grauers

E-post [email protected]

Stora Forsa den 6 september 2010

JUSTITIEKANSLERN

Begäran att JK granskar socialtjänsten i Norrköping kontor söder och förvaltningsdomstolen i Norrköping.

24 åriga Eva Pettersson xxxxxx-xxxx fick sin 4 årige son Olof xxxxxx-xxxx omhändertagen med ett omedelbart LVU.

Ärendet kom snabbt upp i förvaltningsdomstolen som underkände socialnämndens begäran om LVU. (Mål nummer Norrköpings förvaltningsdomstol 6046-10 rotel 4)

Eva gör nu en hemtagningsplan för sin son som skall ta 14 dagar. Nu ingriper socialnämnden igen med ett omedelbart LVU, innan barnet kommit tillbaka till mamman.

Man suddar lite i den gamla utredningen och lägger till lite nytt och ärendet är tillbaka i förvaltningsdomstolen som den här gången godkänner LVU. (Norrköpings förvaltningsdomstol Mål nummer 7085-10 Rotel 8)

Om Eva hade förlorat första gången hon kom till förvaltningsrätten hade hennes enda möjlighet varit att överklaga till kammarrätten, men likheten inför lagen gäller tydligen inte myndigheter eftersom socialtjänsten/nämnden bara går hem och suddar lite i utredningen och lägger till lite nytt så kan man bara återvända till förvaltningsdomstolen och få LVU beviljat.

Socialnämndens enda möjlighet skulle alltså ha varit att överklagat förvaltningsdomstolens beslut till kammarrätten, om vi nu är lika inför lagen.

Att ta ett omedelbart LVU är ett ofantligt stort ingrepp i en familj och för att göra detta måste det mer eller mindre vara fara för barnets liv. Här fanns alltså enligt förvaltningsrätten inte ens skäl till ett LVU.

Att förvaltningsrätten nu godtar att socialnämnden kommer tillbaka med ett nytt omedelbart omhändertagande bara veckor senare, när barnet inte ens varit hemma med sin mor är ytterst anmärkningsvärt. Hur skulle nya förutsättningar för ett omedelbart omhändertagande kunnat ha dykt upp och varför fanns inte de nya anledningarna med vid första omhändertagandet? Det kan ju omöjligt ha varit fara för barnets liv eftersom de redan var omhändertaget. Ett nytt omedelbart omhändertagande var alltså inte på något sätt befogat.

Socialnämndens och förvaltningsdomstolarnas agerande är helt oacceptabelt i en rättsstat och en demokrati.

Här finns också misstankar om att myndigheten försöker tysta en obekväm medborgare genom att ta hennes barn ifrån henne och jag begär därför att JK försäkrar sig om att Eva och hennes son får en rättvis rättegång av en objektiv och oberoende domstol.

Eva är själv fosterbarn i ett omhändertagande som aldrig skulle ha skett. Det har i vanvårdsutredningen konstaterats att Eva for väldigt illa i fosterhemmet och hon blev därefter hemlös. Eva vänder sig då till media och fick så småningom, efter inslag i TV, hjälp till en lägenhet. Eva är aktiv i olika organisationer som försöker påvisa brister i just tvångsomhändertaganden och har engagerat sig i andras fall och där gjordes ett inslag om en flicka som Eva hjälpte i radions P4 ”Barnaministeriet dokumentär”.

Bland de nya handlingar som socialnämnden hänvisade till i sitt andra omedelbara omhändertagande var journaler som socialtjänsten begärt ut från en kurator som Eva pratat med 1996, när hon var 10 år, detta utan Evas medgivande. Socialtjänsten ställer här, utifrån dessa journaler, egna psykologiska diagnoser vilka vare sig kuratorn eller socialtjänsten har kompetens att göra. Dessutom är handlingarna 14 år gamla och irrelevanta och utredningen och samtalen med Eva gjordes under den tid hon var i fosterhemmet som hon misshandlades i. .

Dessa handlingar har domstolen skyldighet att kritiskt granska.

Eva har själv sökt hjälp för sin son som hon tror kan lida av neuropsykiatriska problem, så som damp eller autism.

5 utredningar om Eva har gjort av Motala socialtjänst och ingen av dessa utredningar visar att Eva är en olämplig moder utan visar istället att allt fungerar bra mellan Eva och hennes son.

Vidare kan sägas att den person som var Evas handläggare på socialtjänsten när hon själv placerades i de fosterhem där hon for så illa idag är enhetschef på socialtjänsten och den person som tagit beslut om omedelbart omhändertagande av sonen. Enhetschefen är medveten om vanvårdsutredningen och att placeringen var felaktig.

Socialtjänsten påstår också att flera anmälningar inkommit till socialtjänsten om Olofs hemförhållanden, men socialtjänsten säger inte från vilka dessa anmälningar kommer och de kommer bland annat från Olofs farmor och pappan till Olof som Eva ligger i vårdnadstvist med.

Det finns ytterligare en aspekt på detta fall där Eva och hennes son inte får den objektiva bedömning som rättsstaten fodrar.

Barnets advokat har inte tagit kontakt med vare sig Eva eller hennes son eller Evas ombud. Advokaten skall objektiv företräda sin klient, alltså barnet och advokaten skall förvissa sig om ”barnets bästa”.

En advokat som inte kontaktar föräldrarna eller föräldrarnas ombud är inte objektiv utan kan bara driva fallet utifrån socialtjänstens utredning, alltså advokaten kan omöjligt kritiskt ha granskat utredningen och är därför jävig socialtjänsten/nämnden och går deras ärenden.

Advokaten företräder alltså inte sin klient på de sätt som åligger en advokat. Advokaten företräder alltså inte barnet utan företräder istället socialnämnden och dess beslut.

De utredningar från socialtjänsten som förelagts domstolen är inte sakliga och objektiva så som fodras i 1 kap 9 § RF.

Det skall också nämnas att det bara är ett av Evas två barn som omhändertagits.

Det som hänt i detta fall hör inte hemma i en rättsstat och att där finns minsta misstanke om att myndigheter använder medborgares barn för att tysta dem är oerhört allvarligt och något som måste granskas in i minsta detalj. Att använda barn gentemot oliktänkanden är det bästa sätt som finns för att tysta för samhället obekväma och används dagligen på många platser på vår jord, men hör inte hemma i en rättsstat och demokrati.

JK måste försäkra sig om att Eva och hennes son får en rättvis prövning av en oavhängig och opartisk domstol som dessutom är kompetent och följer den rättsordning som vi har i landet.

Eva har sökt hjälp för sin son och är villig till frivilliga insatser, men inte att hon skiljs från sin son. Här föreligger frivillighet till vård och då är LVU inte tillämpligt i detta fall. Pojken är 4 år och ingen fara för sig själv och fungerar bra i hemmiljön, enligt 5 utredningar gjorda i Motala.

Namnen är fingerade.

Göran Grauers