grauers

                                                                 Stora Forsa den 4 juli 2006

Förvaltningsdomstolarna kan tvångsomhänderta barn med motiveringen att där finns ”obekräftade misstankar”. I en demokrati är det synnerligen oroväckande, men här har ”barnets bästa” fått företräde över allt annat. Oskyldig tills motsatsen bevisats existerar inte.

Om något sådant kan tillåtas måste också de utsatta föräldrarna få all möjlighet att utan kostnad försöka bevisa sin oskuld, men så fungerar det inte.

Jag har i 11 år ideellt företrätt föräldrar som drabbats av just obekräftade misstankar och jag vet att det är näst intill omöjligt att få rätt emot myndigheter och domstolar. Den obekräftade misstanken blir vid dom omedelbart ”sanning”.

1992 placerades två små pojkar 1 och 3 år gamla i ett familjehem därför att föräldrarna drabbats av olycka och sjukdom. I det familjehemmet torterades barnen i 13 månader, vilket kommunen fick kännedom om. Familjehemsföräldrarna dömdes till långa fängelsestraff, dock inte för att ha misshandlat de två små pojkarna utan för misshandel av ett annat barn som vistades i hemmet under samma tid. Barnen hamnar i ett nytt familjehem och där uppdagas att barnen mår dåligt och får komma till Barn och ungdomspsykiatrin där de berättar vad mamma och pappa gjort med dem, det är bara det att de två små pojkarna pratar om familjehemsföräldrarna som de tvingats kalla mamma och pappa och BUP informeras inte om att barnen varit i ett familjehem. Kommunen tar till LVU och BUP vill ha besöksförbud för föräldrarna. Kommunen informerar inte heller länsrätten om att barnen farit illa i ett familjehem och när föräldrarna är tveksamma till fortsatt frivillig vård och istället vill ha hem sina barn så anser domstolen att föräldrarna är allt för ambivalenta till frivillig vård och beviljar1993 LVU.  1994 införs besöksförbud för föräldrarna. Det är idag bevisat att kommunen undanhöll information för BUP och länsrätten och det är bevisat att föräldrarna är oskyldiga, kommunen har själva erkänt detta både i länsrätten och i tingsrätten. 1997 kom jag in som ombud åt föräldrarna och förstod genast vad som gått fel. Jag informerade då socialnämnden som bär ansvaret, men nämnden gjorde inget. 2002 efter flera turer i länsrätten och kammarrätten får jag LVU och besöksförbudet upphävt. Jag polisanmäler då kommunen, men åklagaren lägger ner så jag JO anmäler kommunen istället, men JO utreder inget ärende äldre än 3 år. Det enda föräldrarna kan göra är att stämma kommunen och socialnämnden.

I tingsrätten hävdar domstolen att socialtjänsten och socialnämnden är samma part och kommunen företräds av socialtjänsten. Detta strider emot 1 kap 1 § RF Makten i Sverige skall utgå från folket och den makten är de politiska nämnder vi har, så som byggnadsnämnden, försäkringskassans förtroendenämnd etc. Socialnämnden kan inte ställas till ansvar och den nämnd som fanns 1992 har för länge sedan, genom olika val, försvunnit. Socialtjänsten som representerar nämnden i rätten är jävig sina egna handlingar och nämnden som skall ha ansvar finns inte och kan inte stå till svars. Socialtjänsten kan aldrig stå till svars för nämndens beslut eller handling.

Att förvaltningsdomstolarna tillåts döma till tvångsvård på ”obekräftade misstankar” är oroväckande, men att tingsrätten godkänner samma resonemang och tillåter ”obekräftade misstankar” är i högsta grad oroväckande. Var finns oskyldig till motsatsen bevisats?

Har brottsmålsdomstolarna godtagit ”obekräftad misstanke” som godtagbar grund för fällande dom? Med ökade hot om terrorism, blir där nästa ställe där domstolarna godkänner ”obekräftad misstanke”?  Mina klienter har aldrig fått försvara sig i domstol trots de grova anklagelserna,(Sexuella övergrepp och misshandel) och när de nu stämt kommunen förvägras de rättshjälp. Vart är vi på väg? 

Göran Grauers

Stora Forsa