Filmen ”Stulen barndom” ledde till att regeringen tillsatt en utredning där barn som vuxit upp i barn- och fosterhem fick vittna och utredningen kom fram till att barn for illa i dessa hem och institutioner så långt som in på -80 talet.

Då måste den naturliga fråga bli; Vad var det i slutet på -80 talet som fick stopp på detta?

Där finns inget i historieböckerna som vittnar om att något speciellt inträffade just då som skulle kunna förklara att misshandeln och vanvården av barn upphörde.

Frågan man ansvarig minister och ansvariga tjänstemän och även forskare så säger de att det var den ändrade samhällssynen som bidrog till att det tog slut. Vi förbjöd bland annat barnaga och barn fick en annan ställning i samhället, de fick nu höras och synas.

Så man menar alltså att de människor som hängde barn i säckar på vinden, låste in dem under trappor, pryglade dem, fick dem att äta sin egen uppkastning, med mera plötsligt inte skulle göra något sådan mer eftersom vi nu förbjudit barnaga och ratificerat barnkonventionen, som vi dock vägra skriva in som lag och också har kritiserats av FN för att vi inte gjort.

Skulle dessa människor plötsligt ha försvunnit? Det de gjorde mellan -30 till -80 talet var enligt då gällande lagar förbjudet redan då, så varför skulle de ha slutat nu? Bara för att vi har förbjudit barnaga?

Den 16 juli 2006 låses en 11 årig flicka och hennes 14 årige bror in på Folåsa behandlingshem, ett § 12 hem i SIS regi.

Enligt JO beslut 2008-07-03 (Dnr 4613-2006), så var barnen olagligt frihetsberövade i 14 dagar. Dessa två barn hade inte begått några brott, inte knarkat eller supit eller gjort något som helst fel.

De greps av nationella insatsstyrkan!

Efter 14 dagar blev alla handlingar rätt och barnen kunde hållas inlåsta lagligt.

JO spenderar 10 sidor i sitt beslut att frenetisk frikänna alla trots att JO i slutändan kommer fram till att hon riktar mycket allvarlig kritik mot socialnämnden.

Det JO inte utreder är om det överhuvudtaget är lagligt att frihetsberöva en helt oskyldig 11 årig flicka och en helt oskyldig 14 årig pojke.

Efter JO;s beslut ( Det var undertecknad som anmälde fallet till JO) ansåg jag att det var nödvändigt att JO utredde just detta, men JO lämnar den framställan utan bifall och tycker inte att Sverige behöver utreda i vilken mån man kan frihetsberöva mycket unga helt oskyldiga barn.

Dessa två barn var helt rättslösa, som alla omhändertagna barn är i Sverige. Vid omhändertagandet får barnet/barnen ett eget juridiskt ombud som skall föra barnets talan.

Jag har varit många föräldrars ombud genom åren, men hittills har jag aldrig kontaktats av ett barns ombud för att de skall få föräldrarnas version till vad som hänt utan alla har enbart gått på socialtjänstens utredning. Jag har heller aldrig, som föräldrarnas ombud, fått träffa deras omhändertagna barn och få höra deras versioner.

När barnen är omhändertagna och LVU har vunnit laga kraft så lämnar barnens ombud dem. Barnens ombud får förövrigt väldigt lite rättshjälp och där tycks som om där alltid är samma advokater som försvarar barnen och dessa advokater är ofta tjenis och bundis med socialsekreterarna.

När domen alltså vunnit laga kraft är barnen utlämnade åt socialtjänsten och försvinner bakom deras höga sekretesskyddade murar. Jag vill minnas att det var Der Spiegel som i en artikel kallade den svenska socialtjänsten för ” Der Kinder Gulag”.

Jag var i ärendet ombud åt pappan till den 11 åriga flickan och hennes bror. Vi (jag och pappan) försökte på alla sätt få träffa barnen och vi hade även en präst som var villig att åka dit och träffa dem, men vi fick hela tiden avslag. Jag fick dock efter begäran hos domstolen rätt att skicka dit två oberoende psykologer som skulle få träffa barnen, men trots domstolsorder vägrade socialtjänsten att uppge var barnen befann sig.

När LVU väl vunnit laga kraft hade dessa barn ingen att prata med förutom socialtjänsten eller personalen på Folåsa. De kunde inte berätta för någon om de missförhållanden de utsattes för annat än för dem som utsatte dem för detta. Efter 13 månader på Folåsa rymmer barnen.

Detta är genomgående i svensk socialtjänst, att barn är utlämnade åt en insynsskyddad myndighet och så får det inte vara i en rättstat.

Omhändertagna barn måste få objektiva och oberoende ombud som följer dem genom hela deras omhändertagande och som också har full insyn i socialtjänstens och andra myndigheters arbete.

SIS har fram till nu utrett sig själva och då under sekretess.

Det här är den information en semestervikarie fick när hon skulle börja på Ljungaskogs hem för flickor för några år sedan. Ljungaskog var då ett § 12 hem i SIS regi (Statens Institutionsstyrelse).

1. Ingen beröring, mer än vid speciella tillfällen

2. Beröring är bra, men inte här på träningsboendet. Det är här för kort tid, de är inte mogna för det.

3. Tjejerna har antingen ett stort avstånd eller en väldig närhet. De kan inga mellanlägen.

4. Håll alltid distans.

5. De manipulerar och utnyttjar all personal som inte markerar att detta är deras arbete och ej något personligt.

6. Se på dessa tjejer som om de kom från Mars och du från jorden.

7. De är inte som andra.

8. Jag, som personal, kommer aldrig att kunna sätta mig in i deras värld.

9. Ljungaskog är en "sopstation".

10. Dessa flickor är "hopplösa fall".

11. Betrakta dem som en "sak".

12. Betrakta alla som missbrukare, kriminella och smittade av någon dödlig sjukdom.

13. Misstänk alla.

14. Allt engagemang är ett o-professionellt beteende.

Vi kan alltså inte lita på myndigheterna, och myndigheter som omhändertar barn måste kunna granskas kritiskt och skall inte kunna gömma sig bakom någon som helst sekretess. Myndigheten själva äger ingen sekretess utan den äger klienten och om klienten upphäver sekretessen så är den också upphävd och myndigheten kan alltså inte hävda sekretess eftersom de inte äger egen sekretess.

Myndigheten kan hävda sekretess för att skydda barnet även fast föräldrar har hävt sekretessen.

Vi förutsätter alltså att myndigheten är felfri, men inte föräldrar. Det kan ju lika väl vara så att föräldrar vill häva sekretessen för att skydda barnet från myndigheten och enligt min erfarenhet så är det ofta nödvändigt. Svenska myndigheter har urusla resultat vad gäller vård av barn.

Göran Grauers

Åldersdiskriminering i yrkeslivet är enligt EU lag sedan 1 år tillbaka förbjudet.

Då måste följande strida emot denna lag;

Den som deltar får aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning. Aktivitetsstöd innebär som minst 223 kronor per dag och som mest 680 kronor per dag. Utvecklingsersättning (för unga mellan 18-24 år som deltar i jobbgarantin för unga och som inte uppfyller krav för att få a-kassa) ger som mest 134 kronor per dag.

Det finns fall då denna lag även strider emot barnkonventionen och det är när en ungdom under 25 är förälder;

Barnkonventionen;

Art. 2 Icke-diskriminering

1. Konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt.

2. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro.

Det finns andra fall när unga föräldrar och framförallt unga ensamstående mammor diskrimineras.

En ensamstående mamma, 20 år gammal, behövde hjälp från det sociala med ett eget boende för sig själv och sitt nyfödda barn. Hon behövde allt och hade bara sin sjukliga far kvar i livet, alltså ingen släkt som kunde bistå och inget barndomshem där hon kunde få saker från. Den unga kvinnan var helt utblottad. Mamman fick 2 500 kronor i bistånd för att börja sitt nya liv med sitt nyfödda barn. Hon skulle alltså för detta köpa sängar, husgeråd, möbler, städartiklar, barnvagnar och allt som tillhör ett hem.

Så här motiverar socialtjänsten och sedermera domstolarna sina beslut;

Regeringsrätten har i RÅ 1995 ref 80 fastställt att – när det gäller en ung biståndssökandes första boende – en betydligt enklare standard än vad som annars godtas. Hänsyn har även tagits till möjligheten att anskaffa begagnad hemutrustning eller hemutrustning som av annan orsak betingar ett lägre pris.

Regeringsrätten beviljade inte prövningstillstånd i ärendet trots att deras prejudicerande dom kunde komma i direkt konflikt med barnkonventionen.

Samma ensamstående mamma missar ett möte på utvecklingscenter hos socialtjänsten och socialtjänsten drar in hennes försörjningsstöd.

Domstolen ansåg detta helt i sin ordning och hänvisar till följande;

Av 4 kap. 4 § SoL, framgår att socialnämnden får begära att den som uppbär försörjningsstöd under viss tid ska delta i av nämnden anvisad praktikplats eller annan kompetenshöjande verksamhet om den enskilde inte har kunnat beredas någon lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd, och inte har fyllt tjugofem år, eller har fyllt tjugofem år men av särskilda skäl är i behov av kompetenshöjande insatser, eller följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning men under tid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd.

Den unga mamman uteblev, men informerade socialtjänsten att hon skulle utebli på grund av att tiden inte passade med hänsyn till hennes barn och barnpassning. Den unga mamman var sedan 6 månader inskriven på ”jobbgaranti för unga” och gick på alla möten med cocher och annat och fick ersättning därifrån. Alltså hon uppfyllde arbetsförmedlingens alla krav.

Domstolen kom fram till slutsatsen att den unga mamman inte stått till arbetsmarknadens förfogande och att det därför var helt rätt av kommunen att dra in hennes försörjningsstöd. Domstolen argumenterade överhuvudtaget inte barnkonventionen och det faktum att den unga kvinnan var mamma och att det i detta fall var barnet som blev lidande.

(Regeringsrätten har fastslagit att en alkoholist som missar flera möten med socialtjänsten inte kan få sitt försörjningsstöd indraget.)

Art. 3 Barnets bästa

Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Enligt SCB så finns där 8 800 ensamstående mödrar under 25 i Sverige. VI kan alltså anta att där finns en försvarlig mängd unga mammor som på ett nästan kriminellt sätt65 diskrimineras av samhället, såväl socialtjänsten, som försäkringskassan och det mest skrämmande, domstolarna.

Göran Grauers

Jag har under 13 år ideellt företrätt människor i tvister med myndigheter, framförallt då med socialtjänsten och försäkringskassan. Det har rört sig om allt från LVU ärenden till indraget försörjningsstöd och indragen sjukpenning. Det som blivit tydligt under dessa år är att framförallt förvaltningsdomstolarna är myndighetens förlängda arm, men skrämmande nog, även brottsmålsdomstolarna.

Jag får den uppfattningen att domstolarna sällan läser vad medborgaren för fram i sin talan utan bara går på vad myndigheten framför. Det är också så att om en medborgare begär prövningstillstånd i kammarrätten så kan de beslutet dröja över ett år, medan myndigheten får prövningstillstånd av samma instans inom någon vecka. Oftast är det då positivt och regeln om ”det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av kammarrätten” är något som exkluderar myndigheter men flitigt används för att neka medborgares prövning.

Före senaste valet piskade media upp en storm om bidragsfusk, vilket ledde till att nuvarande regering skärpte reglerna och idag sparkas svårt sjuka och långtidsarbetslösa ut från de olika trygghetssystemen, vilket lett till mångdubbelt fler ärenden i förvaltningsdomstolarna, som tvingats rekrytera ny personal. Men att domstolarna får mer att göra får aldrig innebära att man blir slappare med rättstillämpningen eller slentrianmässigt låter myndigheten vinna målen.

I Sverige idag har det uppstått en skrämmande situation, där det blivit myndigheten mot medborgarna. Först anklagades medborgarna för att fuska och nu är vi lata och odugliga och inbillningssjuka och skall piskas ut i en arbetsmarknad där det inte finns några jobb.

Att domstolarna i detta läge går myndighetens ärenden och blir dess förlängda arm gentemot medborgarna är det största hot svensk demokrati utsatts för på mycket länge.

När vi pratar om korruption tänker vi gärna att det är någon som exempelvis lyckas betala en domare att döma på ett visst sätt. Det är ju allvarligt och ett hot emot demokratin och den sortens korruption har vi inte i Sverige. Här rör det sig dock om en enskild domare och ett problem som går att lösa. Den korruption vi har inom domstolsväsendet i Sverige involverar inte pengar utan det är en korruption utan pengar där domstolarna utan ersättning till enskilda domaren eller nämndemän går myndigheternas ärenden. Det här är kanske, snarare än korruption, ett systemfel som byggts in i systemet under många år och ett systemfel som undergräver demokratin på ett långt mer skrämmande sätt än om korruptionen rört en eventuell betalning till en enskild domare.

Jag har en uppsjö skrämmande exempel, men utrymmet i denna artikel medger inte att jag redovisar allt, men jag vill belysa ett fall, en ung mamma, 22 år gammal med en tvåårig dotter kommer inte till ett möte på utvecklingscenter som socialtjänsten ordnat.

Av 4 kap. 1§ SoL framgår att socialnämnden får begära att den som uppbär försörjningsstöd under viss tid ska delta i av nämnden avvisad praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet om den enskilde inte har kunnat beredas någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd, och inte har fyllt tjugofem år, eller har fyllt 25 år men av särskilda skäl är i behov av kompetenshöjande insatser, eller följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning men under tid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd.

Med denna motivering och att mamman inte kom till mötet anser domstolen, som socialtjänsten, att mamman inte stod till arbetsmarknadens förfogande och domstolen avslog alltså begäran om försörjningsstöd.

Vad domstolen inte tog i beaktan var att mamman varit inskriven i ”jobbgaranti för unga” under 6 månader och där gått på alla anvisade möten och sökt alla anvisade arbeten. Hon hade också där sin egen coach och fick månadsvis ersättning från försäkringskassan. Hon uppfyllde alltså kraven, som ställs på den unga människan för att få delta i ”jobbgaranti för unga”, så hur kan domstolen då besluta att hon inte stod till arbetsmarknadens förfogande?

Domstolen tar i sin dom överhuvudtaget inte upp att hon deltog i ”jobbgaranti för unga” Det var tydligen inte relevant för domstolen.

Vidare hävdade jag att den unga mamman inte kunde behandlas som ungdom utan skall behandlas som förälder och inget annat.

Vi hävdade att försörjningsstödet inte heller var enbart mammans utan det var i lika stor utsträckning barnets och det var i förlängningen barnet som skulle drabbas.

Vi hävdade här också barnkonventionen som säger;

1. Artikel 3; Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidas av offentlig eller privata välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.
2. Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligtansvar för barnet, och skall för detta ändamål vidtaga alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder.

Artikel 6 säger i § 2; Konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.

Inget av detta berörde överhuvudtaget domstolen i sin argumentation utan den hänvisade enbart till 4 kap. 1 § SoL.

Förvaltningsdomstolen har här en skyldighet att utmana lagen och i detta fall har vi förbundit oss att följa barnkonventionen och domstolen har alltså haft en skyldighet att utmana skrivningen i SoL. Domstolen skall alltid ha barnets bästa framför sig och det har jag sett som argumentering i mängder av LVU domar. Domstolen använder alltså lagtexter som de tycker passar dem för att döma i myndighetens favör och ger på så sätt myndigheten fördelar gentemot medborgaren och det är ett synnerligen allvarligt hot emot vår demokrati, speciellt när medborgaren också är beroende av rättshjälp från staten, vilket domstolarna bestämmer över.

Göran Grauers

Jag har under många år försökt påvisa hur framförallt förvaltningsdomstolarna är korrupta och går myndighetens ärenden. Det har i Sverige blivit myndigheterna mot medborgarna där myndigheten inte längre är för medborgaren utan istället endast är till för sig själv.

Jag trodde först att det bara var förvaltningsdomstolarna som var korrupta, men jag har fått erfara att även brottsmålsdomstolarna är inkompetenta och korrupta. Det som är oroväckande är att det inte går att skapa någon form av uppmärksamhet till detta mycket allvarliga hot emot demokratin.

Jag har drivit ett civilrättsligt mål emot en kommun i Sverige rörande ett felaktigt LVU. Jag har analyserat domarna och skrivit en bok, som ingen vill publicera för där finns, enligt förlagen, ingen kommersiell marknad för en sådan bok.

Att beskriva ärendet eller analysera domarna i en artikel på Newsmill är omöjligt, men jag vill likväl ta upp ett par saker från domarna som kastar ljus åt vad jag säger.

En kort bakgrund; Barnen David och Niklas (fingerade namn) placeras i familjehem 1992 på grund av att deras mamma drabbats av psykisk sjukdom och deras pappa led av sviterna efter en mycket svår trafikolycka. Pappan vill ha hjälp i hemmet men kommunen beslutar att barnen skall placeras i familjehem. Sommaren 1993 omplaceras barnen i ett nytt hem, nu under LVU. Hösten 1993 framkommer det att där förekommit regelrätt tortyr i det första familjehemmet och familjehemsföräldrarna döms till långvariga fängelsestraff, dock inte från vittnesmål från de två små pojkarna, som anses vara för unga för att vittna. Där fanns andra äldre barn i hemmet som vittnade om vad de utsatts för.

1994 visar det sig att speciellt David, äldsta pojken, har psykiska problem och han skickas till BUP. Kommunen informerar inte BUP om att barnen misshandlats och utsatts för regelrätt tortyr under 13 månader i ett familjehem och när barnen börjar berätta om vad mamma och pappa gjort med dem tror BUP att de är de biologiska föräldrarna som är de skyldiga. BUP rekommenderar kommunen att införa besöksförbud, vilket kommunen också gör. BUP får inte fram sanningen från barnen och är när undertecknad informerar dem om sanningen 4 år senare helt ovetande om vad som verkligen hänt

Jag drar ärendet inför förvaltningsdomstolar flera gånger under åren 1998 till 2002. Vi får inget gehör från domstolarna förrän under 2002 då jag får ett 9 år långt LVU och ett 7 år långt besöksförbud upphävt utan att något i sak ändrats. Så här lyder del av domen; (Länsrätten i Örebro Mål nr 808-02. 2002-06-26)

Föräldrarna har uppenbarligen förbjudits umgängen med barnen de senaste sju åren på grund av att barnen har motsatt sig sådant umgänge. I målet har inte framkommit annat än att barnens negativa inställning gentemot föräldrarna grundas på ett missförstånd om vem som utsatt dem för övergrepp under deras tidiga levnadsår. Nämnden har inte ens påstått att det skulle förhålla sig på annat sätt och har inte heller i målet påvisat några åtgärder syftande till att bibringa barnen en annan uppfattning för att underlätta ett genomförande av vårdplanens föreskrifter om umgänge. I målet har således inte framkommit något som tyder på att Per eller Åsa skulle ha orsakat att umgänget inte kunnat komma till stånd De skall rimligen inte heller lastas för att vårdplanen inte har uppnåtts i denna del. Vårdplanens föreskrifter om regelbundet umgänge stämmer för övrigt inte med ett sju år långt umgängesförbud.

Både tingsrätten och hovrätten konstaterar följand;

Det är korrekt att nämnden inte har informerat BUP om misshandeln i det tidigare familjehemmet.

Och konstaterar också följande;

Klart är om BUP hade haft tillgång till den nämnda informationen så hade läkare och psykologer som samtalt med David och Niklas haft ett annat underlag för att tolka de uppgifter barnen lämnade.

Så gör man en kullerbytta

Det finns inget i material i målet som visar att BUP: s behandling av barnen eller utvärdering av barnens berättelser är felaktig.

Men så gör man ytterligare en kullerbytta och säger;

Kommunens underlåtenhet är, sedd mot denna bakgrund, både anmärkningsvärd och allvarlig.

Domstolen konstaterar alltså att det är anmärkningsvärt och allvarligt att kommunen inte meddelat BUP om sanningen,

Men man fortsätter sitt kullerbyttande och säger;

Sammantaget finner hovrätten att det inte kan anses visat att kommunens underlåtenhet att informera BUP om missförhållandena i familjehemmet Wallin har gjort ett skadeståndsgrundande tjänstefel att ersätta en eventuell personskada orsakad av BUP:s behandling.

Och fortsätter sedan;

Som tingsrätten konstaterar finns det i målet emellertid inte någon utredning som visar att den behandling BUP gjort av barnen blivit felaktig till följd av den uteblivna informationen.

Domstolen beslutar alltså att det inte är något tjänstefel att undanhålla en så allvarlig sak att två barn misshandlats i ett familjehem och att underlåtenheten att göra detta lett till att föräldrar fått ett 7 år långt besöksförbud. Domstolen säger i klartext att sanningen inte har någon betydelse, i alla fall inte när det kommer till myndigheters ageranden, men domstolen garderar sig och säger;

Detta utesluter dock inte att även Per Olofsson och Åsa Eriksson misshandlat och sexuellt utnyttjat barnen och hur det är med detta har inte visats i detta mål. Även en obekräftad misstanke om misshandel och sexuellt utnyttjande kan vara tillräckligt för att begränsa umgänget mellan de misstänkta förövarna och de misstänkta.

Här anser alltså en brottmålsdomstol att en obekräftad misstanke är helt okay att döma någon för.

BUP påstår nämligen att barnen inte tagit någon skada i familjehemmet där de misshandlades utan att deras skador uppstod när de bodde med de biologiska föräldrarna, alltså innan de fyllde 1 och 3 år. Självklart blir ju att BUP försvarar sig själv och inte medger sin inkompetens. Man förstod ju inte under 4 år att barnen misshandlats under 13 månader i ett annat hem.

Båda barnen hade på grund av föräldrarnas hälsa förtur till dagis och där finns inte i några anteckningar eller journaler från denna tid minsta misstanke om att barnen for illa, inte från någon och inte med ett ord. Däremot är vittnesmålen från familjehemmet sådan läsning som får vem som helst att må väldigt illa.

Men så här utreder BUP; Detta är ett utdrag från Niklas journal när han var 5 år gammal. Märk att han bara var 1 år när han skildes från sina föräldrar; Det är n överläkare på BUP i Örebro som skrivit följande;

”Han är väl medveten om utredningens syfte och inriktad på sin uppgift att berätta negativa erfarenheter om de biologiska föräldrarna. Tar avstånd från dem och markerar sin tillhörighet till familjehemmet”.

Återigen, så här säger domstolen;

Det finns inget material i målet som visar att BUP: s behandling av barnen eller utvärdering av barnens berättelser är felaktig.

Jag kom med i ärendet 1997 och begärde omedelbart att tiden i familjehemmet skulle utredas, vilken skada barnen tagit där och på så sätt återupprätta föräldrarna, men vare sig kommunen, BUP eller domstolarna tyckte detta var nödvändigt. Jag begärde att få tillsätta egna oberoende utredare och gick till domstol med detta, men även de nekades oss. Tiden i familjehemmet har alltså aldrig utretts och i BUP journaler står än idag oemotsagt att föräldrarna sexuellt utnyttjat och misshandlat sina barn.

Vi hoppar fram i tiden. 2002 upphävdes alltså LVU och besöksförbudet, men domen sa att barnen skulle förbli i familjehemmet och föräldrarna fick inte lägga sig i barnens vård för då skulle man ta LVU igen. En sådan dom är olaglig i sig. Hur kan det röra sig om frivilligvård då du har ett hot på dig att gör du något med dina barn så har myndigheten domstolens sanktion att åter ta till tvång.

2004 blir det uppenbart att David, den äldsta pojken inte kan bo kvar i familjhemmet där han bott sedan 1993. Varför4 utreds aldrig. Det går inte enligt kommunen. Så här säger domstolen om detta;

Kommunen har medgivit att någon undersökning av familjehemmet Gustavsson (fingerat namn) inte skett i anledning av Davids problem där men kärande har inte visat att det funnits skäl till en sådan utredning. Kärande har inte åberopat någon bevisning till stöd för sitt påstående att det var fel att skilja David och Niklas åt och att placera David i ett annat familjehem i X-stad samtidigt som Niklas fick stanna kvar i familjehemmet Gustavsson. Kärande har inte heller visat att kommunen haft bristfälligt underlag för sitt beslut.

Föräldrarna har vårdnaden och krävt utredning först och främst, men som ett barn far illa i ett familjehem och måste skiljas från sin bror är inte det ett väldigt stort skäl till att utreda? Speciellt så den yngsta pojken skulle stanna kvar i det hemmet?

Domstolen säger i slutet att vi inte visat att kommunen haft bristfälligt underlag och i början säger domstolen att kommunen medger att man inte gjort någon utredning, vilket alltså skulle ha blivit det underlag som alltså inte fanns och som vi också hävdade inte fanns.

Kullerbyttorna som dessa är så många att det blivit en hel bok av det och utrymmet i denna artikel medger inte att jag redogör för dem alla, men domstolar som agerar så här är korrupta och utgör ett mycket allvarligt hot emot demokratin.

Göran Grauers

Jag är inte jurist, men har i 13 år företrätt människor huvudsakligen i LVU mål, men även uteblivna försörjningsstöd och andra sociala ärenden.

Jag skulle utan vidare kunnat driva en större byrå, men problemet är att de människor som kommit till mig varit medellösa och förvägrats rättshjälp och mina insatser har alltid varit ideella, också för att jag inte velat ta betalt för något jag inte varit utbilda till.

Avsaknaden av utbildning gör dock inte att jag inte förstår hur ett demokratiskt samhälle skall fungera och i Sverige har idag förvaltningsdomstolarna inte blivit något annat än myndigheternas förlängda arm.

Vad gäller exempelvis ett tvångsomhändertagande av barn så borde det vara i var förälders rätt att utan kostnad rättsligt få ifrågasätta statens och myndigheternas ageranden, men så är inte fallet.

Att stämma en myndighet är förenat med risk för ekonomisk katastrof, men även om rättshjälp skulle beviljas så är den normalt så snålt tilltagen att ingen advokat ens bryr sig om att titta på ärendet. Det vet att de aldrig kan få betalt för den tid ärendet kommer att ta i anspråk och att chansen att vinna emot myndigheten också är högst marginell.

I ett ärende där jag företrätt föräldrarna vägrades de rättshjälp för att domstolen ansåg deras skadeståndsanspråk för höga.

Vi skall alltså i Sverige ha oavhängiga och opartiska domstolar, men ingen domstol som förvägrar någon rättshjälp för att de anser, innan ärendet prövats i domstolen, att skadeståndskravet mot myndigheten är för högt. Det är ju just detta som skall avgöras under förhandlingen och inte i förväg. Domstolen går alltså myndighetens ärende och är inte oavhängig och opartisk. Det blir alltså uppenbart att domstolen redan innan ärendet hörts har tagit ställning.

Vad gäller förvaltningsdomstolarna och myndigheten så är det också där nästan pinsamt uppenbart hur domstolarna går myndighetens ärenden.

Vinner en privatperson i länsrätten och myndigheten begär prövningstillstånd i kammarrätten så har myndigheten besked normalt inom en vecka och prövningstillstånd beviljas praktiskt taget alltid till myndigheten även om det inte är i rättvisans intresse. Medborgaren får som regel vänta i kanske ett år innan besked om prövningstillstånd meddelas och ofta får medborgaren inte prövningstillstånd.

Det är ofta också så att domstolarna i sina domar sällan eller aldrig argumenterar det klienten framfört utan enbart vad de sociala myndigheterna framfört. Låt mig belysa med ett exempel;

En 22 årig mamma, inskriven på ”jobbgaranti för unga” vägras försörjningsstöd för att hon inte kommit till ett möte hos socialtjänsten rörande praktikplats. Socialtjänsten hävdar att enligt 4 kap 4 § SoL så är en person under 25 skyldig att ta en angiven praktikplats. Detta var dock ett generellt informationsmöte om praktikplats.

Domstolen hävdade att den unga mamman inte stått till arbetsmarknadens förfogande eftersom hon uteblev från mötet. Man nämnde överhuvudtaget inte något om att hon var inskriven sedan 6 månader i Jobbgaranti för unga och deltog i alla möten där och hade personlig coach och fick även betalat för detta. Hon stod alltså till arbetsmarknadens förfogande.

Vidare hävdade jag i min inlaga till domstolen att här gällde barnkonventionen och att det inte först och främst gick att anse mamman som ungdom och därigenom särbehandla henne för hennes ålder. Hon är mamma och inget annat och allt annat blir en kränkning gentemot barnkonventionen, som Sverige anmärkningsvärt ännu inte upphöjt i lag, men som hänvisas till i samtliga LVU ärenden där jag varit ombud och då alltid som försvar för myndighetens agerande. Man säger att barnet bästa alltid skall komma i första rummet.

I det här fallet argumenterade domstolen inte med ett ord något om barnkonventionen eller att där fanns ett barn med i bilden. Domstolen argumenterade bara som om det rörde sig om en 22 årig ungdom och argumenterade bara till myndighetens fördel, alltså helt utan omsvep blev domstolen myndighetens förlängda arm.

I Sverige idag har det blivit en situation där det är myndigheter mot medborgarna och när myndigheten har fått domstolarna på sin sida är det inte bara en vacklande rättsprocess. Det är en nedmontering av demokratin.

Göran Grauers