grauers

Jag har företrätt den här familjen sedan 1997. Efter 3 rättegångar i länsrätten 2 i kammarrätten och ett försök i regeringsrätten och en vända till europadomstolen vann vi till slut 2002 och ett 9 år gammalt LVU hävdes tillsammans med ett 7 år långt besöksförbud.

Föräldrarna har under alla år stått anklagade för sexuella övergrepp och misshandel av sina barn, men det är bevisat utom allt tvivel att barnen misshandlades i ett familjehem. Det är bevisat att kommunen hela tiden vetat detta och inte informerat BUP, som trott att de små barnen pratade om mamma och pappa när de beskrev vad de varit med om. BUP fick aldrig veta att barnen varit i ett familjehem och att mamma och pappa var familjehemsföräldrarna. Kommunen har erkänt detta i såväl länsrätt som tingsrätt. Länsrätten 2002 ger kommunen och socialtjänsten svidande kritik. Vi anmäler nu allt till JO, men JO tar inte upp ärendet för JO anser det för gammalt. Åklagaren finner inget som kan leda till allmänt åtal, så vi kan inget annat göra än att stämma staten för att få upprättelse. Staten beslutar nu att mina klienter inte skall få rättshjälp för att deras skadeståndskrav är för högt.

Det är mycket som rimmar väldigt illa här. Det är staten som tagit deras barn, det är staten som begått dessa brott och anklagade dessa föräldrar för oerhörda brott utan att de en enda gång fått försvara sig i domstol mot dessa anklagelser. Ingen har fortfarande gjort några tillägg till journaler och så sent som för en månad sedan hänvisade kommunen i ett intyg om att det var föräldrarna som var ansvariga för barnens skador. Föräldrarna vill nu ställa staten till svars för det man gjort, men domstolen, som enligt artikel 6, skall vara oavhängig och opartiskt beslutar, innan förhandlingarna ens börjat, att skadeståndskravet är för högt och detta beslutar man för att skydda staten. Staten har dessutom talat om för mina klienter att de riskerar allt, de kan komma att tvingas betala statens kostnader.

Jag har skrivit staten hela tiden och detta gör jag med flit för det är staten som bestämmer spelets regler. Det är staten som är ansvarig. Men när vi ändå pratar ansvar. En stat som har politisk makt utan ansvar är en diktatur. I grundlagen 1kap 1 § säger vi att makten skall utgå från folket. Det är därför vi har politiska nämnder. Det är bara ”folket” som får ha makt över enskilda människors öde. Socialnämnden har allt ansvaret, om detta tvistar ingen, men vilket ansvar är detta? När vi stämt kommunen och socialtnämnden representeras och företräds nämnden av socialtjänsten, alltså av jäviga tjänstemän. Tjänstemän som i rätten kan säga att ”Det vet vi inget om, det beslutet tog nämnden”, som alltså inte finns där för att svara. 

När JK beslöt stämma Expressen för förtal fick Otto Sjöberg gå till rätten, inte sjutton fick han representeras av sina journalister. De ser vi ju som helt självklart. Expressen är ju privat egendom, men staten som kan ta våra barn med våld och använda detta för att tysta obekväma på Expressen, behöver inte stå till svars för vad de gjort. Kommunen betalar bara skadeståndet skulle de fällas, men kommunen och staten har oerhörda resurser som man inte slösar med när det gäller att knäcka den enskilde som vågar mopsa upp sig.

Det borde vara en självklarhet i en demokrati att den som berövats sina barn av staten har rätt att utan kostnad ifrågasätta staten i brottsmålsdomstol.

Jag tror att vi svenskar tar demokratin för given.

En demokrati måste man kämpa för varje dag, den är aldrig given.