Socialnämnden och socialtjänsten, samma part enligt tingsrätten.
En stat som Sverige har rätt att med tvång ta medborgares barn ifrån dem. Detta måste utan tvekan anses som ett av de absolut största ingrepp som kan ske i en familj och måste därför omgärdas av strikta lagar som lika strikt måste följas.
Det är lätt att förblindas av att det finns många barn som far illa i sina biologiska hem och hävda att socialtjänster arbetar utifrån ”barnets bästa”, men det är inte säkert att ta barnet från sin miljö alltid är det bästa för barnet.
Jag har ett flertal gånger i olika artiklar beskrivit vad som händer i en utredning till LVU, alltså ett tvångsomhändertagande, men uppenbart är att jag inte nog kan påpeka detta och bristerna däri.
När en socialtjänst uppmärksammas på att allt inte står rätt till i en familj så skall man starta en utredning av familjen. Enligt 1 kap 9 § Regeringsformen, alltså vår grundlag, så skall denna utredning vara saklig och objektiv och beakta allas likhet inför lagen. Det säger sig själv egentligen att de måste vara så.
Men hur saklig kan egentligen en utredning bli?
Jag har företrätt familjer i LVU ärenden i 11 år och läst ett hundratal utredningar från runt vårt land. I inget av dessa fall har det varit aktuellt att ta barnen på grund av föräldrars missbruk eller våld och sexuella övergrepp mot sina barn. Eftersom jag arbetar helt ideellt så har jag bara åtagit mig ärenden där jag misstänkt att myndigheten inte har följt grundlagen och i de flesta fall jag engagerats i har föräldrarna eller barnen antingen drabbats av sjukdom eller så har föräldern helt sonika bara fått dålig ekonomi.
Det första som tycks hända är att det uppstår ett fientligt förhållande mellan utredaren på socialtjänsten och föräldern och detta är i sig helt naturligt. Vem kan förbli på god fot med någon som säger att de nu startat en utredning för att ta dina barn ifrån dig med tvång?
Sen finns där en märklig sak med socialtjänstemän och det är att det aldrig går att själv föreslå en åtgärd. Då ska socialtjänsten alltid, tyckas det, göra tvärt om och om föräldern protesterar allt för högljutt eller ställer krav så tar man alltid till LVU.
Nu är det menat så att en utredning mot LVU alltid kritiskt skall granskas av socialnämnden, vilken består av politiker. Att kritiskt granska något innebär inte att man bara läser socialtjänstens slutsatser som presenteras i utredningen utan man skall läsa allt material som ligger till grund för utredningen, alltså alla journaler etc. Socialnämnden skall alltså kritiskt titta på om utredningen är saklig och objektiv, alltså om slutsatserna man kommit fram till är de enda slutsatser man kan komma fram till. Om socialtjänsten till exempel påstår att föräldrarna är ambivalenta till frivillig vård så måste nämnden vara saklig och objektiv när de själva utvärderar denna ambivalens och att föräldrarna, till socialtjänsten, framfört att de faktiskt vill ha sina barn hemma hos sig kan aldrig räknas som ambivalens. Föräldrar måste ha rätten att protestera mot socialtjänsten, men jag har sett i åtskilliga fall att sådana protester inte lönar sig och att socialtjänsten då hävdar att föräldrarna är ambivalenta till frivillig vård och att man därför måste ta till tvång med LVU.
Socialnämnden har ur rättsäkerhetsaspekt en synnerligen viktig uppgift, nämligen att granska att utredningen följer grundlagen, men de flesta socialnämnder består av fritidspolitiker som säger att de istället litar på sina tjänstemän. Att de har absolut förtroende för dem och att de själva inte äger den kunskap som socialtjänstemännen har. De gör alltså ingen kritisk granskning. Förutom att de är fritidspolitiker och inte anser sig ägan kunskapen så säger de flesta att de inte heller har tid och lust att läsa igenom kanske hundratals sidor utredning, vilket blir ytterligt tidskrävande och faktum är att nämndemännen för att kunna göra en helt kritisk bedömning också behöver prata med föräldrar och barn eftersom det som socialtjänsten hävdar föräldrarna sagt och fört in i journaler kanske inte är just objektivt och sakligt utan ofta är det en subjektiv tolkning av vad som sagts som utredaren gjort.
Jag har i flera fall stått klart för mig att socialtjänsten hävdat sekretesse inför nämnden. Nämnden får helt enkelt inte titta på något material i ärenden där de sedan skall ta allvarliga beslut som tvångsomhändertaganden. Ofta presenterar socialtjänsten en pärm med utredningen, med av socialtjänsten utvalda handlingar, för arbetsutskottet vid arbetsutskottsmötets början. Pärmen skall återlämnas i slutet av mötet. Det finns alltså ingen som hels möjlighet till kritisk granskning. (Arbetsutskottet består av delar av nämnden och tjänstemän från socialtjänsten)
I de hundratalet domar jag läst från förvaltningsdomstolarna har jag aldrig sett att domstolarna hävdat att något är socialtjänstens ansvar. Det är alltid nämndens ansvar att saker och ting blir utförda i enlighet vårdplanen, så som umgängen etc. Det är nämnden som tar beslut om att ansöka om LVU till länsrätten och de gör de efter det att de kritiskt granskat utredningen och fått klart för sig att den inte strider emot grundlagen. Detta görs alltså ytterst sällan om ens någonsin. Jag tror inte att socialnämnder runt vårt land ens vet att detta är deras skyldighet.
Förvaltningsdomstolarna säger ju att nämnden har ansvaret, men låt oss titta på vilket ansvar detta verkligen är. Jag har i flera ärenden och under många år tillskrivit olika nämnder direkt, men aldrig någonsin har någon nämnd svarat mig. Det är alltid socialtjänsten som svarar och där kan finnas en anteckning om att svaret skall anses som nämndens svar. Aldrig någonsin har det funnits en underskrift från någon i nämnden. Jag har otaliga gånger begärt att få träffa nämnden, men aldrig hittills fått träffa någon. Jag har fått komma till arbetsutskottets möten där ofta socialtjänstens chef håller i ordförandeklubban. Arbetsutskottet möts och diskuterar ärendet innan jag och mina klienter får tillträde. Jag får ofta inte diskutera ärendet utan bara lägga till saker som jag kanske har utelämnat i min skriftliga framställan. Jag får alltså inte föra en dialog med nämndens representanter i arbetsutskottet. Därefter får jag och mina klienter lämna rummet och arbetsutskottet beslutar. Dessa beslut tar ofta lånt tid. Ibland kan jag vänta utanför eller så får jag besked per post några dagar senare. Om jag inför arbetsutskottet har kritiserat utredningen så kan socialtjänsten sedan i lugn och ro bemöta min kritik utan att jag åter får uttala mig eller ens bemöta det socialtjänsten påstått.
Jag har anmält en socialnämnd till JO men det var socialtjänsten chef som svarade och det påpekade jag för JO, som då åter skrev till kommunen och åter fick svar från socialtjänstens chef med tillägg att detta svar hade behandlats i ett arbetsutskottsmöte och skulle anses som nämndens svar, vilket JO fann sig i. Där fanns inte ens en namnunderskrift från någon i nämnden.
Jag har i ett ärende civilrättsligt stämt Askersunds kommun och socialnämnd i ett ärende som tog sin början 1992. Vi har i ärendet varit uppe ett flertal gånger i läns- och kammarrätt och i samtliga domar hänvisar domstolarna till att det är nämnden som är ansvarig. Jag fick detta 9 år gamla LVU upphävt i länsrätten 2002 utan att något i ärendet förändrats. I domen får nämnden mycket allvarlig kritik för hur ärendet skötts. Men vilken nämnd är det som får den här kritiken? Under åren har det varit val och ommöbleringar i socialnämnden eftersom den består av fritidspolitiker och nämndemän som fanns med 1992 finns inte längre kvar.
Vem har då ansvaret och går överhuvudtaget något ansvar att utkrävas?
Under förhandlingar i Örebro tingsrätt den 28 februari i år företräddes kommunen och socialnämnden av, just det, socialtjänstens chef.
Det var ju nämnden och kommunen jag stämt så naturligtvis ville jag, när jag under sanningsförsäkran förhörde socialtjänsten chef få klart för mig vad nämnden då haft för ansvar. Under den utfrågningen avbröt mig domaren och här återger jag i en avskrift den delen av ljudupptagningen;
Min fråga innan jag avbryts var; Varför har arbetsutskottet när det rör mina klienter och det rör bara dom och ingen annan…,
Här avbryter mig domaren och säger; Ja men alltså jag tror att vi stannar härifrån. De är ju grundläggande förvaltningsrätt. Vi får ta en lektion i det här senare. Det är samma part, socialtjänsten är anställd av socialnämnden. Det är inte två stycken parter som förhandlar, men så att just härifrån… det är klarlagt vad som hänt, så fortsätt med andra frågor.
Här kan vi alltså se att socialtjänsten, enlig domstolen, är samma part som socialnämnden.
Hur kan domstolen påstå något sådant?
Låt mig bryta ner det här i sina olika beståndsdelar. Först och främst kan vi utan tvekan säga att nämnden är arbetsgivare och tjänstemännen på socialtjänsten är anställda tjänstemän, alltså arbetstagare. Redan där har vi en distinkt skillnad.
Nämnden ger socialtjänsten en delegation vad gäller omhändertaganden. Denna delegation skall bevakas av nämnden. Om socialtjänsten inte följer delegationen skall den återkallas av nämnden. Här ser vi ytterligare en tydlig distinktion.
Askersunds kommuns socialtjänst har vid minst ett tillfälle anmält socialnämnden för sitt fack för brott mot arbetsmiljölagen och fått nämnden fälld. Detta tydliggör skillnader, alltså arbetsgivare och arbetstagare.
I domstol får jag nu reda på att nämnden och socialtjänsten är samma part. Hur stämmer detta överens med att nämnden kritiskt skall granska en utredning för LVU. Granskningen skall vara kritisk och framför allt undersöka om utredningen följt grundlagen 1 kap 9 §, alltså att den varit saklig och objektiv och beaktat allas likhet inför lagen. Det är därefter nämnden som skall ta beslut om att ansöka hos länsrätten om LVU. Detta är nämndens ansvar. Hur kan de då vara samma part som socialtjänstens tjänstemän? Hur påverkar i så fall detta rättsäkerheten?
Förvaltningsdomstolarna påstår alltså att det är nämnden som har ett ansvar men brottsmålsdomstolarna hävdar att nämnden och socialtjänsten är samma part. Vem har rätt?
Om det är tingsrätten som har rätt så har vi per definition tjänstemannastyre vad gäller tvångsomhändertaganden av barn och det är naturligtvis ytterligt oroväckande eftersom just barn enkelt kan användas som verktyg att t.ex. tysta obekväma, eller säg att grannens hund pissat på en socialsekreterares bil och hon vill hämnas, fullt möjligt alltså med den kontroll som jag hävdat finns.
Vem som har rätt, förvaltningsdomstolarna eller brottsmålsdomstolarna har egentligen inte så stor betydelse eftersom det tydligen i alla fall inte finns någon nämnd som kan ta ett ansvar. Vi har val i höst och det är inte säkert att samma nämnd sitter kvar efter bara någon månad och vem har då ansvaret?
De frågeställningar som jag framför här är yttersta viktigt att de får ett klargörande. Det handlar om rättsäkerhet och demokrati och det rör ett av de allvarligaste ingreppen en stat kan göra i en familjs liv, alltså inget som vi får ta så här lätt på.
Vi måste klargöra om socialtjänsten och socialnämnden är samma part.
Vi måste klargöra om de kan vara samma part.
Vi måste klargöra vilket ansvar nämnden har.
Vi måste klargöra vem som i så fall har det ansvaret och hur ett sådant ansvar kan avkrävas.
Vi måste klargöra socialnämndernas skyldighet att kritiskt granska utredningar så att de följer grundlagen.
Om vi kommer fram till att nämnder inte kritiskt granskar utredningar måste vi skyndsamt hitta ny vägar för att försäkra oss om att utredningarna följer grundlagen.
Göran Grauers
Stora Forsa
Citera gärna men uppge källan.
Det är lätt att förblindas av att det finns många barn som far illa i sina biologiska hem och hävda att socialtjänster arbetar utifrån ”barnets bästa”, men det är inte säkert att ta barnet från sin miljö alltid är det bästa för barnet.
Jag har ett flertal gånger i olika artiklar beskrivit vad som händer i en utredning till LVU, alltså ett tvångsomhändertagande, men uppenbart är att jag inte nog kan påpeka detta och bristerna däri.
När en socialtjänst uppmärksammas på att allt inte står rätt till i en familj så skall man starta en utredning av familjen. Enligt 1 kap 9 § Regeringsformen, alltså vår grundlag, så skall denna utredning vara saklig och objektiv och beakta allas likhet inför lagen. Det säger sig själv egentligen att de måste vara så.
Men hur saklig kan egentligen en utredning bli?
Jag har företrätt familjer i LVU ärenden i 11 år och läst ett hundratal utredningar från runt vårt land. I inget av dessa fall har det varit aktuellt att ta barnen på grund av föräldrars missbruk eller våld och sexuella övergrepp mot sina barn. Eftersom jag arbetar helt ideellt så har jag bara åtagit mig ärenden där jag misstänkt att myndigheten inte har följt grundlagen och i de flesta fall jag engagerats i har föräldrarna eller barnen antingen drabbats av sjukdom eller så har föräldern helt sonika bara fått dålig ekonomi.
Det första som tycks hända är att det uppstår ett fientligt förhållande mellan utredaren på socialtjänsten och föräldern och detta är i sig helt naturligt. Vem kan förbli på god fot med någon som säger att de nu startat en utredning för att ta dina barn ifrån dig med tvång?
Sen finns där en märklig sak med socialtjänstemän och det är att det aldrig går att själv föreslå en åtgärd. Då ska socialtjänsten alltid, tyckas det, göra tvärt om och om föräldern protesterar allt för högljutt eller ställer krav så tar man alltid till LVU.
Nu är det menat så att en utredning mot LVU alltid kritiskt skall granskas av socialnämnden, vilken består av politiker. Att kritiskt granska något innebär inte att man bara läser socialtjänstens slutsatser som presenteras i utredningen utan man skall läsa allt material som ligger till grund för utredningen, alltså alla journaler etc. Socialnämnden skall alltså kritiskt titta på om utredningen är saklig och objektiv, alltså om slutsatserna man kommit fram till är de enda slutsatser man kan komma fram till. Om socialtjänsten till exempel påstår att föräldrarna är ambivalenta till frivillig vård så måste nämnden vara saklig och objektiv när de själva utvärderar denna ambivalens och att föräldrarna, till socialtjänsten, framfört att de faktiskt vill ha sina barn hemma hos sig kan aldrig räknas som ambivalens. Föräldrar måste ha rätten att protestera mot socialtjänsten, men jag har sett i åtskilliga fall att sådana protester inte lönar sig och att socialtjänsten då hävdar att föräldrarna är ambivalenta till frivillig vård och att man därför måste ta till tvång med LVU.
Socialnämnden har ur rättsäkerhetsaspekt en synnerligen viktig uppgift, nämligen att granska att utredningen följer grundlagen, men de flesta socialnämnder består av fritidspolitiker som säger att de istället litar på sina tjänstemän. Att de har absolut förtroende för dem och att de själva inte äger den kunskap som socialtjänstemännen har. De gör alltså ingen kritisk granskning. Förutom att de är fritidspolitiker och inte anser sig ägan kunskapen så säger de flesta att de inte heller har tid och lust att läsa igenom kanske hundratals sidor utredning, vilket blir ytterligt tidskrävande och faktum är att nämndemännen för att kunna göra en helt kritisk bedömning också behöver prata med föräldrar och barn eftersom det som socialtjänsten hävdar föräldrarna sagt och fört in i journaler kanske inte är just objektivt och sakligt utan ofta är det en subjektiv tolkning av vad som sagts som utredaren gjort.
Jag har i flera fall stått klart för mig att socialtjänsten hävdat sekretesse inför nämnden. Nämnden får helt enkelt inte titta på något material i ärenden där de sedan skall ta allvarliga beslut som tvångsomhändertaganden. Ofta presenterar socialtjänsten en pärm med utredningen, med av socialtjänsten utvalda handlingar, för arbetsutskottet vid arbetsutskottsmötets början. Pärmen skall återlämnas i slutet av mötet. Det finns alltså ingen som hels möjlighet till kritisk granskning. (Arbetsutskottet består av delar av nämnden och tjänstemän från socialtjänsten)
I de hundratalet domar jag läst från förvaltningsdomstolarna har jag aldrig sett att domstolarna hävdat att något är socialtjänstens ansvar. Det är alltid nämndens ansvar att saker och ting blir utförda i enlighet vårdplanen, så som umgängen etc. Det är nämnden som tar beslut om att ansöka om LVU till länsrätten och de gör de efter det att de kritiskt granskat utredningen och fått klart för sig att den inte strider emot grundlagen. Detta görs alltså ytterst sällan om ens någonsin. Jag tror inte att socialnämnder runt vårt land ens vet att detta är deras skyldighet.
Förvaltningsdomstolarna säger ju att nämnden har ansvaret, men låt oss titta på vilket ansvar detta verkligen är. Jag har i flera ärenden och under många år tillskrivit olika nämnder direkt, men aldrig någonsin har någon nämnd svarat mig. Det är alltid socialtjänsten som svarar och där kan finnas en anteckning om att svaret skall anses som nämndens svar. Aldrig någonsin har det funnits en underskrift från någon i nämnden. Jag har otaliga gånger begärt att få träffa nämnden, men aldrig hittills fått träffa någon. Jag har fått komma till arbetsutskottets möten där ofta socialtjänstens chef håller i ordförandeklubban. Arbetsutskottet möts och diskuterar ärendet innan jag och mina klienter får tillträde. Jag får ofta inte diskutera ärendet utan bara lägga till saker som jag kanske har utelämnat i min skriftliga framställan. Jag får alltså inte föra en dialog med nämndens representanter i arbetsutskottet. Därefter får jag och mina klienter lämna rummet och arbetsutskottet beslutar. Dessa beslut tar ofta lånt tid. Ibland kan jag vänta utanför eller så får jag besked per post några dagar senare. Om jag inför arbetsutskottet har kritiserat utredningen så kan socialtjänsten sedan i lugn och ro bemöta min kritik utan att jag åter får uttala mig eller ens bemöta det socialtjänsten påstått.
Jag har anmält en socialnämnd till JO men det var socialtjänsten chef som svarade och det påpekade jag för JO, som då åter skrev till kommunen och åter fick svar från socialtjänstens chef med tillägg att detta svar hade behandlats i ett arbetsutskottsmöte och skulle anses som nämndens svar, vilket JO fann sig i. Där fanns inte ens en namnunderskrift från någon i nämnden.
Jag har i ett ärende civilrättsligt stämt Askersunds kommun och socialnämnd i ett ärende som tog sin början 1992. Vi har i ärendet varit uppe ett flertal gånger i läns- och kammarrätt och i samtliga domar hänvisar domstolarna till att det är nämnden som är ansvarig. Jag fick detta 9 år gamla LVU upphävt i länsrätten 2002 utan att något i ärendet förändrats. I domen får nämnden mycket allvarlig kritik för hur ärendet skötts. Men vilken nämnd är det som får den här kritiken? Under åren har det varit val och ommöbleringar i socialnämnden eftersom den består av fritidspolitiker och nämndemän som fanns med 1992 finns inte längre kvar.
Vem har då ansvaret och går överhuvudtaget något ansvar att utkrävas?
Under förhandlingar i Örebro tingsrätt den 28 februari i år företräddes kommunen och socialnämnden av, just det, socialtjänstens chef.
Det var ju nämnden och kommunen jag stämt så naturligtvis ville jag, när jag under sanningsförsäkran förhörde socialtjänsten chef få klart för mig vad nämnden då haft för ansvar. Under den utfrågningen avbröt mig domaren och här återger jag i en avskrift den delen av ljudupptagningen;
Min fråga innan jag avbryts var; Varför har arbetsutskottet när det rör mina klienter och det rör bara dom och ingen annan…,
Här avbryter mig domaren och säger; Ja men alltså jag tror att vi stannar härifrån. De är ju grundläggande förvaltningsrätt. Vi får ta en lektion i det här senare. Det är samma part, socialtjänsten är anställd av socialnämnden. Det är inte två stycken parter som förhandlar, men så att just härifrån… det är klarlagt vad som hänt, så fortsätt med andra frågor.
Här kan vi alltså se att socialtjänsten, enlig domstolen, är samma part som socialnämnden.
Hur kan domstolen påstå något sådant?
Låt mig bryta ner det här i sina olika beståndsdelar. Först och främst kan vi utan tvekan säga att nämnden är arbetsgivare och tjänstemännen på socialtjänsten är anställda tjänstemän, alltså arbetstagare. Redan där har vi en distinkt skillnad.
Nämnden ger socialtjänsten en delegation vad gäller omhändertaganden. Denna delegation skall bevakas av nämnden. Om socialtjänsten inte följer delegationen skall den återkallas av nämnden. Här ser vi ytterligare en tydlig distinktion.
Askersunds kommuns socialtjänst har vid minst ett tillfälle anmält socialnämnden för sitt fack för brott mot arbetsmiljölagen och fått nämnden fälld. Detta tydliggör skillnader, alltså arbetsgivare och arbetstagare.
I domstol får jag nu reda på att nämnden och socialtjänsten är samma part. Hur stämmer detta överens med att nämnden kritiskt skall granska en utredning för LVU. Granskningen skall vara kritisk och framför allt undersöka om utredningen följt grundlagen 1 kap 9 §, alltså att den varit saklig och objektiv och beaktat allas likhet inför lagen. Det är därefter nämnden som skall ta beslut om att ansöka hos länsrätten om LVU. Detta är nämndens ansvar. Hur kan de då vara samma part som socialtjänstens tjänstemän? Hur påverkar i så fall detta rättsäkerheten?
Förvaltningsdomstolarna påstår alltså att det är nämnden som har ett ansvar men brottsmålsdomstolarna hävdar att nämnden och socialtjänsten är samma part. Vem har rätt?
Om det är tingsrätten som har rätt så har vi per definition tjänstemannastyre vad gäller tvångsomhändertaganden av barn och det är naturligtvis ytterligt oroväckande eftersom just barn enkelt kan användas som verktyg att t.ex. tysta obekväma, eller säg att grannens hund pissat på en socialsekreterares bil och hon vill hämnas, fullt möjligt alltså med den kontroll som jag hävdat finns.
Vem som har rätt, förvaltningsdomstolarna eller brottsmålsdomstolarna har egentligen inte så stor betydelse eftersom det tydligen i alla fall inte finns någon nämnd som kan ta ett ansvar. Vi har val i höst och det är inte säkert att samma nämnd sitter kvar efter bara någon månad och vem har då ansvaret?
De frågeställningar som jag framför här är yttersta viktigt att de får ett klargörande. Det handlar om rättsäkerhet och demokrati och det rör ett av de allvarligaste ingreppen en stat kan göra i en familjs liv, alltså inget som vi får ta så här lätt på.
Vi måste klargöra om socialtjänsten och socialnämnden är samma part.
Vi måste klargöra om de kan vara samma part.
Vi måste klargöra vilket ansvar nämnden har.
Vi måste klargöra vem som i så fall har det ansvaret och hur ett sådant ansvar kan avkrävas.
Vi måste klargöra socialnämndernas skyldighet att kritiskt granska utredningar så att de följer grundlagen.
Om vi kommer fram till att nämnder inte kritiskt granskar utredningar måste vi skyndsamt hitta ny vägar för att försäkra oss om att utredningarna följer grundlagen.
Göran Grauers
Stora Forsa
Citera gärna men uppge källan.
Kommentarer
Trackback