En tidnings existenberättigande är att kritiskt granska makten
Medias största och viktigaste uppgift är att kritiskt granska makten. Detta gäller framför allt dagspressen. När en tidning väljer att inte granska makten eller gör avkall på vad man vill granska, då har tidningen i sig förlorat sitt existensberättigande. Pressen är demokratins främste övervakare och har därför en skyllighet att kritisk granska makten in i minsta detalj.
I vissa lägen kan makten gömma sig bakom sekretess och där blir det än större anledning för media att kritiskt granska den sekretessen och det som kan finnas bakom den. Gör media avkall på detta blir demokratin hotad.
I Sverige finns en LVU lag vilket möjliggör för staten att omhänderta medborgares barn. De handlingar som ligger till grund för omhändertaganden är alltid skyddade av sekretess.
Redan i detta skede bör varje journalist förstå att här finne ett enormt maktmedel som makten kan använda sig av. Det finns inget mer effektiv sätt att tysta obekväma än att hota eller ta deras barn. Vi har givit staten rätten att ta våra barn i syfte att skydda barnen. Detta blir alltså ett maktmedel som måste omgärdas av absoluta och rigorösa bestämmelser som måste följas till varje punkt. Om staten får möjlighet att missbruka detta maktmedel är demokratin allvarligt hotad. Detta kan vi se från historien, så det är inget lösryckt påstående, utan verklighet och fakta.
Staten själv har satt sig som kontrollant av detta system och när media försöker granska det hävdas sekretess, vilket gör att media inte kritiskt har möjligheter att granska att staten sköter sin uppgift. Staten kontrollerar sig själv i dessa ärenden genom exempelvis domstolar, JO, polis och åklagare, men dessa är också statliga instanser och myndigheter och hur kan vi medborgare veta att dessa kritiskt granskar omhändertaganden av barn? Vi skall lita på det för staten är god, det har vi fått lära oss från barnsben, men är detta helt sant?
Vi har genom media fått följa ett antal tvivelaktiga omhändertaganden, men där har media intresserat sig för fall för fall, inte det faktum att staten lyckats omhänderta barn på ett sätt som inte överensstämmer med den rättspraxis som måste följas för att rättsäkerheten och demokratin inte skall vara hotad.
Jag vill belysa det jag påstår, nämligen att staten inte låter sig granskas, genom att visa på ett specifikt fall. Det är inte fallet som sådant som är intressant utan hur staten underlåtit att kritiskt granska sig själv.
Två barn omhändertas m under SoL, alltså en frivillig placering. Föräldrarna har drabbats av sjukdom. Det är bara det att det inte råder frivillighet. Föräldrarna har hotas av LVU (Tvångsomhändertagande) om de inte godkänner en SoL placering. Länsstyrelsen får kännedom om detta och utreder och kommer fram till att omhändertagandet är olagligt och talar om för kommunen ifråga att antingen måste barnen lämnas tillbaka till föräldrarna eller så måste kommunen ta till LVU. Kommunen väljer LVU. Det framkommer snart att barnen misshandlat i det första fosterhemmet och snart anklagar kommunen de biologiska föräldrarna för att ligga bakom denna misshandel. Kommunen får utmärkt draghjälp av BUP ( Barn och ungdomspsykiatrin), eftersom barnen 2 och 4 år gamla säger att mamma och pappa misshandlat dem. Fosterföräldrarna från det första fosterhemmet döms till långvariga fängelsestraff och av domarna kan man utläsa att alla barn i fosterhemmet tvingats kalla fosterföräldrarna för ”mamma och pappa”. De här två små barnen visste inget annat namn på sina forna plågoandar än mamma och pappa. BUP informerades aldrig av kommunen ifråga att barnen misshandlats i ett fosterhem.
De biologiska föräldrarna anklagas nu för att sexuellt ha utnyttjat sina barn och misshandlat dem. De polisanmäls också för detta men åklagaren kan inte finna något som styrker detta och fallet läggs ner. 1994 får föräldrarna besöksförbud. Fram till 2002 inleder föräldrarna 5 rättegångar och fallet prövas om och om igen, men kommunen, dess socialtjänst och BUP vidhåller att föräldrarna är skyldiga till de mycket grova brott de anklagas för. I juni 2002 erkänner kommunen i rättegång att man hela tiden vetat att föräldrarna är oskyldiga och LVU upphävs. Barnen SoL placeras dock och besöksförbudet kvarstår en tid. Idag har föräldrarna återigen fått träffa sina barn, men de har hjärntvättats att tro att deras föräldrar är skyldiga till att ha förgripit sig på dem när de var små. Som var och en kan förstå så går det långsamt och är plågsamt.
Staten har här begått oerhörda övergrepp mot medborgare och brutit emot snart sagt allt som står i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, så man måste nu förutsätta att staten själv har ett fungerande system för att tillrättalägga det som gått fel och kritiskt granska de system som tillåtit det att gå så fel, men inte.
Ärendet, med kommunens erkännande går till JO för bedömning, men JO anser ärendet för gammalt. JO utreder inget mer än 2 år gammalt och JO anser att ärendet tog sin början –92.
JO överlämnar det till länsstyrelsen, men länsstyrelse utreder bara att de formella rutinerna har följts och de gjorde de i det här fallet. Länsstyrelsen bryr sig alltså inte om att där fanns alla dessa lögner, falska intyg etc.
Ärendet polisanmäls, men åklagaren kan inte styrka uppsåt, han kan inte heller hitta någon direkt skyldig och även grovt tjänstefel är preskriberat eftersom ärendet är mer än 10 år gammalt.
Det vi kan konstatera är att kommunen kan basunera ut på förstasidorna att man kränkt medborgare på detta oerhört grymma sätt utan att någon reagerar.
Föräldrarna har därför tvingat ta till civilrättslig process emot kommunen ifråga och har stämt på astronomiska 80 miljoner kronor. Detta har uppmärksammats av Norska media, men inget svenskt media har hittills intresserat sig för fallet. Detta är det verkligt skrämmande i detta ärende och visar på svenska medias avsaknad av förståelse på hur deras uppgift att kritiskt granska makten skall utföras och på hur viktigt det är att makten kritiskt granskas.
Visst kan media försvara sig med att detta ärende försvåras av sekretessen runt det, men faktum kvarstår ju att makten saknar förmåga att kritiskt granska sig själva och kan ju nu dra en lättnades suck eftersom de är medvetna om att svenska media är för fega och för flata att hoppa på och en sådan här möjlighet att kritiskt få granska makten och hur den använder sig av sekretessen och sin oinskränkta makt att kränka medborgare.
Göran Grauers
Stora Forsa