grauers

Stora Forsa den 9 oktober 2007

Jag har, sedan media åter började skriva om barnen på Folåsa, blivit uppringd av upprörda läsare och nyfikna läsare. En fråga som jag fått i nästa alla fall har varit vad min inblandning i ärendet är och vad jag har för vinning av det.

Först och främst har jag ingen vinning alls. Jag arbetar helt ideellt. Jag blev inblandad i ärendet när jag blev ombedd att företräda pappan i länsrätten förra året.

Mitt intresse för omhändertagna barn och deras rättigheter började för 11 år sedan då jag också blev ombedd att företräda en familj. Det stod snart klart för mig att ingen förde barnens tala. Visst hade de ett juridiskt ombud i både läns- och kammarrätten, men när väl de förhandlingarna var över försvann ombuden och barnen kom in i socialtjänstens garn. Det som upprörde mig var att domstolarna inte fick ha någon som helst åsikt om själva omhändertagandet. Domstolen får bara besluta om omhändertagande (LVU) eller inte. Själva vården skall sedan beslutas av socialnämnden, men det stod också klart för mig att socialnämnder ofta inte hade någon egentlig aning om vad som i själva verket pågick, de förlitade sig på sina tjänstemän. Socialnämnden skall kritiskt granska socialtjänstens utredning innan beslut tas om att i länsrätten ansöka om LVU. Detta sker praktiskt taget aldrig eftersom socialnämnden ofta består av fritidspolitiker som varken anser sig ha kunskap eller tid att på djupet sätta sig in i ärenden. Här försvinner en mycket viktig del av rättsprocessen och rättstryggheten. Socialnämnden skall alltså granska att utredningen är saklig och objektiv, som 1 kap 9 § RF (regeringsformen) avser. Att utredningar ofta inte är sakliga och objektiva har docent Bo Edvardsson på Örebro Universitet i decennier påpekat. Han är docent i bland annat kritisk utredningsmetodik.

Utredningarna färgas ofta av socialsekreterarens personliga uppfattningar och målet, LVU, blir ofta utredningens syfte. Den blir med andra ord sällan saklig och objektiv, som alltså grundlagen påbjuder.

När domen väl vunnit laga kraft blir alltså barnen helt utlämnade åt socialtjänstemännens godtycke. Ingen utomstående får möjlighet att granska socialtjänstens agerande eftersom socialtjänsten alltid hävdar sekretess.

I detta ärende, som Corren beskrivit, har myndigheten på alla punkter misslyckats. Barnen har inte fått det bättre under myndighetens vårdnadsansvar, tvärtom har barnen inte fått vare sig vård eller skolgång, vilka var två av huvudkriterierna för att få tillstånd ett LVU. Ett av huvudkriterierna var också att barnen skulle få ett normalt socialt liv, vilket skolgång skulle innebära, men ett normalt socialt liv uppnås inte på ett vårdhem som Folåsa. Barnen ansågs också att de var isolerade hos sin pappa, men på Folåsa sitter de inlåsta och utan möjlighet att få träffa vem de vill eller kommunicera med vem de vill.

Rådman Leif Nyström, på kammarrätten i Göteborg, var när jag samtalade med honom efter rättegången i kammarrätten i Göteborg i december förra året, djupt olyckig över barnens situation på Folåsa. Han ansåg dem sitta där under närmast häkningsliknande förhållanden.

Mitt intresse i detta fall och alla andra fall, är att för ansvariga myndigheter påvisa hur rättslösa dessa barn och alla andra LVU omhändertagna barn är i Sverige idag. Det omhändertas ca 5000 barn varje år under LVU.

De som drabbar Sara och Johan på Folåsa skulle aldrig kunnat hända en vuxen. Det finns inte någon som helst möjlighet att vi skulle kunna spärra in en helt oskyldig vuxen person och dessutom sätta stora och allvarliga restriktioner på vilken den personen fick kommunicera med eller träffa. Att sedan detta skulle kontrolleras av tjänstemän som dessutom är skyddade av sekretess, faller på sin egen orimlighet. Vi skulle då närmat oss en totalitär stats rättsystem, men detta accepterar vi med barn, vilka som du och jag är likvärdiga medborgare och lika inför lagen. Det må vara att barn behöver skyddas från sina föräldrar, att de behöver omhändertas för sitt eget beteendes skull och att därför barns situation av den anledningen inte är lik den vuxnes, men för den sakens skull får inte barnens mänskliga rättssäkerhet eftersättas.

Det som måste komma till är tillsättandet av en oberoende nämnd, som inte har någon annan uppgift än att kritiskt granska utredningar mot LVU. Det får aldrig råda något som helst tvivel om att utredningen är saklig och objektiv och i enlighet med vår grundlag. Barnen måste också få ett helt oberoende ombud som kritiskt kan granska den vård barnen får, ett ombud som också skall kunna ifrågasätta myndigheten som vårdnadsansvarig.

I det aktuella fallet är inkompetensen slående och socialnämndens ordförande, som skall kunna ärendet på sina 5 fingrar, verkar inte veta någonting om vad som pågår.

Detta ärende måste i grunden utredas och där finns graverande handlingar som pekar åt att kommunen kan ha agerat gentemot pappan genom att använda sig av hans barn.

Jag inlämnade också en anmälan till JO förra året och jag fick i förra veckan de remissvar som både kommunen och Folåsa inlämnat för min kommentar och i dessa handlingar framstår oklarheter som kan tyda på att antingen Folåsa och/eller Filipstads kommun ljuger. (Dessa handlingar är ännu inte officiella handlingar) Otydligheter som JO inte kommer att hantera i just detta ärende utan kommer att bifogas en ny anmälning som jag skickat in till JO.

Dessa otydligheter blir klara först när man känner till fortsättningen av ärendet och rör inte det ursprungliga omhändertagandet, men det framstår som om barnen varit olagligt placerade på Folåsa sedan den 13 december förra året. (JO utreder just nu bara själva förfarandet vid själva omhändertagandet och inte tiden på Folåsa.)

Detta måste självklart utredas och det är inte acceptabelt att myndigheten eller Folåsa gömmer sig bakom sekretessen.

Min uppfattning är den att utan media, så kommer de missförhållanden som idag råder i Svensk LVU vård inte att tas på allvar och få den belysning som det fodrar. Det är våra barn och deras mänskliga rättigheter vi talar om och vi kan inte tillåta att så många som 5000 barn om året inte får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda eller ens försvarade.

Göran Grauers

Stora Forsa