grauers

För att vi skall kunna förstå och bemöta främlingsfientlighet och rasism måste vi också förstå de bakomliggande faktorerna.Vi människor är flockdjur och som sådana har vi också starka revirmönster och beteenden. Vårt första revir är vårt egna revir, de som omsluter oss själva. Om någon kommer innanför detta osynliga revir känner vi oss hotade. Det är okay om någon står 40-50 centimeter från oss och pratar, men kommer de närmare känner vi att de gjort intrång i vårt egna revir och vi känner oss hotade, såtillvida det inte är en person som vi accepterat att tränga innanför detta revir, som våra barn och partner. Nästa revir blir kanske vårt sovrum och vår bostads väggar. Där har vi vår minsta flock, vår egen familj. Bor vi i lägenhet blir vårt nästa revir hyreshuset vi bor i och bor vi i villa blir nästa gräns vår tomt, som vi gärna markerar med ett staket. Våra revirgränser utökas hela tiden och reviren blir gränser för samhörighet. Vi känner en samhörighet med alla som bor i samhället, kommunen vi själva bor i, sen länet, landskapet, Götaland, Svealand eller Norrland och så Sverige, men det slutar inte där, vi är också skandinaver och européer. Våra revir blir alltså större och större. När vi känner trygghet blir det enklare att ha lägre staket kring våra revirgränser, enklare att acceptera främlingar, men ju otryggare vi känner oss ju högre vill vi ha staketen. Det här med revir är inget nytt, det har följt oss människor så länge vi vandrat på den här planeten men likväl förstår vi inte riktigt betydelsen av detta beteende och instinkt, som är rent djurisk. Det är många beteenden som vi människor har som vi inte helt är medvetna om. Vi tror gärna att kommunikation mellan människor i stort är den verbala kommunikationen, men faktum är att just den verbala kommunikationen bara utgör 7% av vår totala kommunikation, resten sker med olika former av kroppsspråk, dofter och annat.   Sverige har alltid varit ett glesbefolkat land där små samhällen ofta varit tämligen självständiga. De gamla brukssamhällena visar tydligt än idag hur de en gång levde med bruket som navet i hela samhället, som en egen liten värld. Inom dessa revirs gränser kände vi trygghet och det var med skepsis och oro vi tog emot främlingar. Vi utvecklade för många hundra år sedan en rädsla för det okända, en rädsla att acceptera något som var annorlunda och detta präglar det svenska samhället än idag. I den otrygghet vi idag känner inför framtiden blir vi än mer rädda för det okända, det annorlunda. Vi vet inte riktigt vilka eller vem vi skall kanalisera vår rädsla på, så det blir en enkel lösning att hitta någon som ser annorlunda ut och som beter sig annorlunda, nämligen någon som har annorlunda hudfärg, pratar ett främmande språk eller har andra kulturer och religioner.  De problem vi har i Sverige idag har också blivit mer utpräglade av att vi inte varit i krig på 200 år. Ett krig skulle på ett helt annat sätt ha samlat människor inom landet och vi skulle ha lättare att acceptera det annorlunda. Vi skulle inte se det som så skrämmande. Det här kan man enkelt se på Sveriges sätt att se på döden. Vi har nästan lyckat eliminera döden, sopat den under mattan som något fult, något man inte pratar om, men i de länder som varit i krig är döden betydligt mer accepterad som en del av livet, vilken den ju faktisk också är, en del av livet, något fullständigt naturligt.  Det är endast med insikt om dessa mänskliga beteenden vi kan försöka bekämpa den växande främlingsfientligheten. Vi måste förstå hur vi människor fungerar och vi måste också förstå att den djupt rotade rädslan för det annorlunda i Sverige faktiskt är ett inlärt beteende och inlärda beteenden går att ändra. Jag har själv i högsta grad fått erfara vad rädslan för det annorlunda innebär. När jag i slutet på ?80 talet via media försökte kritisera den svenska invandrarpolitiken som oerhört naiv och direkt farlig avfärdades jag som främlingsfientlig. Dessutom var jag ju inte etablerad som författare, journalist eller intellektuellt utbildad. Jag passade inte medias bild av någon som ägde rätt att uttala sig. Jag var helt enkelt annorlunda och därmed ganska suspekt och farlig. Mina åsikter gick stick i stäv med det accepterade. Själv ansåg jag mig ha goda kunskaper och framför allt förståelse för både invandrarnas och svenskarnas problem. Min kritik gick ut på att svenska politiker försökte få Sverige att framstå som världens humanaste land genom att ta in mer flyktingar än andra. Politiken var naiv och ogenomtänkt. Det fanns ingen som helst strategi för att ta hand om flyktingarna när de väl kommit hit och det fanns inget politiskt intresse att sörja för att flyktingarna fick meningsfull sysselsättningvilket är ett måste. Flyktingarna föstes samman i förläggningar och förorter och Sverige framstod som det enda land i världen som frivilligt försökte skapa getton. Många svenskar blev rädda och byggde högre staket kring sina revir, men så gjorde också flyktingarna i sina nya bräckliga revir i ett land där de inte kände sig välkomna eller välkomnade med armbågen på flykt undan förtryck och våld. Det som framstod som hemskt var att politiken var så falsk. Man ville framstå som världens humanaste land men inom landet var politiken synnerligen inhuman och destruktiv för såväl svenskar som flyktingar och landet i stort.  Jag hade under 17 år bott utomlands. Jag hade alltså själv varit invandrare i ett stort antal länder och bott i många olika kulturer. Av dessa 17 år var jag bara legal invandrare i 3 år, alltså jag hade uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Jag hade aldrig arbete när jag kom till ett nytt land och inte heller jobbade jag för något stort företag eller hade annan fast anställning. Varje nytt land blev en ny prövning. Visst var det många gånger problemfyllt och jag blev utvisad en gång och fick någon gång lämna när myndigheter blev för närgångna. Jag vet alltså i första han hur det är att vara invandrare. Hur det är att komma till ett land utan fast punkt, bostad eller försörjning. Jag har stirrat rasismens fula tryne i vitögat där jag själv haft en avvikande hudfärg och tillhört en minoritet. Jag är dessutom svensk, född i landet av svenska föräldrar. Visserligen kom min familj, som många andra, hit en gång som invandrare. Året var 1832. Idag har jag än mer erfarenhet av vilka problem som råder i Sverige än jag hade i slutet på ?80 talet. Jag kom tillbaka till Sverige 1987 tillsammans med min amerikanskfödda hustru och våra 3 barn. Utomlands hade jag lärt mig att det gällde att ?sälja? sig själv för att få arbete. Speciellt i USA förstod jag att det inte gick att få arbete om man inte hävdade att man var ?bäst? för ingen ville anställa någon som påstod sig vara ?lagom?. Eftersom jag aldrig varit på den svenska arbetsmarknaden använde jag mig av mitt sätt att söka arbete när jag kom tillbaka till Sverige. Efter 3 år och hundratals intervjuer hamnande jag på AMI och fick där göra en anställningsintervju på låtsas. Min handledare klappade mig förstående på axeln efteråt och sa; ? Göran, Göran.., vi måste få dig svensk igen. Här är vi alla lagom och du skrämmer livet ur en eventuell arbetsgivare. Ingen kommer att anställa dig om du går på så?Då hade jag svårt att tro henne. Idag vet jag att hon hade helt rätt.  Efter 3 år i Stockholms skärgård flyttade vi till en gård utanför ett litet brukssamhälle i Mellansverige. På bygden blev vi snart ?Amerikanarna? som köpt gården för ?knarkpengar? eller också 08;an för även Stockholmare är skrämmande för landsbygdsbor och vise versa. Våra blonda blåögda barn som pratade flytande svenska kallades för ?invandrarjävlar? i skolan. Min hustru behandlades avskyvärt illa av alla myndigheter och tilläts aldrig komma in i det svenska systemet. Hon fick inga jobb, ingen utbildning förutom svenska för invandrare, ingen A-kassa eller socialbidrag. Ingen hjälp överhuvudtaget. 1994 gav hon upp och flyttade tillbaka till USA. Vad hon tyckte jag kunde göra med mitt land och mina landsmän lämpar sig inte för tryck, men jag kan inte annat än hålla med henne. Själv lever jag idag som förtidspensionerad invandrare i mitt eget land.  Varför jag inte fick några jobb i Sverige är för mig helt klart idag, jag var för annorlunda. Jag hade vågat det få någonsin kommer att våga. Jag hade tagit enorma risker, dessutom hade jag inga så i Sverige nödvändiga papper på att det jag påstod mig ha gjort, var sant. Jag var helt enkelt för farlig. Jag passade inte några vedertagna normer.  Våra djuriska instinkter om revir kan vi aldrig ändra på, men vår rädsla för det annorlunda kan vi däremot ändra på. Min kunskap och mina erfarenheter kan bara berika och att stänga ute någon med mina erfarenheter från debatten gör bara Sverige till ett fattigare land.  Göran Grauers Stora Forsa.