Saklighet och objektivitet används sällan i socialtjänstens utredningar.
På Expressens ledarsida den 12 januari kunde man läsa att 10 000 barn var tvångsomhändertagna (LVU) i Sverige under 2004. 10 000 barn är väldigt många barn som staten har tagit från medborgare i vårt land. Att skilja barn från sina föräldrar är nog det största ingrepp man kan göra i en familj.
Det tycks mig som om de flesta Svenskar är av den uppfattningen att staten är en bra vårdnadshavare och att staten sällan eller aldrig har fel. Tar man barn från medborgare så beror det på att barnen far illa och staten träder in som barnens skyddsängel.
Men hur kan vi vara så säkra på att alla dessa barn verkligen far så illa att de behöver skiljas från sina föräldrar med tvång?
Kan vi verkligen lita på myndigheten? Eller kan det vara så att även sociala myndigheter firar med tårta och champagne som migrationsverket när de lyckats omhänderta ett barn?
Det är lätt att slå bort den tanken som rent befängd? Men hur kunde det ske på migrationsverket och varför skulle det inte kunna ske på sociala myndigheters kontor?
Det handlar ju om att förvisa familjer i en eller annan form, eller hur?
Hur går då vanligtvis ett LVU omhändertagande till i Sverige idag?
Socialtjänsten beslutar starta en utredning om en familj, kanske för att man ser och förstår att barn far illa eller föräldrarna är sjuka eller efter anmälningar och anonyma påståenden. Utredningen bedrivs normalt av bara en socialsekreterare. Utredningen startas alltså därför att man misstänker att allt inte står rätt till i familjen. Jag vågar med säkerhet påstå att utredaren redan från början har en förutfattad mening. Barnen skall bort från föräldrarna. Jag säger inte att det inte finns många barn i Sverige som far oerhört illa och skall omhändertas och dessa barn har utredaren med stor säkerhet kommit i kontakt med och själv sett och själv farit illa av, men låt oss säga att barnen inte misshandlas eller utnyttjas sexuellt, att föräldrarna inte missbrukar alkohol eller narkotika. Låt oss bara säga att de blivit tillfälligt sjuka. Då skulle socialtjänsten aldrig ingripa kanske du tror, men det är just bara sådana fall jag engagerat mig i de senaste 10 åren.
Det blir nu helt naturligt att det omedelbart uppstår ett fientligt förhållande mellan utredaren och familj.
Jag är själv förälder och skulle inte ta lätt på om någon förklarade för mig att man startat en utredning om att ta mina barn med tvång, speciellt som jag kanske inte såg att där fanns någon egentlig anledning att ta mina barn. Jag kanske bara har drabbats av en tids sjukdom och med de fått en del ekonomiska problem.
Jag har heller inte träffat ett enda barn som velat skiljas från sina föräldrar. Det är alltså oundvikligt att det uppstår ett fientligt förhållande till utredaren och socialtjänsten. Detta kommer alltid att används emot föräldrarna för att ta barnen.
När utredningen är klar skickas den till socialnämnden för beslut. De flesta socialnämnder i Sverige består av fritidspolitiker. Socialnämnden skall nu kritiska granska utredningen innan man fattar beslut om att ansöka om LVU hos länsrätten. Att kritiska granska något innebär att man går igenom alla handlingar som ligger till grund för utredningen och därmed försöker fastställa om utredningen först och främst är saklig och objektiv som grundlagen föreskriver (1kap 9 § RF) och om utredningen kommit fram till slutsatser som ligger i linje med den allmänna rättsuppfattningen i samhället. Få fritidspolitiker anser sig ha tid med detta. Utredningar består ofta av hundratals dokument. De flesta fritidspolitiker anser sig inte heller besitta kunskapen att bedöma detta och anser att socialtjänsten har större kompetens och litar därför på sina tjänstemän, viket alltså i det här fallet består av en enda tjänstemans knappast objektiva uppfattning.
Socialtjänsten skall alltså skicka samtliga handlingar till nämnden, men så sker sällan. Jag har aldrig upplevt det. Jag har däremot upplevt att tjänstemännen hävdat sekretessen för nämnden och inte delgett dem ett ord. Nämnden är alltid ansvarig för beslut om LVU, hur kan då en socialtjänst hävda sekretess? Beslut om LVU tas oftast vid så kallade arbetsutskottsmöten. (Arbetsutskottet består av några medlemmar ur nämnden och socialtjänsten.) Ofta får arbetsutskottet ta del av handlingarna vid mötets början, handlingar som sedan skall lämnas tillbaka vid mötets slut. Eftersom mycket behandlas vid arbetsutskottets sammankomster har ingen någon som helst möjlighet att kritiskt granska utredningen. Det finns helt enkelt ingen tid till detta. Normalt får arbetsutskottet också endast ta del av själva utredningsresultatet och kan därmed heller inte kritiskt granska utredningen som sådan.
Jag kan så som ombud delta vid del av dessa möten och där få lägga fram ärendet, men som regel är det socialtjänstens chef som har ordförandeskapet, vilket naturligtvis är helt fel, och som bestämmer att om jag inte har något utöver det jag redan lämnat in skriftligen, får jag inte uttala mig. Jag får alltså inte argumentera mitt fall inför nämnden som skall ta beslut om LVU och som är ensam ansvariga för det beslutet. Socialtjänsten själva har inget ansvar. Socialtjänstens representanter sitter med från mötets början till mötets slut och jag, som ombud, och föräldrarna får bara komma in helt hastigt och får inte vara med när beslut tas vilket socialtjänsten alltså får vara. Det här kan egentligen jämföras med en vanlig domstol. Socialtjänsten kan sägas vara åklagare, jag är försvarsadvokat och nämndens representanter domare. I vilken domstol skulle vi acceptera att åklagaren satt med innan försvaret fick komma till tals, att åklagaren sköte förhandlingarna och bestämde vad försvaret fick och inte fick säga och att åklagaren satt samman med domaren vid beslut om dom och dessutom fick möjlighet att bemöta försvarets kritik ostört innan dom avkunnades? Det är fullständigt otänkbart, eller hur? Men så fungerar det inom de socialtjänster jag besökt och det är ganska många vid det här laget och i många olika delar av landet.
När ärendet nu kommer upp i länsrätten har länsrätten redan en förutfattad mening. Länsrätten måste förutsätta att utredningen följer grundlagen och att den varit saklig och objektiv. Länsrätten måste också förutsätta att nämnden kritiskt granskat utredningen och förstår också därför att utredningen måste ha varit saklig och objektiv, men någon kritisk granskning har alltså aldrig skett. Länsrätten tror sig nu veta att väldigt många människor kritiskt granskat ärendet och alla har kommit fram till att det skall vara LVU, det är därför som länsrätten har en förutfattad mening. Så många kan inte ha fel. Men i själva verket är allt bara en enskild tjänstemans egen strävan att omhänderta barn som hon/han tror behöver vårdas av samhället.
Innan domen vinner laga kraft i länsrätten kan den överklagas till kammarrätten, som har en ännu större förutfattad mening än länsrätten. Fler har ju granskat ärendet och kommit fram till slutsatsen att LVU är nödvändigt. Om domen vinner laga kraft i kammarrätten kan man begära prövningstillstånd hos regeringsrätten där endast 1 av 100 ärenden beviljas prövningstillstånd. När domen vunnit laga kraft har den blivit sanning och den går aldrig mer att överklaga. Här kanske tårta och champagne sitter bra, man har ju räddat ett barn från säker undergång.
För att du nu skall få tillbaka dina barn så måste du bevisa att du inte längre gör vad du tidigare anklagats för att ha gjort. Säg att du anklagats för att sexuellt ha utnyttjat dina barn, vilket du aldrig gjort, då skall nu bevisa att du inte längre gör detta och detta skalla du bevisa utan att ha dina barn hos dig, de är ju i fosterhem. Om du nu mot all förmodan lyckas bevisa detta så är chansen att du får tillbaka dina barn praktiskt taget obefintliga. Socialtjänsten kommer nu att hävda att barnen rotat sig i det nya hemmet och att det vore skadligt för dem att flyttas igen.
Det är bara staten som har rätt att ta medborgares barn med tvång. Staten delegerar arbetet till var kommun som i sin tur delegerar arbetet till tjänstemännen på socialtjänsten. Som det ser ut idag är det tjänstemän som tvångsomhändertar våra barn, detta är oacceptabelt i en demokratisk rättstat.
För att komma tillrätta med detta måste varje LVU kritiskt granskas av en oberoende nämnd bestående av t.ex., läkare, jurister, psykologer och lekmän.
Om staten skall ha den makten att de kan tvångsomhänderta våra barn måste vi också ha makten att kunna ifrågasätta statens beslut. Vi kan heller inte tvingas betala statens rättegångskostnader om vi väljer att föra talan civilrättsligt. Staten skall aldrig kunna använda vår ekonomi emot oss för att inte våga föra tala gentemot staten.
Att skilja barn från sina föräldrar är det grövsta ingrepp som kan göras i en familj, detta måste omgärdas av en fullständig rättsäkerhet.
Något om författaren.
Jag har i 10 års tid arbetat som juridiskt ombud åt familjer som drabbats av LVU. Jag arbetar helt ideellt och åtar mig bara ärenden där jag anser att myndigheter begått övergrepp gentemot barnen och familjerna. Jag har varit i alla rättsinstanser som finns inklusive Europadomstolen. Jag har i åratal försökt påkalla medias uppmärksamhet på vad som pågår och hur där inte finns någon som helst rättsäkerhet vad gäller tvångsomhändertagande av barn.
Jag har ensam uppfostrat 2 barn och har hotats av en tjänsteman. Slutar jag inte lägga näsan i blöt kan man ta mina barn. Jag har ju en dotter och är man, enkelt tyckte de.
På de sätt systemet fungerar idag kan man enkelt tysta obekväma, något som var journalist bör se mycket allvarligt på.
Jag driver idag, som juridiskt ombud, en civilrättslig process gentemot Askersunds kommun i Tingsrätten i Örebro. Jag har varit involverad i ärendet sedan 1997 och varit i alla instanser inklusive Europadomstolen. Mina bevis är mycket solida och jag kan bevisa att kommunen undanhållit sanning, ljugit, förtalat och fört rätten bakom ryggen. Föräldrarna har haft besöksförbud mellan -94-02. och inte träffat sina barn under den tiden. Föräldrarna är anklagade för sexuella övergrepp och misshandel. Åklagaren fann inget mot föräldrarna, ändå är de dömda och straffade av staten. Föräldrarna har aldrig fått försvara sig gentemot anklagelserna emot dem i domstol. Övergreppen skedde i ett fosterhem -92-93 dit barnen kom eftersom pappan led av sviter efter en trafikolycka och modern drabbats av psykisk sjukdom. Det omhändertagandet var olagligt vilket länsstyrelsen fastslagit.
Jag fick LVU upphävt -02, alltså efter 10 år. Detta i sig är uppseendeväckande och borde påkalla medias uppmärksamhet.
Mina klienter har såväl av myndigheten som av domstolen informerats om riskerna att stämma kommunen. Skulle de förlora får de stå för sina egna och kommunens rättegångskostnader. De skulle alltså utblottas ekonomiskt.
Jag har alla handlingar i målet, såväl mina bevis som kommunens egna bevis. Slutgiltig bevisning har redan inlämnats. Stämningsansökan inlämnades i februari -04. Inledande förhandlingar hölls i december -04. När huvudförhandlingar hölls den 28 februari i år och det var en så kallad tre sittning med mellandom. Dom meddelades i tingsrätten i Örebro den 28 april i år. Vi förlorade på alla punkter. Domen kommer att överklagas.
Jag är inte jurist och driver alla mina mål helt ideellt.
Kommentarer
Trackback