller försörjning.
Jag har stirrat rasismens fula tryne i vitögat där jag själv haft en avvikande hudfärg och tillhört en minoritet.
Jag är dessutom svensk, född i landet av svenska föräldrar. Visserligen kom min familj, som många andra, hit en gång som invandrare. Året var 1832.
Idag har jag än mer erfarenhet av vilka problem som råder i Sverige än jag hade i slutet på –80 talet. Jag kom tillbaka till Sverige 1987 tillsammans med min amerikanskfödda hustru och våra 3 barn.
Utomlands hade jag lärt mig att det gällde att ”sälja” sig själv för att få arbete. Speciellt i USA förstod jag att det inte gick att få arbete om man inte hävdade att man var ”bäst” för ingen ville anställa någon som påstod sig vara ”lagom”. Eftersom jag aldrig varit på den svenska arbetsmarknaden använde jag mig av mitt sätt att söka arbete när jag kom tillbaka till Sverige. Efter 3 år och hundratals intervjuer hamnande jag på AMI och fick där göra en anställningsintervju på låtsas. Min handledare klappade mig förstående på axeln efteråt och sa; ” Göran, Göran.., vi måste få dig svensk igen. Här är vi alla lagom och du skrämmer livet ur en eventuell arbetsgivare. Ingen kommer att anställa dig om du går på så”
Då hade jag svårt att tro henne. Idag vet jag att hon hade helt rätt.

Efter 3 år i Stockholms skärgård flyttade vi till en gård utanför ett litet brukssamhälle i Mellansverige. På bygden blev vi snart ”Amerikanarna” som köpt gården för ”knarkpengar” eller också 08;an för även Stockholmare är skrämmande för landsbygdsbor och vise versa.
Våra blonda blåögda barn som pratade flytande svenska kallades för ”invandrarjävlar” i skolan.
Min hustru behandlades avskyvärt illa av alla myndigheter och tilläts aldrig komma in i det svenska systemet. Hon fick inga jobb, ingen utbildning förutom svenska för invandrare, ingen A-kassa eller socialbidrag. Ingen hjälp överhuvudtaget. 1994 gav hon upp och flyttade tillbaka till USA. Vad hon tyckte jag kunde göra med mitt land och mina landsmän lämpar sig inte för tryck, men jag kan inte annat än hålla med henne. Själv lever jag idag som förtidspensionerad invandrare i mitt eget land.

Varför jag inte fick några jobb i Sverige är för mig helt klart idag, jag var för annorlunda. Jag hade vågat det få någonsin kommer att våga. Jag hade tagit enorma risker, dessutom hade jag inga så i Sverige nödvändiga papper på att det jag påstod mig ha gjort, var sant. Jag var helt enkelt för farlig. Jag passade inte några vedertagna normer.

Våra djuriska instinkter om revir kan vi aldrig ändra på, men vår rädsla för det annorlunda kan vi däremot ändra på.
Min kunskap och mina erfarenheter kan bara berika och att stänga ute någon med mina erfarenheter från debatten gör bara Sverige till ett fattigare land.

Göran Grauers

Citera gärna men uppge källan.